Några timmar kvar av 2007 och dags att åter summera gott och ont från året som varit. Jag brukar alltid göra det. För mig är det ett mått på hur bra jag faktiskt har det och 2007 har absolut inte varit ett undantag i det fallet!

Året började ju med att Conny friade!! Som jag hade längtat och så bra det blev! *S*
Bröllopet stod 4 månader senare, i ett sommarvarmt och grönt Sundbyberg och jag kan säga att det är i särklass mitt livs lyckligaste dag hittills!!

På jobbfronten flöt det på ganska bra fram till sen-hösten när jag fick veta att det tyvärr inte kommer att finnas nåt jobb kvar till mig efter nyår - så nu är det återigen dags att efter nyår söka jobb som en galning! Jag har i och för sig redan gjort det sen jag fick reda på att jag skulle få sluta gamla jobbet.

Hälsomässigt så har jag mått bra i år, fram till juni månad efter bröllopet, när det visade sig att jag hade några njurstenar som jävlades med mig i sex månader innan de slutligen blev bortplockade i början av december.

Min underbara Petra lämnade, innan sin semester, sin avskedsansökan. Årets kalldusch! - först. Efter ett tag löste det sig också och nu kan jag välkomna Sussie, Pia och Michelle som nya assistenter hos mig! Jag ser verkligen fram emot vårt samarbete!

När jag blev ihop med Conny, så kom han med ett sommarhus på Fårö och där fick jag i somras tillfälle att vara två underbara veckor! Jag ser verkligen fram emot nästa sommar när vi ska tillbaka dit igen!

Daniel och Andreas har under året blivit ännu lite vuxnare och det är verkligen på gott och ont! Jag kom ju in i deras liv när de nästan var vuxna men jag märker mer och mer hur häftigt varje ålder i ett barns liv måste vara för jag tycker verkligen det är ur-häftigt att få vara del av deras liv nu när de tar beslut som leder dem in i vuxenvärlden. Men lika kul som det är, lika skrämmande är det! Oron när Andreas är ute och man inte får tag i honom på telefonen är inte att leka med, det kan jag lova!

På tal om barn, så bidde det inga såna för mig och Conny i år heller, även om jag ett tag trodde att året skulle sluta med knodd i magen, när jag var en hel månad sen! Men det visade sig bara vara försening pga operationen.
Hursomhelst så ska vi den 19 februari till Octavia-kliniken och ta prover och efter det kan vi sen ha en ordentlig diskussion om hur och vad vi eventuellt ska göra, när vi har alla fakta på bordet.

Min familj hemma i Halmstad och i Munka-Ljungby och Falkenberg mår bra och jag har fått träffa dem vid två tillfällen detta året.

Pappa har träffat sin Lisbeth, som är en jättemysig kvinna, så nu behöver jag inte oroa mig för att han ska vara ensam.

Christer, Carola och barnen har det bra, vad jag vet och även om året nu slutar lite slirigt oss emellan, så löser det sig säkert snart.

Mamma har jobbat på under året och haft det lite upp och ner med hälsan, men nu verkar det vara bra. Hennes tal till oss på bröllopet var årets höjdare!

Anne-Sofie var vackrast på bröllopet och var inte bara en underbar tärna, utan var och är min underbara, älskade lillasyster som jag är så stolt över så. Söstra mi!!!

Mina underbara tjejer; Anna, Helena, Åsa och Henrietta har jag också fått träffa i år - några mer än andra(Anna - vi får ta igen det 2008, ok?) och jag älskar dem allihop!

När jag nu ser hela mitt år i skriven form, inser jag att det positiva med hästlängder överväger det negativa och när jag tänker efter är det så det brukar vara. Livet är fantastiskt och 2008 kommer att bli underbart!

Här nedan följer mina nyårslöften för 2008(utan inbördes ordning):

*Gå ner i vikt - MYCKET
*Börja träna på vårt nyinköpta hemma-gym
*Fortsätta spara till Karibien-resan
*Fortsätta jobba på bebis
*Fortsätta tala om för Conny att jag älskar honom och att jag är jättelycklig!
*Hitta jobb
* I övrigt se till att 2008 blir ännu mer fantastiskt än 2007

Så mina vänner som läser detta(finns det nån som gör det?! *S*):

Ha ett riktigt Gott Nytt År så hörs vi igen 2008!


                          

Jag är verkligen helt tom på känslor inför julen! Fast jag är fullproppad med mat samtidigt, så det är motstridiga känslor som bråkar i min kropp(främst i magen!) Jag har sovit illa de senaste veckorna, drömmer jätteskumt och ju mer jag äter, desto konstigare blir drömmarna - Prinskorvs-dilerium eller nåt har jag nog.........

Hursomhelst, imorgon infaller den! Årets, för mig, mest överskattade dag! Ett julbord till(mitt tredje i år!) ska klaras av, sen Kalle Anka( i och för sig ganska harmlöst och gulligt, speciellt tomten i början som säger "say mamma"), påtvingat prat om ingenting, sen hem och sova, proppmätt! Vilket jävla i-landsproblem egentligen!! Klaga på att man har för mycket mat att äta! Men det är egentligen hela min poäng med julen: Tagga ner, ta det lugnt, koppla av, ta inte i så jäkla mycket! Nånstans på vägen, för längesen, slutade julen bli rolig och förväntansfull och övergick bara till att bli en dag i almanackan som vilken som helst, men med allt det där påtvingade skitet! Och nej jag kan inte värja mig - tro mig, jag har försökt!

Well, well, 24 timmar kvar, sen är det över!

Allt detta borde borga för en smidig och ljuvlig väg fram till dagen D - Julafton! Mitt stora problem är bara att på mig funkar det inte! Jag tycker hela grejen är bara så onödig! Varför fira en jävla kall årstid, när man bara vill krypa ner under fleece-filten och komma fram igen i april? Varför köpa julklappar tvångsmässigt till folk som inte köper nåt till mig - och även om de gjorde det, så vore det ju bara att byta pengar i alla fall! Och denna nojja: "Hur mycket pengar tror du de köper för - hur mycket måste vi då köpa för?! Nej jag är redan så trött på det så det finns inte!! Och maten sen! Nu, efter larmrapport på larmrapport om både skämt kött och sur fisk, så vet i fan vad man vågar äta - cornflakes utan mjölk kanske? I år ska jag på 2 julbord och visst, det ska tillstås att jag tycker om mat, men numera när jag ser mig i spegeln, så ser jag ut som Barba-mamma och hon hade varit i Lustiga Huset på Grönan! Allting verkar liksom flyta ut runt midjan -ingen kul syn, så jag undviker speglar som visar helbild. Jag SKA göra nåt åt allt det där nästa år....tror jag.......

Nej tacka vet jag Midsommarafton! Det är en högtid utan prestige, utan måsten, bara mysiga människor, bra sill och iskall Hallands Fläder!! Bara lite drygt 6 månader kvar nu.....

På tal om 6 månader: På söndag är det exakt 6 månader sen jag och Conny knöt hymnens band. Jäkla vad fort det går! Hoppas det går lika fort det närmaste halvåret också - DÅ är flickan nöjd !

Här är i alla fall ett liiiitet försök att dela med mig av nån slags julstämning! Håll tillgodo och Glad Lucia

http://www.elfyourself.com/?id=1362108985

Shit alltså! När Petra aviserade sin avgång så trodde jag att slutet var nära! Jag trodde aldrig jag skulle hitta nån, vid juletid och så med såhär lite tid på mig att rekrytera!

Men nu har det alltså hänt!
I morgon börjar Michelle och hon ska hoppa in lite då och då, vilket är jättebra tycker jag!

Härom veckan hade jag en anställningsintervju med en tjej som var intresserad av den minsta tjänsten och eftersom intervjun gick bra och allt kändes ok så kör vi på det!
Hon introduceras nu på fredag och sen börjar hon efter nyår!

Nu ikväll kom det en annan tjej som var intresserad av den större tjänsten. Där kändes personkemin också jäkligt klockren så hon går ett introduktionspass precis innan jul och sen kör vi på det också och provar om det går bra.

Att ha sin personliga assistans som jag har, där arbetsledarskapet sköts helt av mig, men där det formella arbetsgivaransvaret ligger på kooperativet jag är medlem i, är mycket givande, men samtidigt, när saker och ting händer som man kanske inte riktigt råder över, så kan det först verka skrämmande! Att t ex bli stående utan assistenter helt plötsligt och tvingas ut och rekrytera, med allt vad det innebär med att skriva ihop en annons, gallra ut svar, genomföra anställningsintervjuer, välja rätt och sen introducera och från den dagen också aktivt arbetsleda varje stund av dagen i princip.

Men som sagt, det är givande också och nu när jag står på andra sidan och jag har gått igenom den här rekryteringsprocessen och vaskat fram folk som jag känner att jag tror på, så känns det jävligt skönt att det är jag och enbart jag som har fixat det! Att låta kommunen eller nåt "Krama-mej"-assistansföretag ta hand om min personliga assistans och i allt praktiskt hålla mig utanför min egen situation är för mig helt uteslutet och det borde det vara för ALLA som har blivit beviljade personlig assistans! Det är bara jag och ingen annan som vet hur jag vill ha det och vem jag kan arbeta och fungera ihop med. Det heter ju inte Personlig Assistans för inte, liksom!

Nu har jag kommit hem från sjukhuset igen - utan minsta sten i kroppen! Ja, äntligen lyckades operationen och alla stenrester som jag tampats med så himla länge är nu borta - för denna gången åtminstone!

Pappa hade fått tips om att jag kunde dricka nässel-te och tranbärsljuice för att förebygga att njurstenarna kommer tillbaka igen. Jag får väl ge det en chans-det försämrar säkert inte oddsen i alla fall!!

Nu när stenarna är ute ur min kropp och därmed ur mitt liv är det dags att ta tag i de övriga lösa trådarna i mitt liv. En av två tjänster som personlig assistent här hos mig är tillsatt och nästa vecka inleder jag intervjuerna till den andra tjänsten. Jag brukar gå på mag-känsla när jag läser ansökningarna och den har visat sig vara rätt i 99% av fallen hittills. Hoppas den trenden håller i sig!

Samtidigt som jag rekryterar folk, söker jag också själv efter nytt jobb. Min läkare ville inte sjukskriva mig längre än till onsdag i nästa vecka och jag har sedan tidigare sagt ifrån att jag vill ta ut mina resterande semeterdagar innan jag slutar på ILI den sista december. I praktiken innebär det alltså att jag jobbar två dagar nästa vecka och sen är jag återigen mellan två jobb. Jag söker i snitt 3 jobb om dagen, men hittills har inget hänt. Jag lär ju få lägga in en högre växel och sätta mig och ringa runt alla som jag skickar ansökningar till och ligga på för att visa mitt intresse - nåt annat lär inte hjälpa.
Efter skrämselreportagen i bl.a Agenda(SVT), om personer som tvingats ta jobb flera hundra mil hemifrån och t om ta jobb utomlands, för att inte bli avstängda från a-kassan, så är jag ju såklart jätterädd för egen del att jag ska bli tvungen att flytta nånstans, ensam, utan Conny!

Han har ju jobb här, tvås stycken t om och drar ju därmed in två tredjedelar av våra pengar. Om vi ska flytta för att jag får jobb, så innebär ju inte det per automatik att han får jobb i samma stund och då förlorar vi en betydande del av vår inkomst.

Så vad göra? Ska jag söka jobb även utanför Stockhoms län och riskera att tvingas flytta, ensam eller med Conny, som ju då alltså förlorar en massa pengar eller ska jag flytta ensam och pendla på veckosluten och dessutom betala dubbelt boende eller ska jag låta a-kassan stänga av mig och i väntan på att jag får ett jobb låta min make ta hela försörjningsansvaret för mig?

Jag vill verkligen ha ett jobb och jag är aktivt arbetssökande, men frågan är om det räcker?! Jag känner blåslampan i häcken starkare och starkare och det är så jävla stressande!!