Idag när jag var på styrelsemöte på gamla arbetsplatsen, fick jag veta att det råder kaos inom vissa verksamheter på kontoret, det fattas folk och medlemmarna får inte hjälp och stöd i den utsträckningen de skulle behöva och vill ha. Och på gamla jobbet, där jag blev övertalig och fick sluta, ska kollegan nu på uppdrag av vår styrelse jobba på konsultbasis med ett specifikt uppdrag, för att dryga ut den tid hon går ner i tid när hennes eget projekt slutar. Vad är det som händer egentligen?! De vill verkligen inte ha mig tillbaka, det är nog en hyfsad analys av läget. I styrelsen tog vi för ett tag sen princip-beslutet att man inte samtidigt kan vara anställd i föreningen och sitta som ledamot i styrelsen. Är det bättre att verksamheten går på stöttor då? Jag ställer mer än gärna min plats till förfogande i styrelsen, om det i samma stund ger mig ett jobb!

Detta satt jag och gnällde över vid middan! Detta och det faktum att det fan verkar omöjligt för en som mig-med universitetsexamen, erfarenheter, socialt kompetent och en vinnande personlighet *S*.....samt med rullstol, att få ett jobb!!
Varför är det i Sverige år 2008 så jävla provokativt att någon som jag faktiskt har tagit studielån och svettats lika mycket som mina kursare över tentor och poäng, för att sen vilja ut på arbetsmarknaden och dra mitt strå till samhälls-stacken? Varför är det så himla utopiskt att just jag faktiskt skulle kunna bidra med både kunskap och kompetens på en arbetsplats. Så jävla bitter men samtidigt jävligt förbannad över folks enorma inskränkthet - och det i en bransch där man tror att sånt absolut inte existerar!

Och så hände det! Mitt i min bitter-fitta-monolog ringde telefonen! Det var ett utav alla de ställen där jag hittills sökt jobb. Hon ville träffa mig på onsdag för en intervju. Vi var 4 stycken som skulle bli kallade fick jag veta. Jag i min tur frågade med min allra ljuvaste stämma om arbetsplatsen hade trappor, och i så fall, finns det hiss, för jag sitter nämligen i rullstol! Jag har slutat be om ursäkt för det faktum att jag tar mig fram i livet med rullstol och jag berättar det nu bara av ren barmhärtighet om det är så att någon ringer och vill ha mig på anställningsintervju. Jag menar, det är ju inte direkt till min fördel om den presumtiva chefen skulle svimma av vid blotta åsynen av mig!
Just denna presumtiva chef dolde det bra om det var så att hon blev chockad över det jag just hade berättat. Hon blev väl charmad av min vinnande person *asg*

Nåväl, det lönar sig tydligen att vara bitter-fitta ibland. Håll tummarna för mig på onsdag!!