Idag släpper höjdhoppsstjärnan ,Patrik Sjöberg, sina memoarer Det du inte såg.

Det vi alla inte såg var att Patrik som ung grabb blev utsatt för upprepade sexuella övergrepp av sin tränare och styvfar.
Jag ska erkänna att jag först trodde att det var ännu en grej för att få uppmärkssamhet, men nu har ju fler trätt fram och sagt samma sak och fler lär följa på det.

Egentligen skäms jag för att min allra första reaktion var att jag inte trodde på det Patrik berättade. Inte förrän fler verifierade samma sak sjönk det in. Undrar vad det beror på egentligen?

Jag har själv blivit utsatt för övergrepp av en närstående. Jag har aldrig berättat. Jag kommer inte att någonsin berätta vem det var. Det gör ingen skillnad.

Jag var runt 12 när det hände första gången. Jag blev kysst och smekt på brösten. Jag tyckte att det var skönt, fast det var fel. För det är så det fungerar. Man känner lust fast man känner motstånd och därför säger man heller aldrig nåt. Man har ju på ett sätt varit delaktig själv. Vem skulle tro på en om man sa nåt?
Varför skulle han göra nåt sånt?!

Och så vidare och så vidare.

Så man tiger och lägger det bakom sig. Tror man. I mitt fall ledde det till ganska promiskuösa utsvävningar senare i mitt liv. Jag trodde att det var på det sättet man fick uppmärkssamhet och jag trodde att jag inte var intressant nog utan det, så därför ställde jag upp på saker som jag kanske inte borde.

Jag trodde jag hade kommit förbi allt det där för längesen.

Men idag kom det tillbaka.

Jag är uppväxt i en rökande familj. Morfar rökte pipa. Mysigt.
Mamma och pappa rökte cigaretter. Mindre mysigt.
Pappa rökte Gul Commerce kommer jag ihåg.
Nångång när jag var runt 10 år så sa pappa att han hade slutat, men så en gång när vi var hos honom över en helg så såg jag plötsligt en dag att det rök om skrivbordet. Jag öppnade lådan och där stod ett överfyllt askfat med en nyligen släckt fimp. Bläh.
Mamma har rökt i hela mitt liv. Mest vit Prince, men på senare år olika billighetsmärken.

Jag själv testade rökning första gången när jag var 11 år. Smakade på nån av mammas fimpar. Bläh, verkligen!! Hur kunde man frivilligt välja att dra i sig sån skit?! På sommarlovet mellan 8an och 9an började jag röka mer på riktigt. Fast inte ens då fastnade jag i nåt beroende. Jag kunde feströka och sen lägga av i flera veckor efteråt. När jag var 17 åkte jag på läger i 2 veckor. Alltid var det nån som satt i rökrutan. Stället vi var på hade bara John Silver utan filter i kiosken, så det fick bli det. Ett paket om dagen. Men sen när jag kom hem la jag tvärt av igen.

Mamma visste visserligen om vid det här laget att jag rökte, men jag tyckte ändå det var skämmigt att röka inför henne så jag lät bli. När jag var 18 år flyttade jag hemifrån och kunde röka när jag ville. Det gjorde jag också. Marlboro Light var min drog. Då fick man ju röka på krogen också och det gjorde jag. Mycket.

När jag genomgick min ryggoperation flera år senare och mådde skit i ett halvår hade jag inte ens en tanke på en cigg. Så fort jag kom hem så började jag kedjeröka för att döva depression, antar jag. Så höll jag på ett bra tag. Sen blev det mindre och mindre igen.

När jag flyttade upp till Sundbyberg och ihop med Conny blev det absolut mindre och mindre av rökningen. Dels för att jag inte alls kände nåt behov av tobaken och dels för att ingen annan i min närhet rökte, så det blev bara att det inte blev längre. Nuförtiden kan jag ta en cigg vid nåt enstaka tillfälle och sen låta bli i flera månader i sträck igen.

Varför jag tar den där ciggen vet jag egentligen inte, men det är gott ibland.

Hörde på nyheterna idag att vi har fått in smuggelcigaretter i landet som tillverkats i Kina och som med största sannolikhet säljs i kiosker och på restauranger och krogar.
Dessa cigg ska enligt uppgift innehålla rätt mycket mer än bara tobak. Hundbajs t ex.

Jag ska sluta röka helt.

För även om tobak egentligen, handen på hjärtat, alltid smakat skit
så är det numera en stor risk att ciggen smakar skit rent bokstavligt!

År 2008 la LSS-kommittén fram sina förslag på ändringar i Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade, LSS - en lag som funnits sen 1994 och som bland annat ger rätt till personlig assistans.

Den som känner mig vet vad denna frihetsreform betytt och dagligen betyder i mitt liv!
Den ger mig möjlighet att ha ett jämställt och jämlikt förhållande med min livskamrat
- att känna att jag ger honom lika mycket som han ger mig.
Den ger mig möjlighet att vara politiskt engagerad och aktiv på många sätt i samhället.
Den ger mig möjlighet att vara barnvakt, engagerad bonusmorsa, chaufför, kompis och mycket mycket mer.

Frihetsreformen ger mig helt enkelt möjligheten att leva som andra.

Så var också tanken när lagen instiftades 1994, men sen dess har mycket hänt.
Oseriösa anordnare har poppat upp som svampar ur jorden.
Den fria etableringsrätten även på detta området har gett multinationella företag möjlighet att tjäna storkovan på skattemedel och dra med vinsten utomlands.
Samtidigt har man jagat enskilda assistansanvändare med blåslampa och det senaste i den vägen är att regeringen nu tillsatt en enmansutredning som ska se över "fusket inom assistansen".
Och det man pratar om då är inte i första hand företag som drar utomlands med uttagna vinster.

Istället inskränker man den enskilde assistansanvändaren - mig och alla andra - genom att förealå ännu mer ingående kontroller av oss och våra behov.

Nu har man dragit åt s k grundläggande behov så hårt att varenda sekund på toaletten är klockat så nu återstår våra "övriga behov" - alltså allt annat som är livet, förutom att äta, skita och sova!

Man lovar från regeringens håll att det inte alls har att göra med att vi kostar för mycket - eller att våra livsval kostar för mycket - men det är det som kommer att bli konsekvensen av allt det här är jag rädd för. Mycket rädd!

Jag har min personliga assistans organiserad i ett kooperativ.
Det känns solidariskt och bra att inte ha assistansen i ett vinstdrivande företag och i föreningen täcker vi upp för varandra, när vi hamnar i olika sorters knipor, där Försäkringskassans regelverk hindrar oss från att leva ett liv som andra. I kooperativet är vi alla arbetsledare.
Vi får utbildning, stöd och råd av personalen på kontoret i olika frågor, men det är vi själva som är våra assistenters närmaste "chef".

För det mesta känns det jättebra!

Det ger självbestämmande och jag växer själv i takt med att jag måste ta tag i diverse situationer som kan uppstå.
Men det är inte alltid kul.
När jag klantar mig eller helt enkelt bara känner för att sätta mig i ett hörn och tjura, så hade det varit fan så mycket skönare om jag hade haft ett företag att bara ringa och säga : "Fixa det här åt mig", så jag hade sluppit erkänna för mig själv och mina assistenter att jag faktiskt inte alltid har 100% koll på allting.

Nu är det semesterplanering  och det är rätt nytt för mig. Trots att jag har haft assistans i 6 år snart så är det nytt i och med att assistenterna förr var anställda  med varierande arbetstid, men numera har sina fasta veckotimmar.

Så när jag åker iväg nånstans och inte tar alla med mig så måste de kompenseras för tiden de förlorar när jag är borta. Jag försöker vara alla till lags hela tiden eftersom jag är så rädd att nån ska bli sur och det sen ska gå ut över min assistans. Men man kan inte vara alla till lags hela tiden och ibland ligger det utanför min kontroll.

Men jag måste ändå ta i det.

Och idag vill jag inte.

Jag älskar den här tiden på året! Allting vaknar och lusten att göra saker och förmågan att komma utanför dörren och faktiskt göra dem också likaså!

Nu börjar också nedräkningens tid.

Om några dagar är det påsk. Rätt underlig känsla att vara kvar i Sumpan över påsk. Vi brukar ju alltid åka hem till Halmstad. Men i år skjuter vi på resan till Åsas och Jörgens bröllop i juni.

Så kommer 1 maj. Det är en jätteviktig dag. Har alltid varit och absolut nu!

I början av juni flyttar nytillskottet, Bamse, hem till oss.

Vi åker till Halmstad ytterligare en gång i sommar. I juli, förutsatt att bilen levereras som utlovat.

Och så en vecka till Fårö. Förra året var vi inte där något alls, så det ska bli kul att komma tillbaka till grillningen, utflykterna och bryggan och solnedgången!

Så nog finns det saker att se fram emot!

Jag ska försöka att stanna upp och njuta NU också istället för att bara se framåt hela tiden.

Framtiden blir nutid och dåtid alldeles för snabbt!

Just idag var det solsken och jag satt på balkongen och fick färg!


'

Nu har vi bestämt oss. Vår lilla familj får tillökning i juni.

Vi har varit och tingat en katt nu ikväll. Världens goaste lilla ullboll!
Jag har velat ha en långhårig raskatt ganska länge och nu har vi hittat en.

Det är en Sibirisk Skogskatt. Han är 7 veckor gammal nu och vi har gett honom namnet Bamse.

Om 7 veckor, den 8 juni, får han flytta hem till oss. Tills dess får vi njuta av honom på bild.

Mina båda armar är rätt viktiga för mig.

Med dem ska jag kompensera bortfallet av fungerande ben. Det sliter och jag har nu otroligt ont i båda mina armar. Både när jag vilar och när jag försöker göra något.

Det gör ont hela tiden.
Häromdagen gav jag mig dessutom på att börja träna armarna.

Det var inte alls smart för nu har jag så ont så jag gråter.

I dagarna börjar barn i olika åldrar gå runt och sälja majblommor.

Jag har alltid tyckt att det varit en ganska mysig tradition, att se vilken årets färg blir och att köpa en krans av nåt barn, som man vet tjänar en liten slant på det.

Jag har också alltid vetat att majblomman kom till i en tid då vi i Sverige hade stora hål i vårt sociala skyddsnät och där pengarna från försäljning av dessa små konstgjorda blommor, i papper och plast, kunde betyda mat på bordet eller hela skor och kläder för obemedlade barn. Men NU är det väl ändå inte så...eller?! Nuförtiden används väl pengarna till lite "guldkant" i tillvaron för barn runtom i landet. Fel! Återigen betyder dessa pengar blöjor, skor och kläder till barn som annars riskerar att bli utan. I Sverige 2011!

Igår var jag på ett möte där en politikerkollega från folkpartiet på ett teatraliskt närmast gråtmilt sätt meddelade att det är en stor skam att vi i kommunen som är så rik, faktiskt har barn vars stackars ensamstående mammor inte ens har råd med vanliga gymnastikskor! "Det handlar inte om lyxprylar som cyklar och datorer, utan det handlar om att dessa mammor inte ens har råd att köpa det mest nödvändiga till sina barn"(citat fp-kvinnan). Vi fick också veta att det var av yttersta vikt, ja närmast en plikt, att vi köpte så många som möjligt och att vi uppmanade alla vi känner att göra detsamma.

Denna uppmaning kom alltså från en politiker, vars moderparti ingår i den allians som igår la fram förslag om ett femte jobbskatteavdrag(ca 200 kr i månaden i plånkan) och halverad restaurangmoms. Dessutom lade samma allians förslag om att gåvor till välgörenhetsorganisationer ska bli avdragsgilla.

Media är inte bättre heller! Igår skrev Expressen en hel harang om "Hur du tjänar på regeringens vårbudget", samtidigt som man kör en kampanj med artiklar och utfrågningar på ämnet "För varenda unge".

Är det bara jag som blir illamående?!

Jag tycker inte om att jag väger så mycket. Jag tycker inte om att jag är rundare i ansiktet jämfört med foton tagna för ett par år sen. Jag tycker inte om att jag behöver större storlekar.

Men jag tycker minst lika illa om att göra det som krävs för att komma tillrätta med problemet.

Jag avskyr att träna! En period funkar det hur bra som helst, men så tappar jag lusten och slutar. Likadant med maten. Senast för några veckor sedan lyckades jag gå ner 8 kg med en "quick fix"-diet, som har funkat förut för mig också. Men så gick jag upp 6 kg igen och kanske ännu mer nu - har inte vägt mig på ett tag. När jag väl går upp, så tappar jag lusten fullständigt och skiter i allt och bara kör på i gamla spår igen.

Jag har folk i min närhet som har gjort gastric bypass-operation och jag funderar allvarligt på det. Jag känner inte för att äta salladsblad resten av mitt liv och träna, träna, träna.

Jag är verkligen ingen tålmodig människa och gastric bypass skulle vara så enkelt.

Nåja, vi får se....

Idag händer något historiskt i Europa. Från och med idag är det olagligt att bära heltäckande slöja i Frankrike. Polisen har fått befogenheter att gripa kvinnor som på allmän plats bär ett stycke tyg för ansiktet.

2000 kvinnor är det det handlar om i Frankrike. 2000 av 61,5 miljoner invånare.

Jag förstår verkligen inte.

Straffet om man bryter mot detta förbud är ett par tusen spänn - betydligt mycket mer om man tvingar någon annan att bära slöja mot dennas vilja.

Hur ska denna lag upprätthållas? Polisen kan ju knappast vara överallt och se allt. Det kommer istället bli legitimt för medel-fransson att agera lagens väktare om han ser en kvinna med detta förhatliga tygstycke på sig.

Jag tycker det är en oerhört farlig utveckling, som inte så lite andas judeförföljelsen på 30-talet.

Denna lag kommer knappast "frigöra" några kvinnor. De som lever under förtryck kommer att gömmas undan ännu mer. Men det är inte det som är meningen här heller. Förnuftet får ge vika för populistiska känsloyttringar.

Så är det tyvärr. Denna lag har inte kommit till av någon annan anledning än att en maktfullkomlig Sarkozy hoppat i säng med rasisten Le Penn och hans anhang.

Jag minns när muren föll i Berlin 1989. Den gången öppnade sig Europa.

Den 11 april 2011 sluts Europa och ett stort steg mot intolerans och legitemerad rasism är taget.


Jag fryser och ryser...........

För en gångs skull innebär det inga planer alls!

Eftersom hissen fortfarande inte är färdigrenoverad så blir det till att stanna hemma om jag inte måste ut. Alternativet är att plocka isär halva rullstolen och formligen trycka in mig i den lilla hissen.

Så jag låter bli om det inte brinner.

Mycket troligt blir det istället en "pilla-rensa-plocka-hemma-helg".
Det behövs det också. Bland annat tänkte jag obarmhärtigt rensa ur min garderob.

Partiföreningen här i Sumpan ska snart ha loppis, så innan dess tänkte jag kolla över vad som kan säljas,
för att sen få plats med annat, ungefär lika onödigt egentligen.

Det är ju så det brukar sluta.

I och med att jag fick hjälp med att fräscha till min blogg, så lovade jag också mig själv och dem som eventuellt läser det jag skriver här, att jag skulle skriva inlägg mer frekvent än vad som varit fallet den senaste tiden.

Idag finns det egentligen rätt mycket att skriva om: Sossarnas korta vänstersväng och Weidelich euro-svammel, mitt eget partis inställning till svenska JAS-plan i Libyen eller för den delen den pyrande diskussionen om surrogatmödraskap.

Här i min kommun är majoriteten av partierna på väg att sälja ut ännu fler av allmännyttans lägenheter.

Så nog finns det ämnen att ha åsikter om!

Problemet är att jag inte kan sortera ut den ena tanken från den andra.

Spelar en trudelutt istället:

Från högerhåll får vi som står till vänster politiskt allt som oftast höra att vi är emot valfrihet, att vi vill att alla ska ha det precis likadant. Detta stämmer inte. Men vem har valfrihet egentligen? Inte är det jag som enskild i alla fall!

Det senaste exemplet i mitt liv: Jag behöver bl a hjälpmedel av intimkaraktär för att klara min vardag. Dessa beställer jag via en beställningscentral genom att uppge vilken sort, hur mycket och när jag vill ha dem. Gott och väl så. Så länge den sort som jag använder köptes in, vill säga.

Nu senast i veckan var det dags igen att beställa och jag sa att den beställning jag fick hem förra gången inte funkade, jag blöder när jag använder dem och så ska det väl ändå inte vara?
-Nej såklart inte, säger en besvärad röst i andra änden av luren, men vi har bytt upphandlingssystem, nu är det privata som tagit över och då har de tagit bort just din sort ur beställningssortimentet.

Kan jag då välja att inte anlita den här beställningscentralen och istället gå med min beställning nån annanstans? Nej, självklart inte! Valfriheten innebär alltså bara i praktiken frihet för olika utförare att etablera sig på en viss marknad och i och med det styra vilket utbud som ska finnas och inte.

Det innebär med ingalunga automatik att jag som enskild får någon verklig makt att välja eller för den delen välja bort.

Min vädjan om hjälp med att pimpa bloggen gav resultat - eller hur?! Min vän Sussie anammade mitt desperata vädjansrop och se så snyggt resultatet blev!!! TACK Sussie!!!!


Så nu kan jag kicka igång med mina små, medelstora och jättestora analyser över tillvaron. Välkommen att följa med mig, du som är ny och du som följt mig ett tag och bara väntat på att jag ska få ur mig nåt här på bloggen - Välkommen tillbaka!

Idag likt alla andra dagar har det blivit en del politik.

I eftermiddags intervjuades jag för lokaltidningen om hur vi i Sundbyberg arbetar med funktionshinderfrågor. Den sortens frågor har jag fått tusentals gånger, som representant för gruppen "personer med funktionsnedsättning", men den här gången blev jag först och främst intervjuad i min roll som politiker - och det kändes skönt på nåt vis.

Nu ikväll anordnade Vänsterpartiet i Sumpan en diskussionskväll om ungdomsarbetslöshet. Informativt och mycket peppande. Eftersom borgarna har resignerat på det området också, så har vi, som Marielle uttryckte det, straffsparksläge nu.

Det är spännande och roligt med politik - på riktigt tycker jag det!