Gräsänka
Maken är på lokal ikväll.
Det händer inte ofta att han är ute utan mig
så jag hoppas verkligen han slår klackarna i taket och njuter!
Själv sitter jag hemma, med rödvin, katterna och Youtube på datorn.
Det är allt jag behöver en lördag kväll!
Dessutom kan jag längta efter Kärleken och hoppas på att han inte är FÖR trött eller onykter inatt när han kommer hem!
Vardagsgissel
Du går iväg på ditt håll.
Oftast stannar jag hemma.
Ibland går jag iväg på mitt håll.
På kvällarna möts vi.
Uppfyllda av våra intryck.
I mitt fall ibland tom på några intryck alls.
Vi äter.
Kommunicerar med folk på facebook, men inte alltid med varandra.
Ibland med varandra, på facebook.
Vi gör våra kvällsrutinsgrejor.
Vi lägger oss.
Något TV-program rullar och vi tittar tomt.
Du, som har varit vaken så länge och jobbat så hårt,
somnar med en katt på bröstet och med mig jämte.
Ibland håller vi hand när du somnar sådär.
Ibland älskar vi innan du somnar din djupaste sömn.
Så lever vi,
så fyllda av varandra,
så tömda på spänning,
så mycket vardag, så lite glamour,
men så så mycket trygghet.
Jag kan sakna mina fjärilar i magen av din röst i telefonen.
Av ett gulligt SMS från dig.
Av nyfikenhet över din dag.
Jag vill inte byta, men jag vill bryta.
Bryta vardagsgisslet och hitta mina fjärilar igen.
Jag älskar dig!
Torsdag i Mellanmjölkens land
Inga planer, inga måsten och heller ingen assistans halva dagen.
Att bestämma mig för att det skulle bli en lugn dag framför datorn var inte svårt alls.
Jag ägnar eftrmiddagen åt att komma ikapp lite TV-program som jag missat och
som turligt nog finns på diverse kanalers play-siter.
Jag har också bokat hotell för en Halmstadresa vi planerar i november.
Jag behöver komma hem känner jag.
Även om jag finns här och ska finnas här så har Halmstad fortfarande en speciell plats i mig
och så kommer det alltid att vara.
Jag har länge tänkt hylla min Halmstad-sida med en tatuering. Måste bara få tummen ur och boka tid.
Imorgon. En annan dag. Nångång.........
Återvinning
Det är populärt med återvinning. Vissa gånger med mer lyckat resultat än andra gånger.
En av alla saker som på senare tid har kommit fram från sina gömmor är hemmafrun. En nyligen genomförd undersökning(www.hemmaliv.se) visar att strax under hälften av de som svarat mycket väl kunde tänka sig att bli hemmafru. Störst var andelen tjejer 18-24 år. Vad är grejen?
Grejen är Anna Anka och The Kardashians och Maria Montazami, som på bästa sändningstid för fram budskapet om hur otroligt sköööönt och glamourööööst det är att ha eeeegen tiiiiiid, kunna göra det man vill och kunna ta hand om maken när han kommer hem från väl förrättat värv.
Igår var det en svensk kvinna i min egen ålder som på nyheterna sa sig mycket väl kunna tänka sig att vara hemmafru och när reportern frågade om det där med att vara beroende av mannen för sin försörjning svarade hon: "Jamen, vi har ändå delad ekonomi så det går ju bra, vi är ju gifta!" Ja, NU ja! Men om det skulle ändra sig - vill man verkligen hänga upp sitt liv och sin existens på en annan människa?! Jag vill inte, men måste just nu eftersom jag inte får något jobb.
Utan jobb och med en skitdålig inkomst skulle jag bokstavligen gå under om jag inte hade varit gift.
Den känslan skrev jag om 2008 och den är fortfarande idag precis lika sann:
Jävla tur jag är gift!! Jag älskar Conny mer än allt annat, det är inte det. Men att överhuvudtaget ha känslan av att jag sitter fast med honom, för min försörjnings skull - det är en helt sjuk känsla hos en 36-årig, högutbildad kvinna år 2008!!!!
Jag borde fan vara mitt i karriären, med högavlönat jobb som jag dessutom trivs med och är bra på. Istället sitter jag här, med en universtitetsutbildning, som jag inte verkar få nån användning för och söker jobb som jag antingen anses under- eller överkvalificerad för.
Jag borde leva ett jämlikt liv med min man, där både han och jag känner att vi bidrar till vårt gemensamma liv, precis lika mycket - fast kanske inte nödvändigtvis på likadant sätt. Istället sitter jag här, som en annan hemmafru från 1950-talet och väntar på att mannen ska komma hem med lönechecken så att jag kan åka och handla mat.
Det är absolut inte Connys fel på något sätt och jag klandrar honom inte heller, men.............tja, jag vet inte....det känns bara allmänt pissigt just nu.
De två jobb som jag senast var på intervju för, valde att gå vidare med andra sökanden....the story of my life!!
Jag har fortfarande över 100.000 i studieskulder och mina ATP-poäng står väl på minus vid det här laget.
Men jag är ju gift! Bra det då! Synd bara att min försörjning ens ska behöva finnas med som en faktor.....
Med hjälp av den regering som nu sitter vid makten så har jag hamnat i kvinnofällan, handikappfällan, "fan-och-hans-moster"fällan - och det ser inte ut som jag skulle kunna komma loss heller!
Jag vill verkligen ha ett jobb - jag är inte arbetslös och hemma för att jag är för lat för att arbeta, utan för att jag inte blir anställd!!
Ska jag bestraffas för det??
Ska Conny behöva bryta ryggen på nåt av sina två jobb, som han är tvungen att ha, för att vi ska ha råd att bo och leva överhuvudtaget?!
Stand By Your Man - Javisst, men bara för att jag vill - inte för att jag måste!!!!!
Jävla tur jag är gift!! Jag älskar Conny mer än allt annat, det är inte det. Men att överhuvudtaget ha känslan av att jag sitter fast med honom, för min försörjnings skull - det är en helt sjuk känsla hos en 36-årig, högutbildad kvinna år 2008!!!!
Jag borde fan vara mitt i karriären, med högavlönat jobb som jag dessutom trivs med och är bra på. Istället sitter jag här, med en universtitetsutbildning, som jag inte verkar få nån användning för och söker jobb som jag antingen anses under- eller överkvalificerad för.
Jag borde leva ett jämlikt liv med min man, där både han och jag känner att vi bidrar till vårt gemensamma liv, precis lika mycket - fast kanske inte nödvändigtvis på likadant sätt. Istället sitter jag här, som en annan hemmafru från 1950-talet och väntar på att mannen ska komma hem med lönechecken så att jag kan åka och handla mat.
Det är absolut inte Connys fel på något sätt och jag klandrar honom inte heller, men.............tja, jag vet inte....det känns bara allmänt pissigt just nu.
De två jobb som jag senast var på intervju för, valde att gå vidare med andra sökanden....the story of my life!!
Jag har fortfarande över 100.000 i studieskulder och mina ATP-poäng står väl på minus vid det här laget.
Men jag är ju gift! Bra det då! Synd bara att min försörjning ens ska behöva finnas med som en faktor.....
Med hjälp av den regering som nu sitter vid makten så har jag hamnat i kvinnofällan, handikappfällan, "fan-och-hans-moster"fällan - och det ser inte ut som jag skulle kunna komma loss heller!
Jag vill verkligen ha ett jobb - jag är inte arbetslös och hemma för att jag är för lat för att arbeta, utan för att jag inte blir anställd!!
Ska jag bestraffas för det??
Ska Conny behöva bryta ryggen på nåt av sina två jobb, som han är tvungen att ha, för att vi ska ha råd att bo och leva överhuvudtaget?!
Stand By Your Man - Javisst, men bara för att jag vill - inte för att jag måste!!!!!
LUDde är hemma!
I veckan hämtade vi ÄNTLIGEN hem bilen! Allt har ju blivit hur försenat som helst.
Vi beställde bilen tidigt i våras, själva leveransen blev försenad så vi fick en 2012 istället för en 2011
- vilket i och för sig kanske inte gjorde nåt. Så skulle den ju anpassas också.
Bilen kom från leverantören precis lagom till semestern i somras - och har alltså stått hos anpassningsfirman fram tills nu.
Eftersom regestreringsskylten börjar med LUD så blev namnet på nyförvärvet givet - Ludde!
I helgen har vi inga planer alls så den mesta tiden kommer ägnas åt att vi ska lära känna varandra, Ludde och jag.
Det är en helt obeskrivlig frihetskänsla att ha bil igen!
Vänner som förstår
Jag har en otroligt turbulent assisans-situation just nu! En av assistenterna har det jobbigt och det påverkar i allra högsta grad mig, eftersom mitt liv gungar i samma takt.
Jag är en mycket verbal person och pratar gärna med människor, för att få andra perspektiv på sakernas ting. Men assistansen är svår att diskutera med någon som inte är personligen insatt, som inte själva under stundom känner den där otroliga utsattheten eller som inte kan dela glädjen i arbetsledarskapet.
Då är det skönt att ha vänner som förstår precis! Och ett par av dessa pärlor kommer på middag ikväll. Så det blir kvällens upplägg - jag och Conny bjuder på middag och våra vänner får agera klagomur, inspiratörer och kraftkälla.
Jag är en mycket verbal person och pratar gärna med människor, för att få andra perspektiv på sakernas ting. Men assistansen är svår att diskutera med någon som inte är personligen insatt, som inte själva under stundom känner den där otroliga utsattheten eller som inte kan dela glädjen i arbetsledarskapet.
Då är det skönt att ha vänner som förstår precis! Och ett par av dessa pärlor kommer på middag ikväll. Så det blir kvällens upplägg - jag och Conny bjuder på middag och våra vänner får agera klagomur, inspiratörer och kraftkälla.
Stoppa gärna tiden...någon!
Jag insåg just att det var ett tag sen jag skrev.
Det beror antagligen på att det är ganska hektiskt just nu.
Mycket politik och mycket träning.
Jag har ju börjat simma, ett par kilometer i veckan, och mellan simturerna så är det möten, funderingar kring debattartiklar, fler möten, lite partiledarkandidatutfrågningar och konferenser.
Imorgon åker jag till Västerås för att träffa kamrater från kommuner och landsting runtom i landet.
Det ska bli jätteinspirerande faktiskt.
Nu måste jag packa vidare.
Jag lämnar bloggen idag med lite Lars Winnerbäck - som jag ska se och höra live på söndag.
När jag misströstar och vill flytta ifrån Stockholmsregionen brukar jag tänka på hur lättåtkomligt allting är här.
Konserter, t ex.
Det beror antagligen på att det är ganska hektiskt just nu.
Mycket politik och mycket träning.
Jag har ju börjat simma, ett par kilometer i veckan, och mellan simturerna så är det möten, funderingar kring debattartiklar, fler möten, lite partiledarkandidatutfrågningar och konferenser.
Imorgon åker jag till Västerås för att träffa kamrater från kommuner och landsting runtom i landet.
Det ska bli jätteinspirerande faktiskt.
Nu måste jag packa vidare.
Jag lämnar bloggen idag med lite Lars Winnerbäck - som jag ska se och höra live på söndag.
När jag misströstar och vill flytta ifrån Stockholmsregionen brukar jag tänka på hur lättåtkomligt allting är här.
Konserter, t ex.
