Finns det plats för mig?

Första maj. Ända sen jag var väldigt liten och långt innan 6 juni var Nationaldag har jag upplevt Första maj vara den viktigate dagen på året, jämte födelsedag och jul då kanske =)
 
Alla talen om solidaritet, kamp, medmänsklighet.
 
Hemma pratade vi mycket sällan partipolitik, men jag fattade väl ändå var min äldreomsorgsarbetande mamma och min vägarbetande pappa hörde hemma, på den politiska skalan.
 
Även om jag alltid VETAT att jag var vänster, i betydelsen socialist och vänsterpartist, så tog det många år innan jag hittade mitt hem i partiet och mycket snart därefter i dess absoluta topp; med 8 år i partistyrelsen har jag varit med och försökt göra mitt för att också föra in funktionalitetsperspektivet, tillsammans med socialism, feminism, antirasism och solidaritet.
 
Ibland har det gått trögt. Ibland bättre.
 
Corononan gjorde att den kongress vi skulle hållit på årets första halva, 2020, istället flyttades till den senare delen. När valberedningen kom med sitt förslag och jag blev uppringd och vidtalad, fick jag veta att jag inte längre stod på valberedningens förslag. Ingen mer förklaring än att "helheten är viktig".
För MIG och vädigt många andra är just funktionalitetsperspektivet en mycket viktig del av helheten! När valberedningen tillkännagav sitt förslag så sades det att förslaget omfattade folk från funkisrörelsen. När jag undrade hur funktionalitetsperspektivet var representerat (funkisvärlden är liten. Vårt parti ännu mindre - i det avseendet), så var det av en som har förgreningar i Reumatikerförbundet. JÄTTEBRA! Ärligt! Men VARFÖR skulle det betyda ANTINGEN hen ELLER mig - varför fick vi båda inte plats?! Jag tror inte samma diskussion gick om kvinnor, LO-arbetare, utom-europeiskt födda, t ex.
Mångfalden behöver ökas, inte "räcka"!
 
Varför tar jag upp detta nu då, ett halvår senare? Bitter? Nej, inte särskilt faktiskt. Mest uppgiven bara.
Det kom till mig därför att idag, första maj, denna dag som jag älskat i hela mitt liv och som jag de senaste 13 åren har gett till Vänsterpartiet med all min kärlek och kamp, var första gången jag kände att jag inte självklart bereddes plats i samhällsgemenskapen, i den socialism som partiet pratar så varmt om.
Jag undrar om denna gir åt sossarna , hade skett med någon som själv lever med en synligt normbrytande funktionalitet, i partiets absoluta topp?
 
Nooshi Dadgostars tal andades  socialdemokratin, under tillblivelsen av Folkhemmet.
 
Men VILKA var det som offrades på det folkhemmets bakgård?! Jo, den som inte kunde jobba och "bidra till samhället"
Det var mina systrar och bröder.
 
I sin bok, Gamla synsätt spökar än skriver Margareta Persson om just detta.
 
Hon skriver i slutordet: 
 
Vem kommer först? De som kostar minst och ser ut som majoriteten eller de som kräver en annan tillgägnlighet och inte är så många? Det är en politisk grundbultsfråga.....//....inom resten av samhället är det...//....de som anses lönsammast som går först.
 
Jag menar inte att vi i Vänsterpartiet är där idag. Men jag blir på riktigt beklämd OM det är så att vi (också) slagit in på den väg som säger att samhället är till för dig om du bidrar. Om du jobbar och gör rätt för dig, DÅ ska du kunna lita på sjukförsäkringen och efter ett långt liv i arbete, DÅ ska du ha en pension som går att leva på.
 
Dem av oss som INTE kan jobba eller som av olika anledningen inte bjuds in i arbetslivet - vad ska det bli av oss? Har vi ingen självklar plats?

Nu ruskar vi liv i bloggen igen!

Jag kan inte bestämma mig huruvida jag är hopplöst ute eller om bloggen som forum fortfarande har en relevans. Jag litar till det sistnämnda och kickar härmed liv i den blogg jag startade för 13 år sen! 
 
Jag kommer att fortsätta som tidigare och som jag gör i alla mina sociala medier: Vara mig själv; blanda gnäll på vädret med söta bilder på mina katter. Blanda seriösa politiska inlägg med inlägg om mina senaste köpfynd, i bästa influencer-stajl.
 
Idag avslutades Vänsterpartiets 43e kongress. En kongress, som pga rådande pandemi-läge, fick hållas digitalt, till stora delar, med partistyrelse och övriga föreningsfunktioner på ett ställe, delegater utspridda över landet och presidie på ytterligare ett ställe. Åtskilda men ändå tillsammans. Häftig tanke och känsla mitt i allt!
 
Det stod klart för ett tag sen att jag inte skulle finnas med på valberedningens förslag till återval till partistyrelsen.
Först kände jag besvikelse och sorg, att jag inte längre åtnjuter valberedningens förtroende såpass att det räckte för ytterligare nominering. Självklart finna ALLTID möjligheten att ändå ställa sig till förfogande och hoppas på att kongressen vill annat än valberedningen.
 
Men när nu beskedet kom tänkte jag att jag tar det med ro och hittar andra vägar för mitt engagemang och mitt politiska mål: Att ALLA politikområden ska genomsyras av ett funktionalitetsperspektiv och att Vänsterpartiet ska vara ledande i det, både utåtriktat men också internt.
 
Samtidigt tycker jag att det ÄR viktigt med representation och nu försvinner den enda med synligt normbrytande funktionalitet från Vänsterpartiets högsta ledning. Det går utanför MIG personligen.
 
När jag påpekat detta har jag från olika håll fått höra: "Jamen det finns ju fler som kan jobba för det. En MÅSTE ju inte själv ha en normbrytande funktionalitet för att driva frågor med ett funktionalitetsperspektiv." Och självklart är det sant.
 
Samtidigt säger våra stadgar att minst 50% av våra valda funktioner ska innehas av en kvinna, på samtliga nivåer i partiet. Partiet ska också jobba för att fler rasifierade kamrater väljs till uppdrag, liksom kamrater ur LO-kollektivet.
 
Om det var mindre viktigt med representation gällande normbrytande funktionalitet och att andra kan föra fram det perspektivet lika bra - ja, då kunde ju detsamma gälla för andra perspektiv och ALLA poster inom partiet kunde lika gärna innehas av vita, medelålders, akademiska, heterosexuella, cis-män, från storstan.
Och det är det såklart INGEN som vill(tillbaka till?)
 
När jag nu kommer få lite distans till partiets absoluta mitt, så kommer jag säkert se på en massa saker på sätt, som en ofta gör när en tittar IN och inte UT. 
 
Det är också här bloggen kommer in. Jag kommer försöka formulera mig regelbundet, om det mesta, men med tyngdpunkt på samhällfrågor och politik, ur MITT perspektiv. 
 
Du är välkommen tillbaka, om du har följt mig tidigare och du är välkommen om du och jag är nya bekantskaper. 
 
Häng med!
 

Mele Kalikimaka - ÄNTLIGEN

God Jul på er allihop!! Av ren lättja och inget annat har det fram tills nu inte blivit något bloggande, Vi hade en skakig start på resan, med ofrivillig övernattning på en bänk på LAX-Los Angeles flygplats. Men sen några dagar är vi här och har det underbart! Att resa med assisistans fungerar med dessa underbara tjejer helt friktionsfritt!
 
Igår på julafton var vi allihop på Top of Waikiki, en roterande restaurang med panoramautsikt över stora delar av Waikiki. Jättemysigt! I övrigt har vi ätit, deuckit drinkar och shoppat allra mest. Vi har planerat en del utflykter men de kommer lite senare, 
 
Jag hade nu också planerat visa bilder vi hittills har tagit men hör just att kameran pep och dog, så det får bli sen när den är fulladdad igen.
 
 
Ha det underbart så länge och ha tålamod!
 
Mahalo
Aloha

Nån jävla ordning får det vara i ett parti!

I dagarna fyller CH Hermansson 95 år. Många skulle säga att just CH har betytt mest för Vänsterpartiet, då han med sina bevingade ord på en kongress ville ena partiet och komma bort från inre stridigheter.
 
I helgen var jag på partistyrelsemöte och jag kan inte hjälpa att jag återkommer till CH:s ord. Jag har suttit i den styrelsen sen jag blev invald på kongressen i januari, alltså snart ett år. För det allra mesta har det varit bra diskussioner, "högt i tak" som man brukar säga och en schysst och respektfull ton, även om vi inte alltid varit helt överens i alla sammanhang eller i alla frågor. Men så har de poppat upp: De där härskar-teknikerna. Det kan vara att någon har blivit avbruten när hen har fört fram en åsikt som gått på tvärs mot en annans. Det kan vara himlande med ögonen, suckar och sneda elaka leenden. Det är illa nog. Men när det kommer upp argument där man(inte jag specifikt) anklagas för att vara dum i huvudet, om man inte förstår och/eller håller med om att det är såhär eller såhär det ligger till - då har i alla fall min gräns gått. 
 
Jag älskar mitt parti och min partistyrelse, men jag vill att vi ska vara trevligare, snällare och definitivt mer respektfulla mot varandra än vad jag upplever nu är fallet. 
 
 
Vi pratar ofta i partiet om härskartekniker och hur dåligt det är - underförstått att vi inte sysslar med sånt och per definition är bättre än andra. Det är vi inte, som jag ser det, men vi kan bli, om vi tillsammans jobbar för det. Om vi tittar på vårt eget beteende och hur vi säger det vi säger till varandra. Om vi gör varandra uppmärksamma på det.
 
Själv hann jag inte med det senare på mötet, eftersom mötet löstes upp snabbt och alla sprang iväg till sitt med tåg kaos och annat i tankarna. 
 
Jag pekar inte ut någon specifikt, det skulle jag aldrig drömma om att göra. Detta är allas vårt gemensamma ansvar!
 
Jag ska jobba på en förändring och en förbättring - och det hoppas jag fler gör. Vi har mycket viktigare saker att göra än att gnabbas internt!

Nu är det jul här i mitt hus

Den som känner mig förstår hur omöjlig den rubriken är i samband med mig! Jag har under väldigt många år flytt julen och det mesta runt den. Med mycket motstånd har jag satt upp julgardiner och ljusstakar och adventsstjärna, men inte mycket mer. 
 
Men så i år har det hänt nåt. Jag ser galet mycket fram emot julen! Inte nog med det - allt runt julen längtar jag också efter och allt vill jag göra. Hittills har det resulterat i en omgång lussebullar, tre olika sorters sill samt rödkål. Julgardinerna är uppe, dukarna ligger på plats. Lådan med julsaker står redo och jag har redan köpt en för året ny tomte som snart ska pryda sin plats.
 
Idag vaknade jag när Conny gick upp och gav sig iväg till jobbet. Det kliade i hela mig att få komma upp och få sätta igång och baka en omgång lussebullar till! Så nu gör jag det. Skulle behöva göra lite mer saker också för att inte behöva stå med allt i sista stund. Önskar bara att jag hade haft plats för en frysbox nånstans!
 

Makt eller vanmakt?

Som politiker tillhör jag dem som har makt. Även om jag inte ingår i styret i min kommun så sitter jag ändå på uppdrag i en nämnd, ett råd och i kommunfullmäktige. Per definition så har jag då på uppdrag av kommunens medborgare tilldelats makt att företräda dem.
 
I mitt uppdrag som nämndspolitiker, i Äldrenämnden, är jag också kontaktpolitiker på ett av kommunen drivet äldreboende. Att vara kontaktpolitiker innebär att jag hälsar på där så ofta jag kan, lyssnar in personal, boende och anhöriga och tar med mig deras synpunkter till nämnden och i mitt politiska uppdrag. Ibland händer det också att enskilda medborgare ringer och/eller mejlar sina politiker.
 
Det har hänt vid några tillfällen att jag fått massmejl, men inte inte mer än så.
Förrän idag.
En gammal dam, boende på det äldreboende där jag är kontaktpolitiker, ringde mig i förtvivlan, för att berätta om att hon känner sig övergiven och förbisedd och att hon inte får den hjälpen hon har rätt till och behöver.
 
När jag hade lyssnat klart på hennes berättelse och svalt den första ilskan, kände jag vanmakt.
 
Här sitter jag, en av medborgarna utsedd politiker, med tydligt uppdrag och makt att förändra och vad kan jag göra i den här kvinnans liv? Hur kan jag ändra på situationen för henne?
 
Jag känner mig inte direkt kaxig, så mycket är säkert......

Uppförsbacke

Det är så jäkla mycket jag skulle vilja orka skriva om! Men jag gör inte det.
 
De senaste dagarna har jag varit helt under isen. Drabbad av nån mystisk sjuka som gör mig trött och febrig och ännu mera trött. Mitt i allt har jag en krönika som hänger över mig, som alla andra dagar skulle ha skrivit sig själv nästan, men som just nu känns som ett oöverstigligt berg.
 
Jag peppar med lite musik istället och återkommer.

Som att dansa med en myndighet

Raden är tagen ur Lars Winnerbäcks låt "Dunkla rum" 
 
Torka tårarna min vän
jag tror jag vet ungefär hur det känns
som att försöka dansa med en myndighet
du ville bara ha ett hem, en plats
nånting vettigt att göra, vad som helst
 

Exakt så känner jag mig! Efter att ha jobbat i 6 månader, halvtid, som är min fulla arbetsförmåga eftersom jag är halvtids förtidspensionär (det byter namn hela tiden, men när jag blev det, så hette det så, nu heter det aktivitetsersättning - tror jag), troget betalat in min a-kasseavgift alltid och gjort allt rätt, så trodde jag att ett nytt arbetsvillkor skulle vara uppfyllt och att jag efter mitt vikariats slut skulle ha rätt till a-kassa igen ett tag och slippa jobb- och utvecklingsgarantins bortre gräns, FAS 3, som jag låg farligt nära innan jag började jobba i februari. Jag har otaliga gånger innan jag slutade mitt jobb pratat med handläggare på a-kassan för att förvissa mig om att jag gjort allt rätt och också fått klartecken - muntliga sådana. Så, efter att jag skickat in alla papper jag kan, så får jag avslag! Det fattas TVÅ OCH EN HALV TIMME!!! 
 
På mitt jobb har vi förhandlat oss till förmånen att jobba 37 timmars vecka på en heltid, istället för 40 timmar, men ändå få betalt som om det vore 40 timmar. För mig, som jobbat halvtid betyder det alltså 18,75 timmar i veckan. Det är också vad arbetsgivaren har rapporterat in som arbetad tid - såklart. Men jag misstänker starkt att a-kassan räknar en halvtid som 20 timmar per vecka. Jag frågade för ett tag sen, vid ett av alla mina samtal med a-kassan om det hjälper upp min situation att jag jobbar några veckor längre, in på en ny månad, för att uppfylla arbetsvillkoret om det skulle fattas timmar. Svaret jag fick var: "Nej, då skjuts det fram en månad" Jag jobbade 1 februari till 31 juli - det blir precis 6 månader, men jag kom ändå inte upp i arbetsvillkoret och hade jag jobbat nån vecka till så hade a-kassan börjat räkna på 1 mars istället. Fråga mig inte om logiken för jag fattar ingenting! 
 
Det jag begriper och det som är min vardag är att jag inte fått en enda krona i ersättning sen 1 augusti och att jag på måndag, efter ännu ett samtal med a-kassan, mycket troligt får ringa Arbetsförmedlingen och be dem skriva in mig i Jobb- och utvecklingsgarantin(där jag hittills varken fått jobb eller utveckling!), så att jag i alla fall får någon ersättning.
 
Idag och imorgon är det Partistyrelsemöte. Jag sitter i styrelsen för ett av Sveriges riksdagspartier, men när det kommer till mig själv och min egen situation känner jag mig fullkomligt maktlös!

Fan!

Fick idag ett skittråkigt besked: Mycket troligt kommer jag inte att få någon arbetslöshetsersättning, trots allt. Det fattas 2½ TIMME arbetad tid! Jag är bara arg, ledsen och förtvivlad idag. Imorgon knyter jag näven.

En alldeles vanlig söndag

Ska man, som jag nu, återuppta bloggande, så kanske man kan tycka att jag borde ha nåt alldeles speciellt att berätta när jag nu har låtit bloggen vila upp sig i ett halvår.
Det har jag inte.
Det är en alldeles vanlig söndag. Middagen står på spisen. Facebookuppdateringarna avlöser varandra och jag lyssnar på Sommar med Henrik Dorsin. Katterna ligger i varsin hörna och slappar.
Anledningen till att bloggen har sovit så länge är för att jag har tyckt att jag inte har så mycket att säga, att snuttifieringen som facebook innebär har blivit nog för mig, att andra vars bloggar jag följer har mycket mer att säga, än vad jag tycker att jag har. Men nu har jag och min blogg sovit färdigt. Jag kommer säkert inte att skriva varje dag eller berätta allt i en mer utdragen statusuppdatering. Nej, det lär bli ofta ibland, men sällan ibland. Lite som jag funkar.
Nu hör jag en nyckel i dörren. Dags för middag. Blåbärspannkakor med mjölk till.

Full fart framåt!

2012 kommer att bli mitt bästa år på länge, det känner jag på mig!
Det har i alla fall börjat i ett rasande fort och positivt tempo. I helgen var det kongress med Vänsterpartiet.
Lilla jag var föreslagen av valberedningen som ersättare i partistyrelsen.
Jag fick näst flest röster i den omröstningen och kommer sannolikt att få gå in som ordinarie nästan hela tiden!
Jag har inte riktigt fattat än vad det innebär men roligt är det, har inte kunnat sluta le sen det hände! Det var min allra första kongress och jösses vilken kongress sen! Så mycket kloka människor, roliga och inspirerande, på en och samma plats.
Själv höll jag två anförande under motionsbehandlingarna. Jag har inte vågat se dem i TV(vet förresten inte om de ligger kvar på nätet), men det kändes bra och jag fick bra uppbackning av finaste partikamraterna!
Imorgon ska jag på min andra intervju för ett vikariat som jag har sökt. Jag har en schysst känsla för att jag kommer att få det, men jag väntar en stund med att jubla.
Om 9 dagar förändras mitt liv ytterligare. Då ska jag in och opereras. Förminska magsäcken. Förhoppningsvis leder det till att det blir mycket mindre av mig, men det som blir kvar är jävligt bra! Nu kör vi så det ryker!

Ordningen är återställd

Efter sju sorger och åtta bedrövelser är jag tillbaka på banan igen. Bokstavligt talat.
Hela hösten och vintern(eller vad den nu ska kallas) har assistanssituationen var helt fucked up!
Det har strulats i omgångar i gruppen och ett tag kollapsade allt. Så sårbar man känner att man blir! Det mesta har följt i kölvattnet av det. Min fysiska hälsa också. Men NU verkar det som om lugnet återfunnit sig i mig och min assistans. Så mycket är beroende av att assistansen fungerar och det har verkligen blivit så tydligt den senaste hösten. Men nu - dags att se framåt!
På torsdag åker jag till Uppsala på Vänsterpartiets kongress. Min första. Det ska bli jättespännande! Jag åker dit som föreslagen till partistyrelsen. För mig är det grymt stort!
Jag har också varit på anställningsintervju. Det gick bra kändes det som och jag kan bara hoppas att året börjar med en anställning för mig.
Så...nu är ordningen återställd och jag är på gång! Kom igen, vi kör!

Slöhög

Ett tag sen jag skrev här igen nu då.

Sommaren har tagit fäste och första resan till Halmstad har kommit och passerat.
Sen vi var "hemma" har jag tappat styrfarten känner jag.

Denna veckan är det avslut på de flesta styrelseuppdrag och sen är det sommar på riktigt.
Undrar om det är därför jag känner mig slö, slapp och likgiltig - för att det nu inte finns planer utan egentligen bara lust att göra det man för stunden vill?

Jag drabbas nu och då av handlingsförlamning som den här.
Hoppas det går över snart.

Den sista dagen på jorden

En galen professor(till) har nu kommit med profetian att jorden går under imorgon.

Med tanke på den sensaste tidens nyhetsflöde så kanske han inte är helt fel ute.

Det är sexgalen IMF-ordförande, en svensk statschef med tvivelaktigt umgänge, som gör tvivelaktiga saker,

svenska Migrationsverket som tar Bamses hjälp att sprida helt felaktiga bilder av asylprocessen i Sverige,

socialtanter i Skåne som åker hem till folk och snokar runt i kylskåpen.
Hey, kom just på en sak apropå det: TV gjorde en kändisserie för några år sen som hette
"Här är ditt kylskåp" - kanske nåt som socialtjänsten i Landskrona nu gjort sin egen lilla spin-off på!

Nåväl, själv tror jag inte på jordens undergång i den explotionsartade varianten. Men som det ju verkar på all galenskap som florerar så är vi på väg dithän, sakta men säkert, ändå.

Själv har jag idag för ont för att ens orka bry mig att det eventuellt skulle vara den sista dagen på jorden.

Jag gör som jag brukar på fredagar. Tar ett glas vin, lyssnar på musik och älskar(med) min man! :)



Pimp my blogg - någon!

Jag VILL verkligen börja blogga igen!

Snuttifieringen på facebook räcker liksom inte riktigt till och jag har under stundom massor jag vill få ur mig.

Grejen är att jag skulle vilja få en nystart på bloggandet och på själva bloggen, men jag har varken kunskap eller tålamod att sitta och pilla med det själv.

Så snälla någon hjälp mig, så kanske jag kommer igång här igen som jag så gärna vill!

Utan rubrik

Hittar inget idag som sammanfattar det jag skriver.

Sen återkomsten från semestern för drygt en månad sen så har inget hänt och mycket hänt.
Inget, därför att egentligen har inte mycket som jag skulle beteckna som "kul" hänt.
Mycket, därför att jorden trots allt snurrar och vardagen med den-trots att jag kanske inte alltid har lust att hänga med.

På semestern fick jag jordens trycksår på vänster fot den här gången och sitter numera därför med bägge fötterna rakt ut och känner mig orörlig för det mesta. Jag besöker Karolinska Sjukhuset två gånger i veckan och däremellan försöker jag ta dagen som den kommer.

Politiken snurrar på och både nämnder och kommunfullmäktige har kommit igång.

Vi är också mitt i årsmötenas säsong och det är bokslut och verksamhetsberättelser som ska skrivas, både här och där.

Rent personligt så tampas jag just nu med en massa förbjudna tankar. Avundsjuka.

För att citera Jon Cleese, när han fick frågan om han inte tycker det är kul att det går så bra för de andra i Monthy Python-gänget: "Jo, bara det går lite bättre för mig!!"

Just nu går det inte bättre för mig än andra i min omgivning. Det mesta känns motigt faktiskt om jag ska vara ärlig.

Men, what the hell: Jag fick igång bloggen ur dvalan i alla fall! Alltid något!

Resfeber

Mitt i alla julavslutningar, uppsamlingsmöten inför årets slut, julbord, budgetarbeten i diverse styrelser och politiska sammanhang, korkade politiska utspel man kan bli skogstokig på och lite annat smått och gott så har jag resfeber.

Maken och jag hoppar över hela jul- och nyårsgrejen och framför allt vädret och drar västerut.

Den som vill kommer att kunna följa våra öden och äventyr:

vejron.blogg.se/semesterbloggen



Så precis som vi, så får denna blogg vila och ta nya tag tills nästa år.


Aloha och God Jul och Gott Nytt År


Lite kul, sådär....





Lite kul fakta om mig:


Namn: Veronica
Bor: Sundbyberg
Ögonfärg: Blå
Hårfärg: Mörkbrun(vitt på sina ställen om jag inte hindrar det)
Skostorlek: ingen aning - har lite konstiga fötter
Höger eller vänsterhänt: Höger
Skor som du bar idag: Inga alls, har inte varit ute
Dina svagheter: Att jag inte genast kommer på vilka som är mina svagheter
Rädsla: Att förlora nära och kära
Första tanke när du vaknar: Har inga tankar alls när jag först vaknar
När somnar du: Ganska sent, ligger och kollar TV för länge.
Pepsi eller Coca Cola: Coca Cola
McDonalds eller Burger King: McDonalds
Adidas eller Nike: ?
Lipton Ice Tea eller Nestea: Dricker inte te
Choklad eller vanilj: Chocklad
Svär du?: Ja tämligen ofta
Sjunger du?: Hellre än bra
Duschar du varje dag? Nej
Röker du?: Inte ofta alls
Gillar du skolan?: Går inte i skolan nu men har tyckt bättre om att studera som vuxen än som barn/tonåring.
Tror du på dig själv?: Ja oftast
Kommer du överens med dina föräldrar?: Ja

Har du under den senaste månaden:

Druckit alkohol?: Ja
Rökt?: Nej
Shoppat? Ja, soppskålar till hemmet.
Ätit en hel ask müsli? Nej
Ätit sushi?: Aldrig!
Stått på scen? Nej
Bakat?: Bullar och kladdkaka
Stulit något?: Nej
Ljugit? Ja
Kysst någon?: Ja 
Kramat någon?: Ja 

Har du någonsin: Däckat eller varit jättefull?: Ja
Varit full?: Ja
Blivit kallad hora?: Nej! 
Blivit nerslagen?: Nej
Busringt någon?:Jadå i yngre år 
Gjort något som du ångrade? Ja, men det kom något bra ur de sakerna också.
IG i nåt ämne eller på något prov?: Ja
Kastat en sten på en ruta? Aldrig
Hur vill du dö?
Snabbt och utan smärta
Vad vill du bli när du blir gammal? Klokare 

Antal människor du skulle ge ditt liv för? Min man och mina föräldrar och min syster
Antal piercings?: 7 stycken 
Antal tatueringar?:
3 stycken hittills
Hur många gånger har du varit med i tidningen?: Flera gånger, vet inte antalet

Vad ska du göra i sommar? Jobba med valet och förhoppningsvis också åka till New York
Vad ska du göra i Vinter? Nästa vinter tänker åker jag till Varma Landet 
När tar du studenten? Gjorde jag 1991. Fil.kand examen fick jag ut 2006
Vad händer till helgen? Årskonferens med Vänsterpartiet i Stor-Stockholm. 
Vad vill du helst göra just nu? Mysa med min man när han kommer hem.

Måndag

Snö och möten - ingen bra kombo!

Längesen.....

Lika bra att jag erkänner! Jag är periodare. Bland annat manifesteras det i mitt bristfälliga bloggande den senaste tiden. Det känns liksom som om jag inte har nåt intressant att skriva. Många av mina vänner bloggar och gör det både klokt, roligt, sorgligt och intressant. Det gör att jag med min starkt självkritiska ådra inte tycker att jag har så mycket att komma med.

Hur som haver; Den senaste tiden, mellan alla ambulanstransporter till KS akutmottagning, har jag ägnat åt lokal politik. Idag var det årsmöte i Vänsterpartiet i Sundbyberg och jag fick äran att bli invald i den lokala styrelsen samt stå som fjärde namn på valsedeln till kommunfullmäktige.

Mamma har sagt så länge jag kan minnas att som jag diskuterar allt hela tiden så skulle jag bli politiker. Återigen får jag ge mamsen rätt! Nu är jag verkligen på väg och det känns jättespännande!

Det som annars upptar mitt liv är otillgänglighet och hur den begränsar mig. Det jag närmast tänker på är snön. Snön begränsar alltid oss som har rörelsehinder, men nu när den begränsar precis alla i vårt samhälle överallt i hela Sverige så kanske man kunde hoppas på lite förståelse för det vi säger så ofta!

På tal om tillgänglighet; Med stor stolthet kan jag konstatera att det går att få förändring om man bara vill. Vår partilokal, som vi hyr av allmännyttan, hade varken tillgänglig toalett eller kök. Tills för några veckor sen vill säga, för NU har vi det!

En sådan elementär sak som en tillgänglig partilokal kan göra skillnad om en person med funktionsnedsättning engagerar sig politiskt eller ej! Och vi behövs! Vi behövs inte främst för att vara "funktionshindrades röst". Vi behövs i politiken för att vi är samhällsmedborgare vi också och jag har märkt i de politiska sammanhang jag numera befinner mig, att jag inte ens behöver säga något om funktionshinder eller tillgänglighet - min blotta närvaro gör att man tänker ett varv till. Och så är det nog - syns man så finns man.




Tidigare inlägg