Michelle fick ju sin Carmen sista september och för ca en vecka sen fick även Ninnie sitt hett efterlängtade barn - en son! Hon och Stefan hade försökt i över 4 år och fått nej på adoptionsansökan när det så slutligen hände. Allt gick över förväntan bra och den lille killen kom till världen med planerat kejsarsnitt.

Om 3 veckor ska jag och Conny till Octaviakliniken och ta prover, sen skickas vi säkert vidare till Fertilitetsenheten. Vi har kört utan skydd i snart 4 år, men hittills har det inte hänt nåt. Jag har trott det flera gånger och jag pratar hela tiden i "när-termer" och inte "om".  Periodvis, som nu, längtar jag oerhört mycket efter ett eget litet barn.

 Häromnatten drömde jag till och med om att vi redan hade fått barn och drömmen var så självklar så det tog en stund när jag hade vaknat innan jag fattade att det inte var på riktigt.

Samtidigt som jag under stundom längtar mig galen efter ett barn, så funderar jag också i termer av att "tänk om jag blir gravid och nånting händer". Undrar om jag skulle palla det?
Är det inte då bättre att det inte har blivit något alls? Jag vet inte...

.Jag vet bara att jag skulle bli en jättebra mamma och jag vet ju redan att Conny är en jättebra pappa!

Nåja, den 12 februari har vi i alla fall tagit steget närmare drömmen!