Ikväll har Stockholmsdistriktet i mitt parti hållit partiledarkandidat-utfrågning.
Det skedde i en biosalong i stan dit det är omöjligt att ta sig med rullstol eftersom det är en svängd trappa ner till salongen.

Jag fick veta att stället var otillgängligt för tre veckor sen och har jobbat frenetiskt på nån slags lösning tillsammans med arrangörerna från distriktet. Det bästa som framkom var en ramp av nåt slag, som skulle finnas på plats idag. Alternativet var att ställa in allt. Jag fick det valet i mitt knä.
Jag värjde mig och tyckte att det alls inte var mitt beslut att ta - det ansvaret vilar på distriktet eftersom de stod som anordnare.

Jag fick hursomhelst löfte om att ramp skulle finnas och som lite plåster på såren skulle jag få ställa en fråga till kandidaterna - något som annars skulle vara förbehållet moderatorn för kvällen.

Jag gick med på detta, även om det inte kändes helt klockrent i magen.

Så idag på eftermiddagen fick jag veta att något hade skitit sig - det fanns ingen fungerande ramp och ingen trappklättrare kunde ta den typen av trappa.

Vad göra?

Jag tog Conny med mig och gick dit. Han fixade såklart ner mig i biosalongen - stark som han är!
Och jag fick ställa min fråga - som naturligtvis hade med medborgerliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning att göra.

Tre av fyra kandidater fick svara på min fråga, sen bröt moderatorn in.

Jag kände när vi gick hem att såhär i efterhand skulle jag nog ha gjort mest nytta om jag hade stannat hemma......

Kommunen jag bor i är oerhört segregerad. Mitt i "byn" ligger ett stort område med den ena villan större än den andra och vidhängande trädgårdar i varierande storlekar. Runt detta ligger miljonprogramsområde, med höga gråa hyreshus. "Vi och dom"-känslan är högst påtaglig.

Jag och maken var ute och promenerade i det  vackra höstvädret idag. Vi gick igenom landskapet av villor och trädgårdar, dignande av överfulla äppelträd, till synes helt orörda.

Det provocerar mig något oerhört!

De där äpplena som hänger helt mogna på sina grenar, och flera har redan ramlat till marken, blir i min värld sinnebilden för skillnaden mellan de som har och inte bryr sig och dem som inte har och inget hellre vill än att få......

Uppenbarligen funkar Sundbyberg bra för äppelodling. Tänk om vi ägt allt det där tillsammans istället för att det ska ruttna bort i någons trädgård!

Idag tänkte jag ägna en stund åt att skriva om hur stolt jag är över mig själv!
Jag har nämligen blivit publicerad i en bok! Det är stort!
Jag är absolut inte ensam författare, vi är 21 skribenter, men ändå.
För en tjej som drömt om att bli författare hela livet så är det riktigt häftigt att kunna se sitt eget namn i tryck i en bok!

Men istället vaknade jag upp i morse, utan assistans.
Tio över sju hade jag fortfarande inte hört plingplong och en nyckel i dörren.
Man blir rätt liten i det läget, kan jag säga!
Många tankar snurrar i skallen, innan överlevnadsinstinkten börjar ta över. Jag har en assistent som bor granne, som är ledig idag, så henne fick jag jaga upp.
Tur hade jag att hon i alla fall kunde komma och plocka upp mig ur sängen och fixa så jag fick kläder på kroppen.
Så nu sitter jag här, upprätt i alla fall, men inte mycket mer. Hoppas bara att jag inte behöver gå på muggen innan Conny kommer hem ikväll!

Jag BEHÖVER min assistans, den är ingen lyxpryl och mina assistenter är mina livlinor och inte mina kompisar eller sällskapsdamer.

Lördag. Efter en fredagkväll när jag släppte loss lite i dietandet är jag nu tillbaka på banan igen.

Det går egentligen löjligt bra, så jag fattar inte varför jag gör avsteg egentligen?
Vägde mig i veckan och det visade typ plus minus NOLL efter fyra veckor med måltidsersättningar och mindre mat plus simning.

Ett avbräck helt klart!

Mitt hopp står till att det var fel på just den vågen. Den 13 oktober ska jag tillbaka till doktorn och få min dom
- blir det gastric bypass eller blir det inte?

Om inte, så måste jag ha en plan för hur jag ska läöra mig älska mig själv ändå, annars lär de närmaste 25-30 åren bli helt outhärdliga!

Nåväl, idag ska maken och jag göra vad de flesta brukar beteckna som det ultimata relationstestet: Vi ska åka till IKEA!

Nya mattor och nya lampor står på inköpslistan, men vi ska även titta på ny köksmöbelgrupp.

Jag sitter och lyssnar på Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring. Bland annat pratar han om vikten av en skola för alla. Det blir nästan som en spottloska i ansiktet när man vet hur segregerad skolan har blivit.

I många år nu har kringpersonal, vuxna som inte är lärare, försvunnit alltmer i skolan. Såklart måste det ge effekt, annars vore det som att säga att alla de vuxna - kurator, skolsköterska, vaktmästare, skolvärd, syokonsulent - som fanns när jag själv gick i skolan - varit helt onödiga för barnens tid i skolmiljön. Jag ställer inte upp på det.

Jag hörde på TV4 Stockholm imorse att från och med i år ska varje gymnasieskola söka pengar för varje enskild elev som har behov av extra stöd. Det har kritiserats kraftigt av både forskare och föräldrar, eftersom det leder till att diagnoser sätts på barn och unga, kanske helt felaktigt, enbart för att eleven ska få rätt till mer resurser.

När jag skriver detta pratar statsministern om "ansvar". Vi har alla ett ansvar säger han. Men varför är det då så att den som har minst resurser ska ta mest ansvar?

Jag vill leva i ett samhälle och ett land där den som kan bidra med mer, ger till den som av olika anledningar just då kan bidra med mindre.

Jag vill leva i ett samhälle och ett land där varje unge får chanser och inte blir reducerade till diagnoser och pengapåsar!

Jag är en periodare och samlare. I alla fall när det gäller böcker.

Jag samlar på mig böcker jag önskar läsa och så sätter jag igång och läser dem.
Om jag befinner mig i en period vill säga.

Annars, som nu, blir de bara liggande i min alltmer dignande bokhylla och bara väntar på att bli lästa. Så nu ska jag försöka infria mitt löfte till mig själv:



................Till att börja med! För säkerhets skull har jag beställt fler böcker idag också!

Vaknade imorse i vetskapen att jag skulle upp och sitta på möte precis hela dagen.
Att då vakna upp med grotesk värk i ryggen var ungefär det sista jag ville och behövde.
Jag kämpade i alla fall upp mig, och skrev ett sms som sa att jag skulle komma lite senare till mötet, pga värk.

Jag fnattade runt i lägenheten och kollade därför inte mobilen förrän jag satt i bilen.
SMS:et frågade vilket möte jag syftade på, eftersom styrelsemötet inte är förrän NÄSTA VECKA!

Det var ju bara att be färdtjänsten vända om igen.

Så nu sitter jag hemma igen och ska försöka vända rätt på begreppen.

Idag har jag faktiskt ingen lust att skriva nåt.
Igår hann jag inte - och hade inte orkat även om jag hade hunnit.

En av vår tids bäste ishockeymålvakter, Stefan Liv, dog igår. Flygplanet, han och hans ryska klubblag färdades i, störtade.

Jag kände inte Stefan Liv. Har bara, som så många andra, följt hans karriär, i HV71 och i landslaget.
Jag har alltid upplevt honom som varm, snäll, spjuveraktig, full i fan och ärlig - mot sig själv och omgivningen.

Jag saknar honom.

Det känns ovanligt att gråta över någon man inte känner. Jag tänker mycket på hans två barn och på hans fru.

Fy fan att kyssa sin Kärlek hejdå på morgonen, för att sen aldrig se honom igen!! Jag har tänkt på döden, eller rättare sagt på att någon i min familj ska dö och jag blir ensam, i hela mitt liv.

Kanske har det att göra med att jag blev lämnad på sjukhus jättemycket när jag var liten. Jag tror det.

Conny brukar tycka att jag är jobbig när jag pratar om att jag är rädd att han ska dö ifrån mig.
Jag förstår att det är jobbigt att höra kanske, men min rädsla, hur irrationell den än må vara, är verklig, för mig.

30 år gammal blev Stefan. Jag hoppas att han rockar fett i himlen och att han får träffa sin idol, Pelle Lindberg!

Idag är jag trött.

Trött, men lycklig!

Jag har på allvar kommit igång med min träning och jag ÄLSKAR det!

Mötessäsongen är också igång på allvar nu och som du vet så händer det en hel del inom mitt parti nu som är jättespännande.

Det händer mycket på lokalplanet också och även om vi för tillfället är i opposition så gör vi skillnad och det är extremt kul att vara en del av det!

Men nu måste jag sova. Och jag kommer att somna med ett leende på läpparna, för:

Nu har jag gått på "slanka linjen" i 3 veckor.

Det har funkat bra. Några ytterst små avsteg på helgerna, men oftast har jag bara kört på och mått bra.

Idag gör jag inte det. Jag har inte fuskat eller så(än), men jag fantiserar hela tiden om allt jag skulle vilja sätta i mig. Det är oerhört frustrerande att vara i krig med sin egen kropp! Kvällen är dessutom inte slut än, så vi får väl se vem som vinner....

Jag gillar helger när man bara har saker på schemat, som man bestämmer helt själv. Denna helgen har varit och är fortfarande en sådan. Jag laddar mina batterier med kärlek och närhet till min Conny och underbara vänner.

Önskar alla kärlek och vänskap och en plats att hämta kraft och energi ifrån!

Igår var jag på utrfågning med den fantastiska fyran, dvs de fyra kandidater som kandiderar till att bli ny partiledare för Vänsterpartiet.

Intresset var oerhört stort och det blev överlag en bra diskussion, med många intressanta frågor, ståndpunkter, klargöranden och faktiskt också en del skiljelinjer.

Det som däremot saknades fullständigt var ett funktionshinderperspektiv på frågorna.

Egentligen började det redan i dörren till salen där utfrågningen hölls. Någon slags samordnare var oerhört bekymrad när två rullstolar skulle in och ta plats! Mycket ojande och nervösa tillrop, innan vi båda kom på plats på varsitt ställe i lokalen.

Nåväl, tillbaka till själva utfrågningen. Alltså jag inser också att man inte kan hinna ta upp allt eller ens hälften under en begränsad tid som detta ändå var, men någon form av analys kring hur Vänsterpartiet ska bli mer inkluderande som partiorganisation och också hur vi bättre kan driva frågor med ett tydligt funktionshinderperspektiv, hade varit trevligt att få höra från de fyra kandidaterna.

Saken är att detta är inget särintresse! Det handlar om möjligheten för hundratusentals människor i vårt land att få leva sina liv på ett sätt som alla andra tar för givet. Att få vara medborgare på lika villkor!

Det handlar inte främst om vilka vårdinsatser som ska till.
Det handlar om skola, jobb, familjeliv, fritid - på lika villkor.

Det handlar också om att känna att vi som lever med funktionsnedsättningar faktiskt har politiska företrädare som ser oss och våra levnadsvillkor.

Det talades mycket igår om vilka väljare Vänsterpartiet vill attrahera. Det är beklagligt att varken partiet eller de fyra partiledarkandidaterna ser en stor chans här att bli mer inkluderande, inåt och utåt.

Förhoppningsvis snart kommer vår nya bil. Jag har för första gången döpt en bil jag äger. Ludde heter han.

Min förra bil hade jag stående på en handikapparkeringsplats alldeles utanför min port. Det gick oftast bra, men innebar också flera gånger att jag blev instängd, eftersom folk parkerade utanför förarsidan, vilket man egentligen inte får. Det var budbilar ibland, men oftast föräldrar som hämtar och lämnar på dagiset(jaja, förskolan!) vi har i huset.

Denna brist på respekt är anmärkningsvärd! För att undvika samma problem nu när Ludde kommer, så tänkte jag vara förutseende och prata med ansvarig tjänsteman om att göra upp en ny parkeringsplats på gården, som inte är placerad så att jag kan bli inträngd eller bilen skrapad.
Naturligtvis skulle jag betala hyra för parkeringsplatsen, inget snack om annat!

Problemet är bara att ingen och jag menar verkligen ingen vill ta i den här frågan! Jag har i månaders tid blivit bollad fram och tillbaka mellan kommunen och det av kommunen ägda fastighetsbolaget, men ingen vill prata med mig, ingen vill ta ett beslut och ingen vill ta ansvaret!

Om jag inte lyckas få egen plats att ställa Ludde på, vill jag åtminstone ha upp den här skylten:



Jag kanske skulle ta och sätta upp den själv, om jag inte får gehör?