I lördags var Conny och jag på avskedsfest hos Petra. På festen var alla Petras nära och kära och jag är väldigt glad och hedrad att hon räknar mig dit. Efter att ha åkta ambulans och legat på akuten i några timmar i lördags morse, var jag ärligt talat ganska trött men jag ville verkligen gå på festen - dels för Petras skull, så klart, men också för att jag visste att Carmen skulle vara där! Innan i lördags hade jag bara sett underverket en enda gång, när hon var bara några dagar gammal. Det är så himla underbart att hålla i henne, pussa på henne, lukta på henne - bebisar luktar underbart!!!

Michelle och Carmen kom hit hem och hälsade på idag också, så jag fick lukta, pussa och krama och gosa lite idag också.

Idag bestämde jag och Michelle att hon ska hoppa in och jobba lite hos mig framöver. Det kommer att bli jättebra!

Imorgon är Petras sista dag här. Jätteledsamt, men även om jag förlorar en anställd så har jag för längesen vunnit en underbar vän!



Carmen på armen





Carmen myser i Connys famn

Jag undrar vad jag var för hemsk och vidrig person eller varelse i mitt förra liv? Jag tror på Karma och jag tror att det vi gör i detta liv, kommer tillbaka till oss i nästa. Och med dessa mått mätt måste jag ha varit jordens avskum, för jag känner ingen som har sån otur som jag har just nu!

Vi tar det från början: Inatt kom vi hem efter en underbar konsert och gick och la oss lyckliga. Kl. 06.00 vaknade jag med jättevärk i magen och ut i vänster sida. Jag ville inte väcka Conny det första jag gjorde så jag försökte med Dexofen och Voltaren och värmedyna, men ingenting hjälpte utan blev tvärtom bara mycket, mycket, mycket värre!! Till slut blev jag tvungen att väcka Conny och han flög upp på en sekund och ringde ambulansen. Jag ska inte fortsätta försöka förklara min smärta, för de orden är inte uppfunna än som kan beskriva den känslan.

Efter vad som tycktes en evighet och efter att Conny ringt ambulansen två gånger till, kom den slutligen, med blåljusen på(dock ingen sirén - det får man kanske bara om man är riktigt nära döden...*L*). Jättetack till ambulanspersonalen i Stockholms Län - Ni är BÄST!! Vi kom in till KS på 10 minuter och väl där körde de in mig på trauma-salen och Conny fick stanna utanför och dricka kaffe istället. Mig tog de hand om på absolut bästa sätt. Nu är det ju så att på toppen av allt som är med mig, så har jag "välsignats" med ur-usla blodkärl som är stört omöjliga att sticka i! De senaste veckornas sjukhusbesök har resulterat i att jag ser ut som en jävla pundare - armar, händer och fingrar är täckta med blåmärken i alla regnbågens nyanser.

Efter att ha legat på akuten i ett par timmar och blivit bra smärtlindrad så fick jag själv välja om jag ville åka hem eller om jag ville stanna kvar där för att fortsätta vara övervakad, men jag valde att åka hem. Ikväll är det nämligen fest! Petra och Embla åker till Thailand på tisdag så ikväll har de avskedsfest med släkt och vänner. För mig och Petra är det ju dessutom lite extra speciellt eftersom hon slutar hos mig på tisdag. Så det ville jag ju inte missa!

Nu ser jag att klockan springer så jag måste börja göra mig iordning.



Murphy's Lag

1. Om något kan gå fel så gör det det.

2. Om det finns en möjlighet för fler saker att gå fel, då kommer det som orsakar största skadan att gå fel först.

3. Om något bara inte kan gå fel, så gör det det ändå.

4. Om du märker att det finns fyra olika sätt på vilket något kan gå fel och förebygger dessa, då kommer det ett femte sätt som du inte alls är förberedd på att ögonblickligen dyka upp.

5. Överlämnade åt sig själva, tenderar saker att gå från dåligt till värre.

6. Om något verkar att gå bra, då har du osvikligt missat något.

7. När naturen visar sig överlägsen, är det för att dess brister är dolda.

8. Moder Natur är en hynda.

9. Om något som kunde ha gått fel ändå inte går fel, så visar det sig snart att det hade varit bäst om det trots allt hade gått fel direkt!


                                                                
                                                                                    Buddha

Idag var dagen D för ett Winnerbäck-fan som jag är! Jag köpte biljetter för säkert 2 månader sen och har sett fram emot konserten sen dess. Men så kom njurstens-operationen emellan och jag undrade om jag verkligen skulle hinna bli frisk och orka gå på konserten. Jag har varit hemma från sjukhuset exakt en vecka nu och mått skit precis hela tiden! Jag har tillbringat 23 av dygnets timmar i sängen för att jag helt enkelt inte har haft kraft att gå ur sängen.

Imorser ringde min läkare. Hon hade gått igenom röntgenbilderna från i måndags och upptäckte en sten till, på ett ställe som enligt henne kunde göra ont!! Hallåååå??!! Skiter björnen i skogen???!!! Fan jag har haft så ont så jag har gråtit! Det enda jag har fått för det är Voltaren och det har inte hjälpt ett skit! Jag fick i alla fall till slut läkaren att skriva ut en omgång Dexofen till mig. Kvällen var räddad! När Conny kom hem beställde vi hem pizza som vi i princip högg i farten, sen var det bara att svida om åka iväg. Det var jätteskönt att sätta på make up och klä mig lite fint efter allt som har varit.

Konserten var UNDERBAR!!!!!! Lasse Winnerbäck är min husgud sen många år och nu är det bevisat: Han kan bota smärta också!! Inte på 2½ timme under konserten hade jag minsta tanke på nån njursten eller hur ont jag haft den senaste tiden. Conny är numera också ett nyfrälst Winnerbäck-fan.

Även om jag kommer att se föer Winnerbäck-konserter i framtiden(hoppas jag ju sannerligen) så kommer jag för alltid att komma ihåg denna kväll som kvällen då Lasse Winnerbäck och i ärlighetens namn även Dexofen räddade mitt liv, i alla fall det själsliga!

"Motgångar stärker", "Det som inte dödar, härdar"......och alla andra likaledes klyschiga floskler roterar i skallen just nu! Så med dessa mått mätt borde jag bli världens lyckligaste och mest harmoniska och friska människa när allt det här är förbi. Jag ligger hemma i sängen, med en plastslang i sidan, med vidhängande påse från njuren. Stenarna är kvar. Tydligen är jag för fet för att stenarna skulle kunna plockas ut och istället har de nu satt en slang in i vänster njuren som ska avlasta så att stenarna som fortfarande sitter där inte ska ge mig så stort obehag. Samtidigt så har de dragit in mina morfintabletter och istället gett mig Voltaren. Det är väl ungefär som att bota halsfluss med Menthos.

Jag ska på röntgen på måndag för att se så att slangen sitter där den ska. Gör den det, så ska de sen gå in igen via slangen och vidga så att de får ut stenarna. Sitter slangen fel, får de börja om från början igen....jättekul! INTE!!

Samtidigt som allt det där strular, så måste jag få tag i en ny assistent. Petra sticker till Thailand den 28 november och idag är det alltså den 17 - elva dagar kvar med andra ord! Visserligen står jag inte helt utan då, eftersom Conny jobbar i 3 veckor men jag måste lik förbannat sätta ihop en annons, publicera den, vänta på svar, sålla bort uppenbara idioter, boka intervjuer med resten, genomföra intervjuerna, välja ut någon kandidat och hoppas att hon har lust att verkligen börja jobba när tiden är inne. Det har hänt att de har ångrat sig dagarna innan jobb-start nämligen.  Det är också svårt att rekrytera just nu eftersom mitt liv ser annorlunda ut nu när jag inte jobbar och i och med det blir ju assistentens jobb också annorlunda. Men jag får väl ta tag i det.......nångång......om jag orkar......Just nu vill jag bara lägga mig under täcket och vakna när allt är fixat! Bläh, för att vara mig just nu!

I går ringde Petra mig. Jag anade oråd direkt, eftersom vi i princip aldrig hörs på helgerna. Jag tänkte att hon kanske skulle säga att hon råkat på samma förkylning som Conny dragits med en dryg vecka. Det hade hon inte.
Däremot så sa hon upp sig!!! Hon är ju snart klar nagelteknolog och Karin på Nagelhörnan gav henne ett erbjudande som hon inte kunde tacka nej till. Hela min värld rasade! Hur i hela helsike ska jag få en så bra assistent igen?! Slår man upp Personlig Assistent i ordboken, så är jag övertygad om att där finns ett foto på Petra, som förklaring! Hon är allt: påkläderska, psykolog, smikös, nagelteknolog, chaufför, kocklärare, datatekniker, städerska, inköpare, mitt kom-i-håg, tvätterska - ja, ALLT! Hon har varit klockren ända från början och jag kommer verkligen att sakna henne jättemycket! När jag först fick beskedet så kände jag mig jättesviken och jätteledsen. Min starkaste känsla var övergivenhet. Men med lite distans till den nya situationen så inser ju jag att denna underbara människa inte kommer att försvinna från jordens yta, bara för att hon inte finns kvar på min lönelista! Hon är framför allt en jättehärlig människa och nästan som en storasyrra känns det som - och det finns ju ingen som helst anledning att det ska upphöra bara för att Petra slutar arbeta hos mig - tvärtom! Nu när vi inte längre kommer att ha arbetsgivar-arbetstagar-relation, så blir det kanske lättare att bara vara vänner. Inte för att vi har haft problem någon gång, men det är ju en viss skillnad på relationerna trots allt.

Petra vet ju vilken typ av människa jag är ute efter, så hon har lovat att vara behjälplig både i rekryteringen och i introduktionen av nya assistenter. Jag vet ännu inte om jag ska ha en assistent på samma tider som hon har arbetat eller om jag ska ha två stycken som delar på tiden - det tar jag nog ställning till när jag vet hur utbudet av ansökande ser ut.

Imorgon läggs jag in på sjukhuset och på onsdag är operationen. Petra kommer att finnas med mig på sjukhuset och här hemma, fram tills hon åker till Thailand i slutet av november. Efter det jobbar Conny här hemma och vi har tid på oss att vaska fram en eller flera ersättare till Petra. Det kommer inte att bli lätt! Lite i hemlighet hoppas jag att Michelle ska ha tröttnat på 020 lagom tills hennes mamma-ledighet är slut. Då kan hon börja jobba hos mig och jag får en jätteduktig assistent till och allt hålls inom familjen! *S*

Hur som helst så önskar jag Petra all lycka till och jag ser fram emot vinkvällar i Hallonbergen många år framöver!
*S*

 
Petra dansar på vårt bröllop i somras.

Idag är det Fars Dag. Ännu ett påhitt med ursprung från USA och som vi i Sverige har firat sedan 1930-talet. Kritiker och belackare menar att det inte behövs en speciell dag att fira Pappa på - det kan man väl göra vilken dag som helst, utan att behöva köpa den där slipsen eller det där paret strumpor? Jodå, visst kan man det! Men jag kan tycka att det finns en poäng med att stanna upp och tänka efter varifrån vi kommer. När jag ser mig själv i spegeln, ser jag jättetydliga spår av min pappa - jag är också den av fyra barn som är mest lik pappa, både till utseendet men också till sättet(i alla fall brukar mamma säga det och då inte mena det som en komplimang *L*). Hursomhelst är jag stolt över det och glad för att jag har en så bra kontakt med pappa som jag har, trots att det nu är över 50 mil emellan oss.


Älskade pappa

Idag har jag tillbringat 4 timmar på KS(Karolinska Sjukhuset) med att bli inskriven inför min operation. Jag har aldrig varit med om att man skrivs in på avdelning en hel vecka innan man ska vara där, men idag hände det i alla fall. Jag gick runt till inskrivningsmottagningen...väntan...pratade med sjuksköterskan, kissade i en mugg, tog prover på såret på foten, pratade lite till om hur jag skulle vilja ha det när jag ligger inne(TV och eget rum och sånt), vi får väl se om det blir så....

Sen mera väntan...mottagningen såg ut som nånting hämtat från Ungern på 1950-talet - och detta ska vara Sveriges mest berömda sjukhus, där det bedrivs Nobelpris-vinnande forskning...hm...Nåja; prat med mycket charmig och trevlig läkare.
Sen vidare till Anestesi-kliniken(narkos)...ytterligare väntan, samtal med trevlig läkare - fick verkligen gehör för min paniska skräck för att sövas! Jag fattar inte varifrån den rädslan kommer - man kan tycka att det borde bli lättare och bättre med åren, men det är fan precis tvärtom!!

Efter Anestesin mer väntan på Provtagningsmottagningen - 20 nummer före mig när vi kom till väntrummet. Dryga halvtimmen senare var jag inne hos sköterskan, som konstaterade att det minsann inte var lätt att hitta några bra kärl på mig idag heller! - Konstigt, och jag som trodde sånt bättrade sig med tiden - NOT!

Så, efter 4 timmar, åkte jag hem, helt slut psykiskt och snurrig i huvudet av all information och alla intryck. Jag borde vara proffs vid det här laget, kan man tycka, men jag blir nog aldrig vuxen i det avseendet - heller!

Nu väntar 7 dygn av total existentiell panikångest! Men sen blir det väl bra, får vi hoppas......OM jag överlever :o/