Igår infann sig lugnet. Vi åkte ner till bryggan efter maten och bara njöt av stillheten, utsikten och varandra:

Vi kom fram - i tid och allt! Sen dess har det mesta strulat. Egentligen bara småsaker men sammantaget blir det bara för mycket ibland. Både jag och Conny känner oss uppstressade och har än så länge inte funnit ro att bara njuta.

Idag var vi en sväng in till Visby. Jag skulle haft moppen med mig men pga strul igår så laddades den inte så jag fick ta manuella stolen. Visby är visserligen fint och pittoreskt men allt annat än rullstollsvänligt så vi gick upp till Österport, sen stannade vi där hela tiden, vi pallade inte ta oss upp och ner för alla backar och kullerstenar.

Några foton har det heller inte blivit men det blir ändring på det imorgon.

Nu väntar groggen och grillen!

Det senaste dygnet har varit något av det mest omtumlande jag har varit med om på väldigt länge.

Du som läser bloggen regelbundet, vet att jag har nära vänner vars dotter är dödssjuk i cancer.
Lilla tösen är verkligen väldigt väldigt sjuk nu och det outsägliga, oundvikliga, grymma närmar sig.....

Vi som står vid sidan om känner vanmakt och det går inte ens att börja inbilla sig att vi vet hur familjen och de allra allra närmaste mår!

Samtidigt som detta tragiska jobbiga besked kom till oss igår, fick vi veta att Anna och Axel nu har blivit stolta föräldrar till en liten flicka, som föddes igår förmiddag.

Livets två extremer på en och samma dag. Omvälvande!

Mitt i alla de här känslostormarna nåddes vi av nyheten att två Gotlandsfärjor kolliderat igår morse,
med kraftiga förseningar som följd.
Ända fram till idag har vi inte vetat om och i så fall när båten som vi är bokade på ska lägga ut.

Nu verkar det dock som den biten löser sig.

Men i ljuset av de senaste händelserna runt oss så känns det just nu ganska bitterljuvt att åka ner till vårt paradis.

Rubriken skulle kunna syfta på det faktum att jag och många svenskar med mig, såhär i sommartider, konsumerar med vardags-alkohol än vi gör andra tider på året. I mitt fall är jag dock inte så oroad faktiskt.

Nä, istället handlar rubriken om att det nu bara är två dagar kvar, sen sitter vi på båten över till Gotland. Som vi har längtat! Idag är det alltså packa som gäller. Vi ska ju vara hemifrån i fjorton dagar med ytterst begränsade möjligheter att tvätta, så det gäller att inte packa för lätt!

Det är fjärde året i rad vi åker till Fårö. För många närmar sig sommaren slutet, men för oss känns det som det är nu det börjar.

När man bor mitt i eller nära det som folk vallfärdar till som turistmål så tenderar man bli hemmablind.

Jag upplevde det i Halmstad när jag bodde där och också i Strömstad under min korta tid där.
Sen flytten till Stockholm och Sundbyberg har jag i alla fall försökt ta tillvara på allt det vackra
som människor kommer i tusental för att se varje sommar, men som vi som bor här ofta inte tar så stor notis om.

Idag t ex åkte Conny och jag ut till skärgården, till Dalarö.

Vädret har varit fantastiskt här ett par dagar så vi bestämde oss för att spendera vår lördag med att turista lite.
Conny hade heller aldrig varit på Dalarö, vilket gjorde det extra speciellt för mig att få dela något med honom som ingen annan redan gjort.

Ska man prata om hur det är att turista på Dalarö i rullstol så kan man bara kort konstatera att de nog inte gärna vill ha turister som tar sig fram i stol, för lätt var det inte.

Vi hittade i alla fall så småningom en plats att parkera bilen på och kunde därefter börja utforska omgivningarna.

Jättevacker är den, den stockholmska skärgården, det kan man inte säga annat!

Mitt råd till dig, som kanske inte har den där feta plånboken och kan åka bort på semester:

Åk hem istället! Utforska det du har i din närhet.

Jag är övertygad om att du hittar guldkorn du inte trodde fanns!

Märks det att hon har spanskt påbrå, eller?

Söt-unge! <3

Här hade jag tänkt skriva en lång harang om människor som stjäl andra människors energi!

Människor som har så mycket tid i sina liv att de tar sig tid att ha åsikter om mina åsikter.

Visst, meningen med att blogga eller att posta inlägg publikt både här och där,
är väl att folk ska reagera och säga vad de tycker, men ibland blir jag bara så trött......

Så därför låter jag bli att låta dessa energitjuvar komma under mitt skinn och går ut i solen och mår bra istället!

Jag har verkligen varit dålig på att uppdatera bloggen!

Men när jag läser runt bland andra bloggare jag följer så ser jag samma tendens - vi har helt enkelt sommarlov!
 Det är så det känns.
På "terminerna" när samhällsdebatterna och händelserna duggar tätt, är det lättare att ha något att skriva om
- nu är det mer stiltje. Inte fel det heller.

Min boklista har jag hittills hunnit en tredjedel in i.
Lite stolt över mig själv där, men böckerna jag valt är jättebra så det är inte konstigt att det går fort att läsa.

Om 2 veckor åker vi till Fårö och då hoppas jag verkligen att sommarvädret har återvänt!

Nu återgår jag till min bok och lämnar er med en favorit:

Idag fyller min goa guddotter/brorsdotter 10 år. Stora tjejen!



Moa med brorsorna

För snart ett år sen medverkade jag i ett program på TV4, Halvtid med Reinfeldt.

Meningen med programmet var att halvvägs in i mandatperioden se hur långt Alliansen kommit med sina vallöften. Jag skulle representera alla dem som, arbetsmarknadspolitiken och löften till trots, inte lyckats ta sig in på arbetsmarknaden. Jag minns att Fredrik Reinfeldt himlade med ögonen efter inslaget med mig och att han sa:
"Ja, vad var problemet? Ni talar här om den halva miljonen människor som står längst ifrån arbetsmarknaden!" Daaaahhhh....!!! Ja just det!

Den gruppen jag tillhör är visserligen totalt konjunktur-okänslig - de flesta personer med funktionshinder(ca 8 av 10) får inte jobb i alla fall. Och när det dessutom är en icke-fråga för politikerna, ja, då kan man inte räkna med nån förändring heller.

Det senaste i raden av bevis på detta är TCO:s undersökning som redovisades idag.

Där säger 6 av 10 chefer att de inte kan tänka sig anställa en person som varit långtidssjukskriven
och varannan chef säger samma sak om långtidsarbetslösa.

Så vad har vi då att se fram emot undrar jag?