Jag trivs väldigt bra i Sundbyberg. Småstaden i Storstaden - med mycket grönområden och folk som morsar på mig när jag möter dem. Mycket har fallit på plats för mig rent socialt också här och jag har hittat arenor där folk respekterar mig, uppskattar mig och saknar mig om jag inte dyker upp som jag sagt. Det är tryggt.

Men jag saknar Halmstad också jättemycket! Speciellt mina vänner, som jag hade att luta mig mot när det var kämpigt och tufft. Och så familjen därhemma också såklart. Både vänner och familj sägs ju finnas kvar när man behöver dem och det är i viss mån sant, men samtidigt så har ju deras liv inte legat i vaccuum sen jag flyttade därifrån för sex år sedan. De precis som jag utvecklas ju.

Nåväl....

Nuförtiden tänker jag inga rediga tankar - det är så otroligt mycket som snurrar runt i skallen på mig! Jag försöker jonglera allt möjligt på samma gång och det är rätt svårt märker jag. Samtidigt är det svårt att bena upp och ta en sak i taket för allt verkar hända samtidigt.

Imorgon eftermiddag åker vi till Halmstad. På torsdag ska Hanna begravas. Vid ett tillfälle förut har jag sett föräldrar begrava sitt barn och jag lovar; det finns inget som är mer hjärtslitande!
Vi åker tillbaka till Sundbyberg i princip direkt efter begravningen. Åker hem och sover en stund, sen ett möte för mig och på fredag kväll ska vi åka Silja Galaxy. Paradoxalt kan jag tycka, men resan beställdes för jättelängesen och betaldes också då.

Det kanske samtidigt kan bli skönt att få komma iväg och mysa lite. Nästa vecka är det ju sjukhus för mig och amputation av höger fot. Fan vet hur länge jag blir borta.

Och så assistans-omprövningen ovanpå det. Nu har i alla fall alla papper kommit så jag ska försöka förbereda mig så bra jag kan och hoppas att Försäkringskassan också värderar mitt liv lika högt som jag själv gör!

I det här inlägget blandar jag lite hej vilt, men det beror mest på att det var ett tag sen jag skrev nu. Facebook i all ära, men det gör mig lat när det kommer till bloggen.

Igår när jag var på väg från STIL och skulle in i hissen blev jag lite "star-struck". Eftersom STIL har kontor i Globen nära Aftonbladet så händer det titt som tätt att man ser en och annan kändis.

Igår klev hon in i hissen samtidigt som jag. Hon log och tittade på min Vänsterpartiet-pin på kragen. Så sa hon: "Vilket fint märke. Det är mitt parti också."
- Jag vet,sa jag. Jag brukar läsa dig. Hela hon sken upp och hon sa tack vad, roligt!

Jag tror jag gjorde hennes dag, lika mycket som hon gjorde min.

Vem hon var?

Åsa Linderborg!

....både bildligt och bokstavligt just nu. Samma dag som vi fick det oerhört jobbiga och tragiska beskedet att Hanna har lämnat oss nu, så damp det ner ett tunt kuvert i brevlådan. Innehållet i det kuvertet kan komma att ställa hela mitt liv fullständigt på öronen.

Det var besked om att min assistansersättning nu är uppe för omprövning.

Omprövning kallar de det faktiskt och det är det det har blivit också, trots att min funktionsnedsättning knappast har försvunnit - snarare tvärtom i så fall. Det borde heta och vara uppföljning av tidigare beslut.

Försäkringskassan har dessutom tightat upp begreppen såpass mycket i sina bedömningar att många som tidigare hade personlig assistans inte längre har fått rätt till det.

Jag är skiträdd att det ska bli jag.

Det skulle drabba mig personligen på ett fruktansvärt hårt sätt och det skulle drabba Conny som lever med mig.

Man blir så jävla liten och ynklig när motgångar drabbar en. I alla fall blir jag det.

Vad jag har försökt göra nu är att se nyktert på det.

Att finnas som ett stöd för Niklas och Kicki så gott det nu går med 50 mil emellan.

Och att börja kämpa för mig själv och för mina rättigheter.

Det måste anses grundläggande att ta med vem man vill att hjälpa en torka rumpan efter toalettbesöket!
Det måste anses grundläggande att få vara den som avgör på vilket sätt och av vem jag ska bli tvättad i duschen och avtorkad efteråt.

För er som inte vet, så går en ansökan om assistansersättning ut på att jag ska påvisa att jag har extremt integritetskrävande behov, som ingen annan, än nån jag väljer själv, kan utföra.

Jag ska bryta ner mitt dygn och ta tid på varje moment i mitt liv som jag behöver assistans för att kunna utföra. Mina behov ska sen bedömas av en handläggare på Försäkringskassan, som i allt väsentligt väger hela mitt liv i sin hand.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller, kanske konstiga såna, till diskussionen om de apatiska flyktingbarnen. Jag vill vara mycket tydlig med att jag på inga villkors vis tror mig veta hur dessa barn har haft det för att hamna i det tillstånd de befinner sig, men jag kan bara ana, efter hur jag själv mår just nu.

Bara vetskapen om att det är någon annan som styr över mitt liv, mitt öde och jag kan inte påverka detta.
Jag känner inte denna någon och han känner inte mig. Han har bara ett jobb att sköta och konsekvensen av vad det än blir måste jag leva med.

Det är så ångestladdat och nervöst så det går knappt att beskriva!


Jag lämnar bloggen idag med följande:




Hanna; Jag kommer alltid, alltid att älska dig!

Idag gråter jag floder. Hanna, älskade unge, har förlorat sin 2 år långa kamp. Hon lämnade oss idag och är ängel nu. Hon har inte ont mer och det känns skönt, men hon fattas oss alla som har fått äran att ha henne i våra liv. Ta hand om er alla!

Jag vaknade inatt helt kallsvettig.

Jag hade drömt nåt och när jag vaknade kände jag en våg av otillräcklighet skölja över mig.

I vårt samhälle definieras kvinnor ganska tydligt på två sätt: karriärkvinna eller mamma.
Många vill vara både och - med varierat resultat.

Min känsla av otillräcklighet bottnar i att jag inte finns i nån av de två kategorierna.
Jag är inte, som de flesta av min jämnåriga, mitt i karriären. Jag är arbetslös, en av dem som är utanför.

Mamma har jag heller inte blivit. Många frågar mig varför jag inte skaffat barn. Som Marcus Birro sa i TV i helgen; Man skaffar inte barn, man får barn.

Om jag nu inte platsar i någon av dessa två tydliga definitionskategorier; var platsar jag då?

Just idag har jag inga svar, bara frågor......

Höstlöven har skiftat färg. Luften är krispig och det är fredag.

Se där, ett antal anledningar att känna livet i sig. Och det gör jag nog också...egentligen.

Men just nu känns det mest som jag trampar vatten.

Nä, dags att spotta i nävarna och faktiskt komma ihåg att jag har det oerhört bra!