Det är så jäkla mycket jag skulle vilja orka skriva om! Men jag gör inte det.

 

De senaste dagarna har jag varit helt under isen. Drabbad av nån mystisk sjuka som gör mig trött och febrig och ännu mera trött. Mitt i allt har jag en krönika som hänger över mig, som alla andra dagar skulle ha skrivit sig själv nästan, men som just nu känns som ett oöverstigligt berg.

 

Jag peppar med lite musik istället och återkommer.

Idag var det dags för Anders Borg att promenera med Nådiga USB-minnet, till riksdagen för överlämnandet av regeringens höstbudgetproposition. För en vänsterpartist finns där hur mycket som helst att tycka om den. Jag ska hålla mig till en sak, som fanns med i budgeten och som äldreminister Maria Larsson mycket troligt hade sett till hamnade just där, just idag. Det var förslag till åtgärder för att stävja fusk och oegentligheter i den personliga assistansen. Jag, med min cyniska läggning är helt fullständigt övertygad om att det var meningen att dessa förslag skulle försvinna i allt annat brus.

 

Det är helt givet för mig och alla andra som lever med personlig assistans att reformen måste hålla hög kvalitet, vara rättssäker och pålitlig och självklart ska fusk beivras. Men ekonomisk brottslighet ska skötas av polis och åklagarväsende. Det som nu har skett, med intäkt i de fusk som varit så uppmärksammade, är en så grov inskränkning i den personliga integriteten hos oss som har assistans och hos våra familjer, så det får FRA att blekna i jämförelse. Skillnaden här är att opinionen är totalt tyst!

 

Det föreslås i propositionen bl a att jag, som valt att ha mina assistenter anställda i ett kooperativ och som har valt att ha min make som assistent, nu ska antingen tvingas godta att han anställs inom kommunen istället eller tvingas godta att kommunen, försäkringskassan och Socialstyrelsen gör hembesök hos oss för att kontrollera om jag verkligen behöver den assistans jag säger att jag behöver och om min man verkligen gör skäl för den lön som har han som assistent! Detta är fullständigt hårresande!! Ingen annan medborgare i det här landet tvingas till inspektion av livet på det här sättet!!

 

Jag är verkligen jättearg över detta!! Men mest arg är jag för att det här har smugits in bakvägen, lite sådär "by the way". Det säger ganska mycket om hur regeringen faktiskt ser på oss som lever med personlig assistans!

 

Läs mer här: http://www.regeringen.se/sb/d/14946/a/198293

 

Uppmaningen är just idag riktad mot mig själv. Jag har tappat räkningen på hur många gånger bloggen har legat nere och fått återuppstå ett tag, för att sen falla i dvala igen. Det är inte så att jag saknar saker att skriva om. Det är mest att jag inte har dator med mig när jag får lust att skriva och jag är inte ägare av någon "smartfån" så jag måste vänta med att skriva tills jag sitter vid min dator igen. Nåväl, den senaste tiden har jag slängt mig själv mellan hopp och förtvivlan när det gäller vad jag ska göra när jag blir stor. Jobbet är som sagt slut, vikariatet jag hade och a-kassan strular. Nu är jag återigen inskriven i Jobb- och utvecklingsgarantin och med fåtalet dagar kvar så räknar jag nu ner till FAS 3 - Sysselsättningsfasen, som det heter nu. Samtidigt har jag fått ett par förfrågningar om att skriva krönikor och att föreläsa. För det behöver jag nog starta företag. Det måste jag göra innan FAS 3, vad jag har förstått - efter det får jag inte, varför vet jag inte. Och om jag startar företag har jag ju inte någon säkrad inkomst, i alla fall inte innan jag har kommit igång och fått upp ett kontaktnät. Så här står jag nu och trampar vatten. Bloggen får bli ventilen och också mitt träningsvertyg i skrivandet. Feedback från er läsare mottages tacksamt!

Nu är hösten här, även om man inte kan tro det eftersom vädret är mycket bättre och varmare nu än under hela sommaren. Men det märks i min möteskalender att det är höst. Politiker-säsongen. Hittills har jag redan hunnit vara på höstens första äldrenämnd, partistyrelsemöte, funktionshinderråd och partigruppsmöte.

 

Som de flesta vet så är mitt mantra att alltid ha ett funktionshinderperspektiv på vilken politisk fråga jag än diskuterar eller tycker till om. För mig är det ett helt självklart förhållningssätt och ingen skulle väl egentligen säga emot mig heller. Ändå känner jag mig ofta väldigt ensam när jag hela tiden är den som för in funktionshinderperspektivet i debatten.

Igår på funktionshinderrådet fick jag möjlighet att låna Bengt Lindqvists nyutkomna memoarer "Blindstyre". När jag la mig igår kväll och började läsa så kunde jag inte sluta! En helt underbar bok, av Sveriges och Europas första blinda minister, socialminister under Olof Palme och innan dess en nationellt och internationellt erkänd förkämpe för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

 

När jag läste boken stod det fullständigt klart för mig att jag är inte ensam! Jag är inte ensam om att ha ett funktionshinderperspektiv i mitt politiska arbete och jag är sannerligen inte ensam om att föra den kamp som jag för!

 

Åtskilliga har gjort i många år före mig.

 

Det som slår mig i sammanhanget är något min mamma sa till mig en gång, när vi diskuterade just mitt funktionhinderpolitiska engagemang: "Du driver och tjatar om samma saker som jag gjorde när du var liten". Varför är det så kan man undra?

 

Inom funktionshinderrörelsen har vi absolut nått framgång och "våra" frågor är politicerade och det är jättebra. Men samtidigt så råder det fortfarande en förlamande enighet kring allas rätt att få vara medborgare på lika villkor - fastän verkligheten inte alls pekar på det när vi ser nybyggnationer som görs otillgängliga, när barn med särskilda behov stängs ute från valmöjligheter som ges andra barn, när arbetsmarknaden är segregerad och diskriminerande och när den framgång vi kunde räkna hem i början av 90-talet i form av personlig assistans nu alltmer kommit att naggas på och omformas till något som den inte alls var menad att bli!

 

Ja, det finns mycket mycket mycket kvar att göra och ibland kan jag känna mig som Sisyfos - ni vet han som skulle rulle en sten uppför en slänt för att komma ur Dödsriket och så fort han var nästan uppe så åkte stenen ner igen och han fick börja om.

 

Men jag har vassa armbågar och vass tunga - så kom igen!

Raden är tagen ur Lars Winnerbäcks låt "Dunkla rum"