Det verkar ju omåttligt poulärt att försöka ta reda på vem(om någon?) som läser ens blogg. Jag är inte sen att hänga på den trenden och slänger alltså ut härmed ut frågan: Hej, är du där?

En vanlig missuppfattning är att modet just nu, där brallorna hänger på halva arslet, kallas Gällivarehäng.
Men vid en koll på Google, står det såhär:

      

Och så jäkla skönt det är! För några år sen var en vinkväll i min ensamhet detsamma som alkoholmissbruk och total katastrof! Men nu, ikväll, är det helt underbart!

Bara jag, mitt glas, min dator och min musik.
Conny är ute med jobbarkompisarna och killarna, som skulle varit här denna helgen, är ute var och en på sitt håll.

Jag har egentligen inte mer att tillägga just nu - Skål!

Anställningsintervju idag. Min tredje på kort tid. Jag har sökt såpass många jobb nu att jag statistiskt kan belägga att var tionde ansökan leder till en intervju. Som det är nu(tyvärr) så åker jag till intervjun med insikten att jag förmodligen inte kommer att få jobbet, men alltid lär man sig väl nåt man kan använda till nästa intervju då om inte annat.
Dagens intervju var inget undantag. Jag kände genast när jag kom in i rummet att den här kvinnan och jag inte kommer att ha så lätt för att samarbeta. En madam som kunde det här på sina tio fingrar och som gärna utstrålade det också, i nåt slags maktsyfte, jag vet inte. Hursomhelst så var det ingen riktig anställningsintervju.

 Hon hade plockat ut ett antal som hon ville titta närmare på till tjänsten, som för övrigt inte var färdigdefinierad än, så jag fattar inte hur man då kan gå ut med en annons, när man helt klart inte vet vad man söker efter?!

 Undertonerna i intervjun sa att hon i alla fall visste vad hon inte letade efter och jag verkar ha fallit i den kategorin! Hon efterfrågade en person med den utbildningen jag har, men som dessutom arbetat med äldreomsorg och biståndsbedömning och då allra helst inom någon förvaltning i Stockholm.

Hur i helvete ska jag någonsin kunna fylla såna kriterier när jag aldrig får jobb?!
När jag gick min utbildning så trodde jag i min enfald att jag och mina kursare lätt skulle få sommarjobb och att man därmed skulle få känna på hur det var att jobba inom fältet och skaffa sig lite yrkeserfarenhet. Men det var tvärstopp! Kommunen sparade pengar och alla handläggare och verksamhetschefer i kommunen skulle vikariera för varandra under sommaren, för det fanns inte pengar till externa vikarier. Så jag fick aldrig chansen.

Det sas redan då att det kommer att bli stor kris inom äldre- och handikappomsorgen, även på chefsnivå, inom en snar framtid, eftersom så många som innehar jobben är 40-talister som börjar gå i pension nu. Ändå har man den vikariepolicyn som man har, som alltså stoppar andra från att få tillträde till jobben. De kräver erfarenhet när man söker jobb, men för att få erfarenhet krävs ju att man jobbar - Moment 22!!

Imorse på TV4 pratades det om att den borgerliga regeringen, förra gången de satt vid makten, lovat att även personer i personkrets 3 i LSS-lagen, ska ha rätt till daglig verksamhet.
Inbjudna var RBU:s Förbundsordförande, Agneta Mbuyamba, LSS-kommitténs ordförande Kenneth Johansson(c), fd socialministern, Bengt Westerberg och Marie(minns inte efternamnet nu), en tjej med eget funktionshinder.
Alla var rörande överens om att denna gruppen också skulle ha rätt till daglig verksamhet för att bryta isoleringen som ofta finns. Inte konstigt nog ville poltikern i sammanhanget inte ge några löften eftersom man nu prioriterar personer med psykiska funktionshinder, vad gäller rätt till sysselsättning.

Jag tycker dock inte att personkrets 3 ska få rätt till daglig verksamhet!

Orsaken till det är att det då bli väldigt lätt att fortsätta hålla personer med funktionhinder borta från den ordinära arbetsmarknaden. Om en lag ger oss rätt till daglig verksamhet, som för de andra personkretserna innebär ersättning i form av pension, så kommer det inte finnas incitament för den ordinarie arbetsmarknaden att arbeta med de fördomar som råder och som är det stora hindret för oss att få jobb!

Många av oss har eftergymnasiala utbildningar som vi har genomgått på precis samma sätt som alla andra, men ändå finns det ingen plats för oss när vi sen vill ut och jobba.

Mitt förslag är att man istället för att lagstifta om personkrets 3's rätt till daglig verksamhet, ger Arbetsförmedlingar mycket mer resurser, så att de kan anställa personer som kan fungera som "bro" mellan den arbetssökande och arbetsmarknaden och som kan arbeta aktivt med att riva ner barriärerna som finns, ofta uppbyggda av fördomar.

 Jag såg ett program häromkvällen där man pratade om ett projekt som funnits i Stockholm, Open Up, där man genom intensiv jobbcoachning och matchning, hjälpte ca 90% av de medverkande att få jobb. Ett jättebra initiativ!!

Vi behöver inte fler sär-lösningar, vi behöver tillgång till samma arbetsmarknad som alla andra!

Michelle fick ju sin Carmen sista september och för ca en vecka sen fick även Ninnie sitt hett efterlängtade barn - en son! Hon och Stefan hade försökt i över 4 år och fått nej på adoptionsansökan när det så slutligen hände. Allt gick över förväntan bra och den lille killen kom till världen med planerat kejsarsnitt.

Om 3 veckor ska jag och Conny till Octaviakliniken och ta prover, sen skickas vi säkert vidare till Fertilitetsenheten. Vi har kört utan skydd i snart 4 år, men hittills har det inte hänt nåt. Jag har trott det flera gånger och jag pratar hela tiden i "när-termer" och inte "om".  Periodvis, som nu, längtar jag oerhört mycket efter ett eget litet barn.

 Häromnatten drömde jag till och med om att vi redan hade fått barn och drömmen var så självklar så det tog en stund när jag hade vaknat innan jag fattade att det inte var på riktigt.

Samtidigt som jag under stundom längtar mig galen efter ett barn, så funderar jag också i termer av att "tänk om jag blir gravid och nånting händer". Undrar om jag skulle palla det?
Är det inte då bättre att det inte har blivit något alls? Jag vet inte...

.Jag vet bara att jag skulle bli en jättebra mamma och jag vet ju redan att Conny är en jättebra pappa!

Nåja, den 12 februari har vi i alla fall tagit steget närmare drömmen!

Jag är en "sucker" på Oprah Winfrey! Lika bra att erkänna! Idag hade hon en gäst, Randy Paousch, som pratade om "lessons in life" eftersom han är döende i cancer. Han hade mycket klokt att säga, om att välja hur man hanterar motgångar i livet, om att vara en Tigger istället för en Ior, m.m. Mot slutet av intervjun ombeds Randy komma med råd till sina tre barn, när de i framtiden kommer att se hans föredrag och hans medverkan hos Oprah. Till sin yngsta dotter, som nu är 8 månader säger han, i ämnet dejting: "Pay attention to what the guys do and not what they say and you will avoid big trouble."

Just den meningen fick mig att tänka på Conny. Conny är ingen stor-snackare, det har han nog aldrig varit! Han är ingen kille som välter omkull en med ord och bara säger saker som han vet ger honom poäng.
Nej, Conny gör. Han visar dagligen för mig att han älskar mig, även om han inte jämt har lust att sitta ner och diskutera vad som stått i dagens tidning eller vad de sa på politiker-debatten - sånt intresserar mig men inte honom och det accepterar jag - Jag kan prata med andra om sånt i så fall.

Conny ställer alltid, alltid upp på mig-när jag är sjuk, när jag är frisk, när jag är glad, när jag är arg, när jag är ledsen. Han finns för mig och jag älskar honom verkligen för det!

Jag kanske utifrån sett saknar mycket i mitt liv; ett par friska ben, en smal midja, snygga kläder, ett jobb, ett flashigt hem - men jag har det underbaraste man kan tänka sig: Jag har en man som älskar mig och som istället för att snacka, faktiskt visar mig hur mycket!!

Det enda jag skulle önska mer, är att få ge honom en dotter! En dotter som från första parkett kommer att få lära sig hur en riktig man ska vara och vad riktig kärlek är!!!

Jag har ingen ork att skriva nåt långt, klämmigt inlägg idag, men jag tänkte ge er, mina läsare, lite uppdatering på mitt liv sen senast.

*Jobb-sökandet går vidare. Idag ringde ytterligare ett ställe och ville ha mig på intervju. Känns ok, även om jag inte får jobbet så är varje intervju en erfarenhet rikare i alla fall.

*Jag har varit på läxhjälpen idag. Förra veckan började jag som läx-hjälpare på Röda Korset och det är verkligen jätteroligt! Förra veckan var det 3 små blyga flickor som kom. Idag var de tre gånger så många, och också tre gånger så högljudda. Jag insåg en sak idag; Matte är inte min grej! Jag har problem med årskurs 5:s matte - då fattar ni läget!

* I förmiddags var det dags att stor-handla igen. Varena hylla i skafferiet kapade tomt och både kyl och frys har hånat oss i flera dagar så fort vi öppnat dörrarna dit. Grejen är ju bara den att jag liksom alla andra i Sverige vid den här tiden, har jäkligt dåligt med pengar. Så för en gångs skull handlade jag på krediten - något jag aldrig annars gör.

*Jag skulle panta alla mina flaskor och burkar idag när jag ändå var på Willys. Allt funkade som det skulle, tills jag skulle stoppa i sista öl-burken. Den kom tillbaka flera gånger och jag kollade om den var konstig på nåt sätt - nädå, det stod "pant 50 öre" på den. 50 öre gör man inte mycket med i dagens läge, men för mig blev det en princip-sak. När jag frågade tjejen i kassan varför det inte gick att panta burken, satte hon näsan i vädret, slängde med håret på värsta hotta-brudar-från-Djursholms-vis och säger med den bredaste Stockholmska jag har hört: Aaameen, de e ju starköl! Viiii tar inte emot såna häääär. Nähä, men det står ju att det är pant på den, framhärdade jag. Aaameen, den får du ju panta på Systemet!! Nähä, det kan jag inte, man har inte kunnat panta nånting där på flera år.
Här nånstans såg man att bruden bakom disken började bli något trött på mina argument. Ögonen började rulla i skallen på henne och hon sa, trött. Aaajaa, men här kan du i alla fall inte panta starköls-burkar!!

-Så min fråga blir då till er alla som läser detta: Var fan pantar man burkar från Systembolaget???



Bloggen goes inter-aktiv! *S*

Fridens liljor!

Idag när jag var på styrelsemöte på gamla arbetsplatsen, fick jag veta att det råder kaos inom vissa verksamheter på kontoret, det fattas folk och medlemmarna får inte hjälp och stöd i den utsträckningen de skulle behöva och vill ha. Och på gamla jobbet, där jag blev övertalig och fick sluta, ska kollegan nu på uppdrag av vår styrelse jobba på konsultbasis med ett specifikt uppdrag, för att dryga ut den tid hon går ner i tid när hennes eget projekt slutar. Vad är det som händer egentligen?! De vill verkligen inte ha mig tillbaka, det är nog en hyfsad analys av läget. I styrelsen tog vi för ett tag sen princip-beslutet att man inte samtidigt kan vara anställd i föreningen och sitta som ledamot i styrelsen. Är det bättre att verksamheten går på stöttor då? Jag ställer mer än gärna min plats till förfogande i styrelsen, om det i samma stund ger mig ett jobb!

Detta satt jag och gnällde över vid middan! Detta och det faktum att det fan verkar omöjligt för en som mig-med universitetsexamen, erfarenheter, socialt kompetent och en vinnande personlighet *S*.....samt med rullstol, att få ett jobb!!
Varför är det i Sverige år 2008 så jävla provokativt att någon som jag faktiskt har tagit studielån och svettats lika mycket som mina kursare över tentor och poäng, för att sen vilja ut på arbetsmarknaden och dra mitt strå till samhälls-stacken? Varför är det så himla utopiskt att just jag faktiskt skulle kunna bidra med både kunskap och kompetens på en arbetsplats. Så jävla bitter men samtidigt jävligt förbannad över folks enorma inskränkthet - och det i en bransch där man tror att sånt absolut inte existerar!

Och så hände det! Mitt i min bitter-fitta-monolog ringde telefonen! Det var ett utav alla de ställen där jag hittills sökt jobb. Hon ville träffa mig på onsdag för en intervju. Vi var 4 stycken som skulle bli kallade fick jag veta. Jag i min tur frågade med min allra ljuvaste stämma om arbetsplatsen hade trappor, och i så fall, finns det hiss, för jag sitter nämligen i rullstol! Jag har slutat be om ursäkt för det faktum att jag tar mig fram i livet med rullstol och jag berättar det nu bara av ren barmhärtighet om det är så att någon ringer och vill ha mig på anställningsintervju. Jag menar, det är ju inte direkt till min fördel om den presumtiva chefen skulle svimma av vid blotta åsynen av mig!
Just denna presumtiva chef dolde det bra om det var så att hon blev chockad över det jag just hade berättat. Hon blev väl charmad av min vinnande person *asg*

Nåväl, det lönar sig tydligen att vara bitter-fitta ibland. Håll tummarna för mig på onsdag!!

I helgen har jag fått en av mina drömmar uppfyllda! Jag har tillbringat i princip hela helgen i sängen, tillsammans med mannen jag älskar!

Jag har alltid varit en "sucker" på såna där scener i lökiga amerikanska såpor, där paret spenderar flera dagar i sängen, äter, läser tidningen ihop, skrattar och knu.....älskar!
Jag vill också ligga i sängen i flera dagar med mannen jag älskar, minns jag att jag tänkte då.
Och i helgen fick jag alltså min dröm uppfylld........

Det var bara det att mannen i fråga spydde som en kalv nästan hela tiden och däremellan låg han och suckade och stönad av allt annat än vällust, det kan jag garantera!
Så vad gjorde jag då? Tog på mig lilla förklädet och passade upp min sjuke make? Eh, näääää! Jag har legat jämte honom i sängen precis hela helgen och inte gjort ett skit!
En gång var jag visst uppe och duschade och nångång gick jag upp och åt men annars ingenting.
 
Där i sängen, med spyende make jämte mig, hade jag dock inte så mycket att göra, så jag har ägnat helgen åt att utforska youtube. Fan, vad jag älskar youtube!! Jag har hittat hur många, gamla klipp som helst - underbart!
Jag har också hunnit med att se Magnus Betnérs show, Ingenting är heligt. Helt underbar humor har den killen!

Jag fick ofta veta, i alla fall när jag var yngre, att jag var ganska rolig. Jag sa nåt, ofta ironiskt, och folk skrattade. Där nånstans började jag nära en dröm om att vara rolig inför en större skara människor.
Sen ett par år tillbaka har komikern Özz Nuyen en stand-up skola, där han själv är rektor och där man då får söka in och om man blir antagen så får man utbildning och föreläsningar i humor av några av landets främsta stand-up artister. Vad kul det skulle vara att söka in där och kanske komma med och sen få stå på scen med sin akt!

Men vänta nu! Det var ju det där med att man skulle vara försiktig med vad man önskar sig - det kan ju slå in!

Vi ses på scenen på Norra Brunn endera kvällen, gott folk! *S*

Idag är första vardagen som arbetslös - eller mellan två jobb som jag egentligen hellre skulle säga. Detta innebar att jag imorse behövde ge mig iväg till Arbetsförmedlingen för att återigen skriva in mig där och bli visad hur en dator fungerar, typ. Sen jag var där sist har de infört att man först ska stå på en lång kö och vänta på sin tur, sen om man inte redan skrivit in sig via datorn hemma, så ska man sitta ner och göra det och efter det kommer det en käck liten tjej och delar ut nummerlappar. Hon garvar troligtvis läppen av sig varenda dag för att det är vi och inte hon som behöver genomlida skiten! Efter att i media i månader i sträck blivit pumpad med all idioti som Arbetsförmedlingen uppenbarligen är i stånd till, se finnjonnas blogg bl..a
så var det knappast med nåt öppet sinne jag tog mig dit.

Hursomhelst - tydligen var jag redan inskriven eftersom jag en kort runda i höstas tvingades gå ner i arbetstid och då behövde stämpla upp tjänstgöringsgraden. Tjejen som tog emot mig verkade väldigt förstående och sa att hon skulle kontakta en rehab-handläggare för att jag kanske med hjälp av en sån kan komma förbi de hinder jag har till att få ett jobb. Inte heller ska jag behöva flytta utanför Stockholms län har jag blivit lovad, så vi får väl se vad som händer........Nästa gång jag skriver kanske jag har kommit hem från ett arbetspass på
Jönssons Mutter och Skruv AB - för det vet väl ALLA att funkisar bara duger till legoarbete!! (Och NEJ, jag är inte ett dugg ironisk...hm...)


www.arbetsfornedringen.se