Idag....Idag äntligen skulle jag få nåt som helst besked om och framförallt när de här förbannade helvetes jävla stenarna ska tas ur min kropp och lämna mig ifred! Jag hade tid på KS kl. 11 så jag fick lite sovmorgon eftersom jag inte tyckte det var speciellt rationellt att först åka tvärs genom stan, jobba en timme, sen samma väg tillbaka till KS och sen ytterligare en gång till genom stan och ut till Globen. När jag, med viss förväntan, kom in till doktorn(aldrig förr träffat honom för övrigt), togs både jag och mina uppbyggda förväntningar jäkligt snabbt ner på jorden igen! Doktorn frågade mig vad jag gjorde där och han satt och lästa mina journaler samtidigt som jag satt där och med all önskvärd tydlighet började jag inse att jag inte skulle få nån hjälp att få bort stenarna den här dagen heller!! Fuck Vårdgarantin och FUCK KS!!!


Ja, jag VET att det är barnsligt och inte ett dugg kostruktivt, men jag är skittrött på att det aldrig aldrig aldrig händer nåt!!!

Läste just en artikel i Aftonbladet. Tydligen är det nu så att myndigheter, i sin iver efter bidragsfuskare, börjar kolla in folks bloggar för att leta upp suspekta saker. http://www.aftonbladet.se/lasarbladet/article769393.ab

Den aktuella bloggaren förfasar sig över detta tiiltag. Eehhh.....Har jag missat nåt nu eller?! Är inte hela syftet med en blogg att man delar med sig av stort och smått i sitt liv, på ett tämligen exhibitionistiskt sätt? Fan, vill man vara privat så får man väl damma av den gamla pennan och det gamla pappret och skriva traditionell dagbok och sen låsa in densamma, långt från dumma försäkringskasse och a-kassehandläggare!

Men det är klart; när man sitter såhär på sin kammare och skriver, så kanske man inte har i åtanke att någon(kanske flera miljoner??) faktiskt LÄSER det man delar med sig av, högst (o)personligt?

Jag själv blev varse så sent som idag att det finns, för mig, totala främlingar som läser min blogg och som verka bli berörda av det jag skriver.

Därmed är mitt exhibitionistiska behov tillfredsställt! Taskigt för min man, som kanske hade bespetsat sig på lite sexig stripp ikväll! *S*

Idag fick jag av min chef veta att min visstidsanställning, som jag haft ett år nu och som går ut den 31 december, inte kommer att förlängas pga arbetsbrist. Jag kan ju nu välja att se det här på två sätt: Antingen kan jag gräva ner mig och stressa upp mig för att vi kommer att få mycket mindre pengar nu och för att mina a-kassedagar snart tar slut, m.m., m.m. i oändlighet.....eller så kan jag välja att se detta som en chans till något nytt. Helt ärligt har jag nog inte känt att detta var rätt plats eller rätta arbetsuppgifter för det jag vill göra egentligen. På något underligt sätt känner även jag av den otroliga optimism som verkar råda nu....alla kan få jobb, no problem. Så dagen har ägnats åt intensivt jobbletande, samt funderingar på att starta egen firma...om jag vågar och vet vad jag vill. Ja framtiden ligger öppen...men faktiskt är det ändå så att förra omgångens lååååånga arbetslöshet och myckna jobbletande och många refuseringar, har satt sina spår. Jag har utbildning, jag har erfarenhet, jag har ett bra bemötande och är "socialt kompetent" (vad fan det nu betyder?!) och ändå har jag så svårt att få jobb. Vad kan det bero på? För det kan väl inte vara så att arbetsmarknaden i Sverige år 2007, ratar ytterst kompetent arbetskraft.....bara för att hon råkar ta sig fram i rullstol - eller?

Har ni nåt jobb, så hör av er! *S*

Jag har tidigare berättat om min ganska nyblivna make, som jag älskar väldigt högt och som jag måste haft en bra dag när jag hittade! *L*

När jag hittade honom, så kom han med en historia, i form av 2 söner med tillhörande mamma.
Jag gillar pojkarna jättemycket och jag går väldigt bra ihop både med deras mamma och med hennes föräldrar, alltså Connys tidigare svärföräldrar.

Anledningen till att allt har gått så bra tror jag dels ligger i att jag faktiskt hade en sund inställning till alltihop redan från början och jag trodde inte allt skulle vara rosaskimrande med mig, barnen och exet - snarare målade jag upp svarta scenarion, med min egen bakgrund som skilsmässobarn i färskt minne.

Det var inte mycket av mina farhågor som besannades som tur var, men nu har killarna kommit in i puberteten med full kraft och det är ett helt annat ball-game!

Plötsligt ska det trotsas till höger och vänster och även om vi slipper undan ganska lätt i jämförelse med många andra tonårsföräldrar så tar det ändå på krafterna att göra upp dealer med ungarna och att gång på gång ändå tvingas jiddra med 15-åringen som 5 minuter innan han ska vara hemma, ringer sin far och tjatar sig till en halvtimme extra ute.

Och så står jag där vid sidan om och upplever inte att jag kan göra ett skit åt situationen!

I helgen mötte vi killarnas mamma och plötsligt fann jag mig mitt uppe i en diskussion med henne om varför vi är så hårda mot 15-åringen och att hon hade låtit honom vara ute på stan till 3 för ett par veckor sen.
När jag då frågade henne om han och hans bror gör något för att hjälpa till hemma så sa hon att visst gör de det. Häromdagen hade 15-åringen t o m på eget initiativ städat upp och gjort iordning disken i köket.

När de är här hos oss sköljer de inte ens ur sitt glas när de druckit klart!

Jag vill verkligen inte utmålas som nån bitsch som kommit in i Connys och ungarnas liv och förpestar tillvaron, men jag tycker att privilegium så som att vara ute sent eller att få hjälp med att betala en ny telefon, ska förtjänas.

Om inte vi möts med respekt, finns det då nån lag som jag som "gummimamma" inte känner till, som säger att vi måste respektera ungarnas vilja?

Jag har antagligen trampat i ett jävla getingbo nu, men jag är bara så in i helskotta trött på hormonstinna tonåringar!!!