Så heter den gameshow som jag har anmält mig till. Idag var jag på casting-intervju. Först fick jag svara på ett frågeformulär med väldigt ordinära frågor, typ var jag bor och hur min barndom såg ut o sånt. Sen var det filmad djupintervju.

Men det första som hände när jag kom innanför dörraran på Meter Film & Television i Frihamnen var att jag såg bägge bröderna Schulman. För ett par sekunder var jag "star-struck", men jag hämtade mig snabbt och min beundran förbyttes i lite obehag för att hamna i Alex's krönika eller Calles blogg eller nåt sånt....Jag klarade mig dock!

Förlagan kommer från Colombia, där programmet lades ner när en tävlande erkände att hon lejt killar att mörda sin man!! Showen finns även i USA och i Stobrittanien - i den sistnämnda showen är det Jerry Springer som är programledare - kan kanske vara en viss ledning.....?

Poängen med showen är att man svarar på 21 frågor under tiden man är kopplad till en lögndetektor och sen avgör lögndetektorn om man ljuger eller inte.  Inga frågor är tabu. Man kommer att, precis som i Postkodmiljonären, få säkerhetsnivåer och om man inte vill gå vidare efter en sån, så behöver man inte.

Hela skallen snurrar runt nu känns det som!! Vad har jag sagt till folk? Vad har jag hållit inne med? Vad skulle jag skämmas för?

Nåväl, inte säkert att jag kommer med ju...skulle få veta det inom 2 veckor.

Moment of Truth

Egentligen var det meningen att jag skulle kunna länka direkt till inslaget, med bild från youtube, men jag vet ärligt talat inte hur man gör. Kan nån detta så tala gärna om hur man gör.

Är det alltid bra att tala sanning? Ska man alltid tala sanning? Vad är sanningen?

Dessa frågor kommer troligen att ställas på sin spets i Kanal 5:s nya gameshow, som inte verkar ha nåt namn än men som går ut på att man ska svara saningsenligt på 21 personliga frågor och vinna 500.000 kronor!
Jag har anmält mig till det programmet och imorse ringde de från Meter Film & Television och ville ha en intervju med mig!

Jag tror mig säga sanningen och ingenting annat än sanningen till folk i min omgivning, så jag borde ju inte ha nåt problem med frågorna, men man vet ju aldrig.
För mig är att tala sanning egentligen inte först och främst ett moraliskt ställningstagande.
Att jag talar sanning för det allra mesta(utom när telefonförsäljare ringer!) beror istället mest på att jag har så jäkla dåligt minne, så om jag ljög så skulle jag inte komma ihåg vad jag har sagt från gång till annan och bara trassla in mig i en massa skitsnack - det blir lättare att tala sanning för bara det är svårt nog att komma ihåg ibland!

Är att undanhålla sanningen detsamma som en lögn?

I så fall ljuger jag hela tiden, speciellt när jag söker jobb!

Jag skriver aldrig i mina ansökningar att jag tar mig fram i livet med hjälp av rullstol och personlig assistans, för det är liksom inte relevant tycker jag. De ringde igår från ett ställe där jag sökt jobb och ville ha mig på intervju. Normalt sett i de lägena så brukar jag berätta om min rullstol, men av nån anledning så gjorde jag inte det den här gången. Ska jag då ringa upp människan igen och säga som det är eller ska jag gå på intervjun och ta det som det kommer? Om jag skulle agera enligt det första förslaget, så skulle det lite kännas som att jag skämdes för min rullstol och det skulle kännas som om jag hade försökt fuska till mig en plats där jag inte hör hemma och sen fått dåligt samvete och erkänt det. Om jag istället tar det på plats när jag kommer dit så kan jag antingen välja att låtsas som det regnar och som jag redan har berättat eller så kan jag ta tillfället i akt och säga att anledningen till att jag uteblir med sådan information är att jag har dåliga erfarenheter av att ha blivit diskriminerad i rekryteringsprocesser.....

Jag vet inte, balansgången är inte helt enkel.

Att säga sanningar och ingenting annat än sanningar i alla lägen kan ju faktiskt vara sårande också.
"Har du inget snällt att säga, så håll käften", liksom.......

Om jag ljuger så är det bara för att jag tror att jag talar sanning.
(Phil Gaglardi, trafikminister i British Columbia, Kanada)

Det verkar ju omåttligt poulärt att försöka ta reda på vem(om någon?) som läser ens blogg. Jag är inte sen att hänga på den trenden och slänger alltså ut härmed ut frågan: Hej, är du där?

En vanlig missuppfattning är att modet just nu, där brallorna hänger på halva arslet, kallas Gällivarehäng.
Men vid en koll på Google, står det såhär:

      

Anställningsintervju idag. Min tredje på kort tid. Jag har sökt såpass många jobb nu att jag statistiskt kan belägga att var tionde ansökan leder till en intervju. Som det är nu(tyvärr) så åker jag till intervjun med insikten att jag förmodligen inte kommer att få jobbet, men alltid lär man sig väl nåt man kan använda till nästa intervju då om inte annat.
Dagens intervju var inget undantag. Jag kände genast när jag kom in i rummet att den här kvinnan och jag inte kommer att ha så lätt för att samarbeta. En madam som kunde det här på sina tio fingrar och som gärna utstrålade det också, i nåt slags maktsyfte, jag vet inte. Hursomhelst så var det ingen riktig anställningsintervju.

 Hon hade plockat ut ett antal som hon ville titta närmare på till tjänsten, som för övrigt inte var färdigdefinierad än, så jag fattar inte hur man då kan gå ut med en annons, när man helt klart inte vet vad man söker efter?!

 Undertonerna i intervjun sa att hon i alla fall visste vad hon inte letade efter och jag verkar ha fallit i den kategorin! Hon efterfrågade en person med den utbildningen jag har, men som dessutom arbetat med äldreomsorg och biståndsbedömning och då allra helst inom någon förvaltning i Stockholm.

Hur i helvete ska jag någonsin kunna fylla såna kriterier när jag aldrig får jobb?!
När jag gick min utbildning så trodde jag i min enfald att jag och mina kursare lätt skulle få sommarjobb och att man därmed skulle få känna på hur det var att jobba inom fältet och skaffa sig lite yrkeserfarenhet. Men det var tvärstopp! Kommunen sparade pengar och alla handläggare och verksamhetschefer i kommunen skulle vikariera för varandra under sommaren, för det fanns inte pengar till externa vikarier. Så jag fick aldrig chansen.

Det sas redan då att det kommer att bli stor kris inom äldre- och handikappomsorgen, även på chefsnivå, inom en snar framtid, eftersom så många som innehar jobben är 40-talister som börjar gå i pension nu. Ändå har man den vikariepolicyn som man har, som alltså stoppar andra från att få tillträde till jobben. De kräver erfarenhet när man söker jobb, men för att få erfarenhet krävs ju att man jobbar - Moment 22!!

Imorse på TV4 pratades det om att den borgerliga regeringen, förra gången de satt vid makten, lovat att även personer i personkrets 3 i LSS-lagen, ska ha rätt till daglig verksamhet.
Inbjudna var RBU:s Förbundsordförande, Agneta Mbuyamba, LSS-kommitténs ordförande Kenneth Johansson(c), fd socialministern, Bengt Westerberg och Marie(minns inte efternamnet nu), en tjej med eget funktionshinder.
Alla var rörande överens om att denna gruppen också skulle ha rätt till daglig verksamhet för att bryta isoleringen som ofta finns. Inte konstigt nog ville poltikern i sammanhanget inte ge några löften eftersom man nu prioriterar personer med psykiska funktionshinder, vad gäller rätt till sysselsättning.

Jag tycker dock inte att personkrets 3 ska få rätt till daglig verksamhet!

Orsaken till det är att det då bli väldigt lätt att fortsätta hålla personer med funktionhinder borta från den ordinära arbetsmarknaden. Om en lag ger oss rätt till daglig verksamhet, som för de andra personkretserna innebär ersättning i form av pension, så kommer det inte finnas incitament för den ordinarie arbetsmarknaden att arbeta med de fördomar som råder och som är det stora hindret för oss att få jobb!

Många av oss har eftergymnasiala utbildningar som vi har genomgått på precis samma sätt som alla andra, men ändå finns det ingen plats för oss när vi sen vill ut och jobba.

Mitt förslag är att man istället för att lagstifta om personkrets 3's rätt till daglig verksamhet, ger Arbetsförmedlingar mycket mer resurser, så att de kan anställa personer som kan fungera som "bro" mellan den arbetssökande och arbetsmarknaden och som kan arbeta aktivt med att riva ner barriärerna som finns, ofta uppbyggda av fördomar.

 Jag såg ett program häromkvällen där man pratade om ett projekt som funnits i Stockholm, Open Up, där man genom intensiv jobbcoachning och matchning, hjälpte ca 90% av de medverkande att få jobb. Ett jättebra initiativ!!

Vi behöver inte fler sär-lösningar, vi behöver tillgång till samma arbetsmarknad som alla andra!

Michelle fick ju sin Carmen sista september och för ca en vecka sen fick även Ninnie sitt hett efterlängtade barn - en son! Hon och Stefan hade försökt i över 4 år och fått nej på adoptionsansökan när det så slutligen hände. Allt gick över förväntan bra och den lille killen kom till världen med planerat kejsarsnitt.

Om 3 veckor ska jag och Conny till Octaviakliniken och ta prover, sen skickas vi säkert vidare till Fertilitetsenheten. Vi har kört utan skydd i snart 4 år, men hittills har det inte hänt nåt. Jag har trott det flera gånger och jag pratar hela tiden i "när-termer" och inte "om".  Periodvis, som nu, längtar jag oerhört mycket efter ett eget litet barn.

 Häromnatten drömde jag till och med om att vi redan hade fått barn och drömmen var så självklar så det tog en stund när jag hade vaknat innan jag fattade att det inte var på riktigt.

Samtidigt som jag under stundom längtar mig galen efter ett barn, så funderar jag också i termer av att "tänk om jag blir gravid och nånting händer". Undrar om jag skulle palla det?
Är det inte då bättre att det inte har blivit något alls? Jag vet inte...

.Jag vet bara att jag skulle bli en jättebra mamma och jag vet ju redan att Conny är en jättebra pappa!

Nåja, den 12 februari har vi i alla fall tagit steget närmare drömmen!

Jag har ingen ork att skriva nåt långt, klämmigt inlägg idag, men jag tänkte ge er, mina läsare, lite uppdatering på mitt liv sen senast.

*Jobb-sökandet går vidare. Idag ringde ytterligare ett ställe och ville ha mig på intervju. Känns ok, även om jag inte får jobbet så är varje intervju en erfarenhet rikare i alla fall.

*Jag har varit på läxhjälpen idag. Förra veckan började jag som läx-hjälpare på Röda Korset och det är verkligen jätteroligt! Förra veckan var det 3 små blyga flickor som kom. Idag var de tre gånger så många, och också tre gånger så högljudda. Jag insåg en sak idag; Matte är inte min grej! Jag har problem med årskurs 5:s matte - då fattar ni läget!

* I förmiddags var det dags att stor-handla igen. Varena hylla i skafferiet kapade tomt och både kyl och frys har hånat oss i flera dagar så fort vi öppnat dörrarna dit. Grejen är ju bara den att jag liksom alla andra i Sverige vid den här tiden, har jäkligt dåligt med pengar. Så för en gångs skull handlade jag på krediten - något jag aldrig annars gör.

*Jag skulle panta alla mina flaskor och burkar idag när jag ändå var på Willys. Allt funkade som det skulle, tills jag skulle stoppa i sista öl-burken. Den kom tillbaka flera gånger och jag kollade om den var konstig på nåt sätt - nädå, det stod "pant 50 öre" på den. 50 öre gör man inte mycket med i dagens läge, men för mig blev det en princip-sak. När jag frågade tjejen i kassan varför det inte gick att panta burken, satte hon näsan i vädret, slängde med håret på värsta hotta-brudar-från-Djursholms-vis och säger med den bredaste Stockholmska jag har hört: Aaameen, de e ju starköl! Viiii tar inte emot såna häääär. Nähä, men det står ju att det är pant på den, framhärdade jag. Aaameen, den får du ju panta på Systemet!! Nähä, det kan jag inte, man har inte kunnat panta nånting där på flera år.
Här nånstans såg man att bruden bakom disken började bli något trött på mina argument. Ögonen började rulla i skallen på henne och hon sa, trött. Aaajaa, men här kan du i alla fall inte panta starköls-burkar!!

-Så min fråga blir då till er alla som läser detta: Var fan pantar man burkar från Systembolaget???



Bloggen goes inter-aktiv! *S*

Fridens liljor!

Idag när jag var på styrelsemöte på gamla arbetsplatsen, fick jag veta att det råder kaos inom vissa verksamheter på kontoret, det fattas folk och medlemmarna får inte hjälp och stöd i den utsträckningen de skulle behöva och vill ha. Och på gamla jobbet, där jag blev övertalig och fick sluta, ska kollegan nu på uppdrag av vår styrelse jobba på konsultbasis med ett specifikt uppdrag, för att dryga ut den tid hon går ner i tid när hennes eget projekt slutar. Vad är det som händer egentligen?! De vill verkligen inte ha mig tillbaka, det är nog en hyfsad analys av läget. I styrelsen tog vi för ett tag sen princip-beslutet att man inte samtidigt kan vara anställd i föreningen och sitta som ledamot i styrelsen. Är det bättre att verksamheten går på stöttor då? Jag ställer mer än gärna min plats till förfogande i styrelsen, om det i samma stund ger mig ett jobb!

Detta satt jag och gnällde över vid middan! Detta och det faktum att det fan verkar omöjligt för en som mig-med universitetsexamen, erfarenheter, socialt kompetent och en vinnande personlighet *S*.....samt med rullstol, att få ett jobb!!
Varför är det i Sverige år 2008 så jävla provokativt att någon som jag faktiskt har tagit studielån och svettats lika mycket som mina kursare över tentor och poäng, för att sen vilja ut på arbetsmarknaden och dra mitt strå till samhälls-stacken? Varför är det så himla utopiskt att just jag faktiskt skulle kunna bidra med både kunskap och kompetens på en arbetsplats. Så jävla bitter men samtidigt jävligt förbannad över folks enorma inskränkthet - och det i en bransch där man tror att sånt absolut inte existerar!

Och så hände det! Mitt i min bitter-fitta-monolog ringde telefonen! Det var ett utav alla de ställen där jag hittills sökt jobb. Hon ville träffa mig på onsdag för en intervju. Vi var 4 stycken som skulle bli kallade fick jag veta. Jag i min tur frågade med min allra ljuvaste stämma om arbetsplatsen hade trappor, och i så fall, finns det hiss, för jag sitter nämligen i rullstol! Jag har slutat be om ursäkt för det faktum att jag tar mig fram i livet med rullstol och jag berättar det nu bara av ren barmhärtighet om det är så att någon ringer och vill ha mig på anställningsintervju. Jag menar, det är ju inte direkt till min fördel om den presumtiva chefen skulle svimma av vid blotta åsynen av mig!
Just denna presumtiva chef dolde det bra om det var så att hon blev chockad över det jag just hade berättat. Hon blev väl charmad av min vinnande person *asg*

Nåväl, det lönar sig tydligen att vara bitter-fitta ibland. Håll tummarna för mig på onsdag!!

I helgen har jag fått en av mina drömmar uppfyllda! Jag har tillbringat i princip hela helgen i sängen, tillsammans med mannen jag älskar!

Jag har alltid varit en "sucker" på såna där scener i lökiga amerikanska såpor, där paret spenderar flera dagar i sängen, äter, läser tidningen ihop, skrattar och knu.....älskar!
Jag vill också ligga i sängen i flera dagar med mannen jag älskar, minns jag att jag tänkte då.
Och i helgen fick jag alltså min dröm uppfylld........

Det var bara det att mannen i fråga spydde som en kalv nästan hela tiden och däremellan låg han och suckade och stönad av allt annat än vällust, det kan jag garantera!
Så vad gjorde jag då? Tog på mig lilla förklädet och passade upp min sjuke make? Eh, näääää! Jag har legat jämte honom i sängen precis hela helgen och inte gjort ett skit!
En gång var jag visst uppe och duschade och nångång gick jag upp och åt men annars ingenting.
 
Där i sängen, med spyende make jämte mig, hade jag dock inte så mycket att göra, så jag har ägnat helgen åt att utforska youtube. Fan, vad jag älskar youtube!! Jag har hittat hur många, gamla klipp som helst - underbart!
Jag har också hunnit med att se Magnus Betnérs show, Ingenting är heligt. Helt underbar humor har den killen!

Jag fick ofta veta, i alla fall när jag var yngre, att jag var ganska rolig. Jag sa nåt, ofta ironiskt, och folk skrattade. Där nånstans började jag nära en dröm om att vara rolig inför en större skara människor.
Sen ett par år tillbaka har komikern Özz Nuyen en stand-up skola, där han själv är rektor och där man då får söka in och om man blir antagen så får man utbildning och föreläsningar i humor av några av landets främsta stand-up artister. Vad kul det skulle vara att söka in där och kanske komma med och sen få stå på scen med sin akt!

Men vänta nu! Det var ju det där med att man skulle vara försiktig med vad man önskar sig - det kan ju slå in!

Vi ses på scenen på Norra Brunn endera kvällen, gott folk! *S*

Jag är verkligen helt tom på känslor inför julen! Fast jag är fullproppad med mat samtidigt, så det är motstridiga känslor som bråkar i min kropp(främst i magen!) Jag har sovit illa de senaste veckorna, drömmer jätteskumt och ju mer jag äter, desto konstigare blir drömmarna - Prinskorvs-dilerium eller nåt har jag nog.........

Hursomhelst, imorgon infaller den! Årets, för mig, mest överskattade dag! Ett julbord till(mitt tredje i år!) ska klaras av, sen Kalle Anka( i och för sig ganska harmlöst och gulligt, speciellt tomten i början som säger "say mamma"), påtvingat prat om ingenting, sen hem och sova, proppmätt! Vilket jävla i-landsproblem egentligen!! Klaga på att man har för mycket mat att äta! Men det är egentligen hela min poäng med julen: Tagga ner, ta det lugnt, koppla av, ta inte i så jäkla mycket! Nånstans på vägen, för längesen, slutade julen bli rolig och förväntansfull och övergick bara till att bli en dag i almanackan som vilken som helst, men med allt det där påtvingade skitet! Och nej jag kan inte värja mig - tro mig, jag har försökt!

Well, well, 24 timmar kvar, sen är det över!

Allt detta borde borga för en smidig och ljuvlig väg fram till dagen D - Julafton! Mitt stora problem är bara att på mig funkar det inte! Jag tycker hela grejen är bara så onödig! Varför fira en jävla kall årstid, när man bara vill krypa ner under fleece-filten och komma fram igen i april? Varför köpa julklappar tvångsmässigt till folk som inte köper nåt till mig - och även om de gjorde det, så vore det ju bara att byta pengar i alla fall! Och denna nojja: "Hur mycket pengar tror du de köper för - hur mycket måste vi då köpa för?! Nej jag är redan så trött på det så det finns inte!! Och maten sen! Nu, efter larmrapport på larmrapport om både skämt kött och sur fisk, så vet i fan vad man vågar äta - cornflakes utan mjölk kanske? I år ska jag på 2 julbord och visst, det ska tillstås att jag tycker om mat, men numera när jag ser mig i spegeln, så ser jag ut som Barba-mamma och hon hade varit i Lustiga Huset på Grönan! Allting verkar liksom flyta ut runt midjan -ingen kul syn, så jag undviker speglar som visar helbild. Jag SKA göra nåt åt allt det där nästa år....tror jag.......

Nej tacka vet jag Midsommarafton! Det är en högtid utan prestige, utan måsten, bara mysiga människor, bra sill och iskall Hallands Fläder!! Bara lite drygt 6 månader kvar nu.....

På tal om 6 månader: På söndag är det exakt 6 månader sen jag och Conny knöt hymnens band. Jäkla vad fort det går! Hoppas det går lika fort det närmaste halvåret också - DÅ är flickan nöjd !

Här är i alla fall ett liiiitet försök att dela med mig av nån slags julstämning! Håll tillgodo och Glad Lucia

http://www.elfyourself.com/?id=1362108985

Shit alltså! När Petra aviserade sin avgång så trodde jag att slutet var nära! Jag trodde aldrig jag skulle hitta nån, vid juletid och så med såhär lite tid på mig att rekrytera!

Men nu har det alltså hänt!
I morgon börjar Michelle och hon ska hoppa in lite då och då, vilket är jättebra tycker jag!

Härom veckan hade jag en anställningsintervju med en tjej som var intresserad av den minsta tjänsten och eftersom intervjun gick bra och allt kändes ok så kör vi på det!
Hon introduceras nu på fredag och sen börjar hon efter nyår!

Nu ikväll kom det en annan tjej som var intresserad av den större tjänsten. Där kändes personkemin också jäkligt klockren så hon går ett introduktionspass precis innan jul och sen kör vi på det också och provar om det går bra.

Att ha sin personliga assistans som jag har, där arbetsledarskapet sköts helt av mig, men där det formella arbetsgivaransvaret ligger på kooperativet jag är medlem i, är mycket givande, men samtidigt, när saker och ting händer som man kanske inte riktigt råder över, så kan det först verka skrämmande! Att t ex bli stående utan assistenter helt plötsligt och tvingas ut och rekrytera, med allt vad det innebär med att skriva ihop en annons, gallra ut svar, genomföra anställningsintervjuer, välja rätt och sen introducera och från den dagen också aktivt arbetsleda varje stund av dagen i princip.

Men som sagt, det är givande också och nu när jag står på andra sidan och jag har gått igenom den här rekryteringsprocessen och vaskat fram folk som jag känner att jag tror på, så känns det jävligt skönt att det är jag och enbart jag som har fixat det! Att låta kommunen eller nåt "Krama-mej"-assistansföretag ta hand om min personliga assistans och i allt praktiskt hålla mig utanför min egen situation är för mig helt uteslutet och det borde det vara för ALLA som har blivit beviljade personlig assistans! Det är bara jag och ingen annan som vet hur jag vill ha det och vem jag kan arbeta och fungera ihop med. Det heter ju inte Personlig Assistans för inte, liksom!

I lördags var Conny och jag på avskedsfest hos Petra. På festen var alla Petras nära och kära och jag är väldigt glad och hedrad att hon räknar mig dit. Efter att ha åkta ambulans och legat på akuten i några timmar i lördags morse, var jag ärligt talat ganska trött men jag ville verkligen gå på festen - dels för Petras skull, så klart, men också för att jag visste att Carmen skulle vara där! Innan i lördags hade jag bara sett underverket en enda gång, när hon var bara några dagar gammal. Det är så himla underbart att hålla i henne, pussa på henne, lukta på henne - bebisar luktar underbart!!!

Michelle och Carmen kom hit hem och hälsade på idag också, så jag fick lukta, pussa och krama och gosa lite idag också.

Idag bestämde jag och Michelle att hon ska hoppa in och jobba lite hos mig framöver. Det kommer att bli jättebra!

Imorgon är Petras sista dag här. Jätteledsamt, men även om jag förlorar en anställd så har jag för längesen vunnit en underbar vän!



Carmen på armen





Carmen myser i Connys famn

Jag undrar vad jag var för hemsk och vidrig person eller varelse i mitt förra liv? Jag tror på Karma och jag tror att det vi gör i detta liv, kommer tillbaka till oss i nästa. Och med dessa mått mätt måste jag ha varit jordens avskum, för jag känner ingen som har sån otur som jag har just nu!

Vi tar det från början: Inatt kom vi hem efter en underbar konsert och gick och la oss lyckliga. Kl. 06.00 vaknade jag med jättevärk i magen och ut i vänster sida. Jag ville inte väcka Conny det första jag gjorde så jag försökte med Dexofen och Voltaren och värmedyna, men ingenting hjälpte utan blev tvärtom bara mycket, mycket, mycket värre!! Till slut blev jag tvungen att väcka Conny och han flög upp på en sekund och ringde ambulansen. Jag ska inte fortsätta försöka förklara min smärta, för de orden är inte uppfunna än som kan beskriva den känslan.

Efter vad som tycktes en evighet och efter att Conny ringt ambulansen två gånger till, kom den slutligen, med blåljusen på(dock ingen sirén - det får man kanske bara om man är riktigt nära döden...*L*). Jättetack till ambulanspersonalen i Stockholms Län - Ni är BÄST!! Vi kom in till KS på 10 minuter och väl där körde de in mig på trauma-salen och Conny fick stanna utanför och dricka kaffe istället. Mig tog de hand om på absolut bästa sätt. Nu är det ju så att på toppen av allt som är med mig, så har jag "välsignats" med ur-usla blodkärl som är stört omöjliga att sticka i! De senaste veckornas sjukhusbesök har resulterat i att jag ser ut som en jävla pundare - armar, händer och fingrar är täckta med blåmärken i alla regnbågens nyanser.

Efter att ha legat på akuten i ett par timmar och blivit bra smärtlindrad så fick jag själv välja om jag ville åka hem eller om jag ville stanna kvar där för att fortsätta vara övervakad, men jag valde att åka hem. Ikväll är det nämligen fest! Petra och Embla åker till Thailand på tisdag så ikväll har de avskedsfest med släkt och vänner. För mig och Petra är det ju dessutom lite extra speciellt eftersom hon slutar hos mig på tisdag. Så det ville jag ju inte missa!

Nu ser jag att klockan springer så jag måste börja göra mig iordning.



Murphy's Lag

1. Om något kan gå fel så gör det det.

2. Om det finns en möjlighet för fler saker att gå fel, då kommer det som orsakar största skadan att gå fel först.

3. Om något bara inte kan gå fel, så gör det det ändå.

4. Om du märker att det finns fyra olika sätt på vilket något kan gå fel och förebygger dessa, då kommer det ett femte sätt som du inte alls är förberedd på att ögonblickligen dyka upp.

5. Överlämnade åt sig själva, tenderar saker att gå från dåligt till värre.

6. Om något verkar att gå bra, då har du osvikligt missat något.

7. När naturen visar sig överlägsen, är det för att dess brister är dolda.

8. Moder Natur är en hynda.

9. Om något som kunde ha gått fel ändå inte går fel, så visar det sig snart att det hade varit bäst om det trots allt hade gått fel direkt!


                                                                
                                                                                    Buddha

Idag var dagen D för ett Winnerbäck-fan som jag är! Jag köpte biljetter för säkert 2 månader sen och har sett fram emot konserten sen dess. Men så kom njurstens-operationen emellan och jag undrade om jag verkligen skulle hinna bli frisk och orka gå på konserten. Jag har varit hemma från sjukhuset exakt en vecka nu och mått skit precis hela tiden! Jag har tillbringat 23 av dygnets timmar i sängen för att jag helt enkelt inte har haft kraft att gå ur sängen.

Imorser ringde min läkare. Hon hade gått igenom röntgenbilderna från i måndags och upptäckte en sten till, på ett ställe som enligt henne kunde göra ont!! Hallåååå??!! Skiter björnen i skogen???!!! Fan jag har haft så ont så jag har gråtit! Det enda jag har fått för det är Voltaren och det har inte hjälpt ett skit! Jag fick i alla fall till slut läkaren att skriva ut en omgång Dexofen till mig. Kvällen var räddad! När Conny kom hem beställde vi hem pizza som vi i princip högg i farten, sen var det bara att svida om åka iväg. Det var jätteskönt att sätta på make up och klä mig lite fint efter allt som har varit.

Konserten var UNDERBAR!!!!!! Lasse Winnerbäck är min husgud sen många år och nu är det bevisat: Han kan bota smärta också!! Inte på 2½ timme under konserten hade jag minsta tanke på nån njursten eller hur ont jag haft den senaste tiden. Conny är numera också ett nyfrälst Winnerbäck-fan.

Även om jag kommer att se föer Winnerbäck-konserter i framtiden(hoppas jag ju sannerligen) så kommer jag för alltid att komma ihåg denna kväll som kvällen då Lasse Winnerbäck och i ärlighetens namn även Dexofen räddade mitt liv, i alla fall det själsliga!

"Motgångar stärker", "Det som inte dödar, härdar"......och alla andra likaledes klyschiga floskler roterar i skallen just nu! Så med dessa mått mätt borde jag bli världens lyckligaste och mest harmoniska och friska människa när allt det här är förbi. Jag ligger hemma i sängen, med en plastslang i sidan, med vidhängande påse från njuren. Stenarna är kvar. Tydligen är jag för fet för att stenarna skulle kunna plockas ut och istället har de nu satt en slang in i vänster njuren som ska avlasta så att stenarna som fortfarande sitter där inte ska ge mig så stort obehag. Samtidigt så har de dragit in mina morfintabletter och istället gett mig Voltaren. Det är väl ungefär som att bota halsfluss med Menthos.

Jag ska på röntgen på måndag för att se så att slangen sitter där den ska. Gör den det, så ska de sen gå in igen via slangen och vidga så att de får ut stenarna. Sitter slangen fel, får de börja om från början igen....jättekul! INTE!!

Samtidigt som allt det där strular, så måste jag få tag i en ny assistent. Petra sticker till Thailand den 28 november och idag är det alltså den 17 - elva dagar kvar med andra ord! Visserligen står jag inte helt utan då, eftersom Conny jobbar i 3 veckor men jag måste lik förbannat sätta ihop en annons, publicera den, vänta på svar, sålla bort uppenbara idioter, boka intervjuer med resten, genomföra intervjuerna, välja ut någon kandidat och hoppas att hon har lust att verkligen börja jobba när tiden är inne. Det har hänt att de har ångrat sig dagarna innan jobb-start nämligen.  Det är också svårt att rekrytera just nu eftersom mitt liv ser annorlunda ut nu när jag inte jobbar och i och med det blir ju assistentens jobb också annorlunda. Men jag får väl ta tag i det.......nångång......om jag orkar......Just nu vill jag bara lägga mig under täcket och vakna när allt är fixat! Bläh, för att vara mig just nu!

I går ringde Petra mig. Jag anade oråd direkt, eftersom vi i princip aldrig hörs på helgerna. Jag tänkte att hon kanske skulle säga att hon råkat på samma förkylning som Conny dragits med en dryg vecka. Det hade hon inte.
Däremot så sa hon upp sig!!! Hon är ju snart klar nagelteknolog och Karin på Nagelhörnan gav henne ett erbjudande som hon inte kunde tacka nej till. Hela min värld rasade! Hur i hela helsike ska jag få en så bra assistent igen?! Slår man upp Personlig Assistent i ordboken, så är jag övertygad om att där finns ett foto på Petra, som förklaring! Hon är allt: påkläderska, psykolog, smikös, nagelteknolog, chaufför, kocklärare, datatekniker, städerska, inköpare, mitt kom-i-håg, tvätterska - ja, ALLT! Hon har varit klockren ända från början och jag kommer verkligen att sakna henne jättemycket! När jag först fick beskedet så kände jag mig jättesviken och jätteledsen. Min starkaste känsla var övergivenhet. Men med lite distans till den nya situationen så inser ju jag att denna underbara människa inte kommer att försvinna från jordens yta, bara för att hon inte finns kvar på min lönelista! Hon är framför allt en jättehärlig människa och nästan som en storasyrra känns det som - och det finns ju ingen som helst anledning att det ska upphöra bara för att Petra slutar arbeta hos mig - tvärtom! Nu när vi inte längre kommer att ha arbetsgivar-arbetstagar-relation, så blir det kanske lättare att bara vara vänner. Inte för att vi har haft problem någon gång, men det är ju en viss skillnad på relationerna trots allt.

Petra vet ju vilken typ av människa jag är ute efter, så hon har lovat att vara behjälplig både i rekryteringen och i introduktionen av nya assistenter. Jag vet ännu inte om jag ska ha en assistent på samma tider som hon har arbetat eller om jag ska ha två stycken som delar på tiden - det tar jag nog ställning till när jag vet hur utbudet av ansökande ser ut.

Imorgon läggs jag in på sjukhuset och på onsdag är operationen. Petra kommer att finnas med mig på sjukhuset och här hemma, fram tills hon åker till Thailand i slutet av november. Efter det jobbar Conny här hemma och vi har tid på oss att vaska fram en eller flera ersättare till Petra. Det kommer inte att bli lätt! Lite i hemlighet hoppas jag att Michelle ska ha tröttnat på 020 lagom tills hennes mamma-ledighet är slut. Då kan hon börja jobba hos mig och jag får en jätteduktig assistent till och allt hålls inom familjen! *S*

Hur som helst så önskar jag Petra all lycka till och jag ser fram emot vinkvällar i Hallonbergen många år framöver!
*S*

 
Petra dansar på vårt bröllop i somras.

Idag har jag tillbringat 4 timmar på KS(Karolinska Sjukhuset) med att bli inskriven inför min operation. Jag har aldrig varit med om att man skrivs in på avdelning en hel vecka innan man ska vara där, men idag hände det i alla fall. Jag gick runt till inskrivningsmottagningen...väntan...pratade med sjuksköterskan, kissade i en mugg, tog prover på såret på foten, pratade lite till om hur jag skulle vilja ha det när jag ligger inne(TV och eget rum och sånt), vi får väl se om det blir så....

Sen mera väntan...mottagningen såg ut som nånting hämtat från Ungern på 1950-talet - och detta ska vara Sveriges mest berömda sjukhus, där det bedrivs Nobelpris-vinnande forskning...hm...Nåja; prat med mycket charmig och trevlig läkare.
Sen vidare till Anestesi-kliniken(narkos)...ytterligare väntan, samtal med trevlig läkare - fick verkligen gehör för min paniska skräck för att sövas! Jag fattar inte varifrån den rädslan kommer - man kan tycka att det borde bli lättare och bättre med åren, men det är fan precis tvärtom!!

Efter Anestesin mer väntan på Provtagningsmottagningen - 20 nummer före mig när vi kom till väntrummet. Dryga halvtimmen senare var jag inne hos sköterskan, som konstaterade att det minsann inte var lätt att hitta några bra kärl på mig idag heller! - Konstigt, och jag som trodde sånt bättrade sig med tiden - NOT!

Så, efter 4 timmar, åkte jag hem, helt slut psykiskt och snurrig i huvudet av all information och alla intryck. Jag borde vara proffs vid det här laget, kan man tycka, men jag blir nog aldrig vuxen i det avseendet - heller!

Nu väntar 7 dygn av total existentiell panikångest! Men sen blir det väl bra, får vi hoppas......OM jag överlever :o/

Idag....Idag äntligen skulle jag få nåt som helst besked om och framförallt när de här förbannade helvetes jävla stenarna ska tas ur min kropp och lämna mig ifred! Jag hade tid på KS kl. 11 så jag fick lite sovmorgon eftersom jag inte tyckte det var speciellt rationellt att först åka tvärs genom stan, jobba en timme, sen samma väg tillbaka till KS och sen ytterligare en gång till genom stan och ut till Globen. När jag, med viss förväntan, kom in till doktorn(aldrig förr träffat honom för övrigt), togs både jag och mina uppbyggda förväntningar jäkligt snabbt ner på jorden igen! Doktorn frågade mig vad jag gjorde där och han satt och lästa mina journaler samtidigt som jag satt där och med all önskvärd tydlighet började jag inse att jag inte skulle få nån hjälp att få bort stenarna den här dagen heller!! Fuck Vårdgarantin och FUCK KS!!!


Ja, jag VET att det är barnsligt och inte ett dugg kostruktivt, men jag är skittrött på att det aldrig aldrig aldrig händer nåt!!!

Läste just en artikel i Aftonbladet. Tydligen är det nu så att myndigheter, i sin iver efter bidragsfuskare, börjar kolla in folks bloggar för att leta upp suspekta saker. http://www.aftonbladet.se/lasarbladet/article769393.ab

Den aktuella bloggaren förfasar sig över detta tiiltag. Eehhh.....Har jag missat nåt nu eller?! Är inte hela syftet med en blogg att man delar med sig av stort och smått i sitt liv, på ett tämligen exhibitionistiskt sätt? Fan, vill man vara privat så får man väl damma av den gamla pennan och det gamla pappret och skriva traditionell dagbok och sen låsa in densamma, långt från dumma försäkringskasse och a-kassehandläggare!

Men det är klart; när man sitter såhär på sin kammare och skriver, så kanske man inte har i åtanke att någon(kanske flera miljoner??) faktiskt LÄSER det man delar med sig av, högst (o)personligt?

Jag själv blev varse så sent som idag att det finns, för mig, totala främlingar som läser min blogg och som verka bli berörda av det jag skriver.

Därmed är mitt exhibitionistiska behov tillfredsställt! Taskigt för min man, som kanske hade bespetsat sig på lite sexig stripp ikväll! *S*