Fan!
Fick idag ett skittråkigt besked: Mycket troligt kommer jag inte att få någon arbetslöshetsersättning, trots allt. Det fattas 2½ TIMME arbetad tid! Jag är bara arg, ledsen och förtvivlad idag. Imorgon knyter jag näven.
Håll med eller håll käft!
Häromdagen när Jonas Sjöstedt höll sitt första sommartal, som Vänsterpartiets partiledare, lanserade han partiets andra valfråga: tryggheten på jobbet och rimliga arbetsvillkor.
Min mamma arbetar inom äldreomsorgen, "på golvet", nära de gamla. Hon har gjort det i hela sitt yrkesliv. Hon trivs och de gamla och deras anhöriga trivs med henne.
Som dotter till en ensamstående mamma, hände det mer än en gång i min barndom att jag fick följa med mamma till jobbet, en julafton, när barnvakt inte fanns till exempel. Jag har på nära håll kunnat följa svensk äldreomsorgs alla omorganosationer, förändringar, schemaexperimenterande och chefsbyten.
Mamma har trots allt jonglerande "från högre ort" alltid alltid trivts med sitt arbete - de gamla, deras anhöriga och flertalet arbetskamrater. Men på sista tiden har det låtit annorlunda när jag pratar med mamma.
Chefen har fått storhetsvansinne och all form av kritik eller ifrågasättande av arbetssätt eller arbetsmoment från personalen, ses som illojalitet mot verksamheten och renderar samtal i skarpa ordalag och också varningar.
Samtidigt har chefen lierat sig med några personer inom personalstyrkan, som rapporterar allt de ser och hör till chefen. Arbetsplatsen är numera väldigt tyst. Missnöjet gror under ytan och jag ser från första bänk hur det sliter ner min mamma för varje dag. Det är fruktansvärt. Mamma har 2 år kvar till pensionen och eftersom hon inte har haft möjlighet att jobba heltid hela sitt yrkesliv, så har hon ingen fet pension att vänta sig. Hon funderar på att gå ett år tidigare för att arbetsklimatet är så hemskt, men frågan är om hon har råd?
Detta råkar vara ett kommunalt drivet äldreboende och någon skadeglad Allians-anhängare skulle säkert skyndsamt ropa: "Ja där ser du. Det är inte bättre på kommunala boenden än på privata". Nej det är det inte alltid. Felrekryteringar inom chefskåren och bland personalen sker såklart likaväl i offentliga som privata verksamheter. Men det som har hänt sedan privata intressenter etablerat sig är att kommunal verksamhet också börjar bete sig som de privata - i syfte att se bra ut i den ekonomiska rapporten, som förevisas politiker varje månad. Jag vet, eftersom jag också råkar vara politiker i just Äldrenämnden i min kommun. Det händer ofta på våra möten att diskussionen kommer upp om varför de privata äldreboendena kan gå så bra ekonomiskt, men inte de offentligt drivna.
Bra arbetsmiljö KOSTAR MER, en personal som får tillfälle att utvecklas KOSTAR MER. Men när cheferna för kommunens egna verksamhet får veta att de privata klarar sitt uppdrag mycket bättre - då börjar de bete sig därefter också.
Den senaste åtgärden min mammas chef gjorde, var att plocka bort den nyinköpta soffan som stod i personalrummet. Allt för att inte personalen skulle sitta mer än allra nödvändigast, för sitter de obekvämt så sitter de inte länge.
Jag är ledsen, förtvivlad och förbannad!
Jo jag sa just att det är måndag morgon - och mitt huvud känns så tungt.
Går idag in på min fjärde vecka som arbetslös. När jag var arbetslös förra omgången, en period som sträckte sig i fyra år, så sa jag att jag var allt annat än arbetslös. Jag var "mellan två jobb"(den roliga varianten), jag var "arbetssökande"(den aktiva varianten), jag "såg över mina karriärmöjligheter"(den ambitiösa varianten). Än så länge har jag inte kommit på nåt annat epitet än just "arbetslös". Visserligen så sägs det ju att det är lättare att få ett jobb när man har ett jobb eller när man precis har haft ett och CV:t därmed har fått en välbehövlig uppfräschning, men det hjälper inte i min för tillfället molokna inställning till mina chanser att få ett jobb.
Arbetsförmedlingen hjälper knappast till heller. Kampanjen "Se kraften" som Arbetsförmedlingen körde för ett tag sen, gick förbi som en fis i vinden. Jag antar att det viktigaste där var att ge Jan Björklunds fru pengar - 15 miljoner närmare bestämt - istället för att använda de pengarna till verkliga insatser för att personer med funktionsnedsättning ska få ett jobb.
I maj kom den s.k FunkA-utredningen. Inte med ett ord nämnde den tillgänglighet som en förutsättning för arbete. Inte med ett ord nämnde den rätten till personlig assistans som en förutsättning för arbete.
Underrubriken till utredningen var "Sänkta trösklar, högt i tak". Jag blir skitprovocerad! Och ledsen och uppgiven samtidigt.
Jag ska vara det ett tag till. Sen ska jag inte vara det längre. "Låt inte de jävlarna ta dig!", som jag sa till en vän häromdagen.
En alldeles vanlig söndag
Ska man, som jag nu, återuppta bloggande, så kanske man kan tycka att jag borde ha nåt alldeles speciellt att berätta när jag nu har låtit bloggen vila upp sig i ett halvår.
Det har jag inte.
Det är en alldeles vanlig söndag. Middagen står på spisen. Facebookuppdateringarna avlöser varandra och jag lyssnar på Sommar med Henrik Dorsin. Katterna ligger i varsin hörna och slappar.
Anledningen till att bloggen har sovit så länge är för att jag har tyckt att jag inte har så mycket att säga, att snuttifieringen som facebook innebär har blivit nog för mig, att andra vars bloggar jag följer har mycket mer att säga, än vad jag tycker att jag har. Men nu har jag och min blogg sovit färdigt. Jag kommer säkert inte att skriva varje dag eller berätta allt i en mer utdragen statusuppdatering. Nej, det lär bli ofta ibland, men sällan ibland. Lite som jag funkar.
Nu hör jag en nyckel i dörren. Dags för middag. Blåbärspannkakor med mjölk till.
