Jag har inte varit direkt aktiv i bloggosfären på ett tag nu.

Jag har förresten inte varit aktiv i själva livet heller på ett tag.
Jag står mest vid sidlinjen och tittar på när alla andra är inne på plan, känns det som.

Varför det är såhär vet jag som bekant inte, men "hem"-längtan finns kvar där så det kan ju vara det.....

Så....tills jag känner att jag har nåt att förmedla så ligger bloggen i dvala.

Ta hand om er själva och varandra!

.....ha bloggat om nåt viktigt, nåt som betyder nåt, nåt som intresserar den breda massan - om jag nu har nån sån som läser det jag skriver?

Men jag orkar inte! De allra flesta år har jag känt mig utvilad och redo för nya utmaningar efter sommaren.
Men inte i år. Föreningsuppdragen har så smått kommit igång och jag är redan spyfärdig!

Jag kan inte säga varför jag känner mig spyfärdig eller varför jag känner mig så nere och slut på energi just nu, men jag misstänker att det har med Halmstad att göra. Veckan "hemma" fick mig att längta efter flytt dit ner, starkare än jag känt sen jag flyttade därifrån.

Så istället för fler ord, visar jag bilder från när vi hälsade på Anna och Axel och deras lilla Wilma.

Idag har vi spenderat större delen av dagen och en bit in på kvällen med Hanna och hennes familj. Efter att först ha ätit lunch med morbror, moster och mor så åkte vi till det röda huset och möttes, som tidigare i veckan, av kramar från familjen och så eftermiddagskaffe. Huset var fullt med folk, fullt av kärlek! När merparten av folket hade gått, satte jag mig hos Hanna. Vi tittade på Lillefot på video - Hannas favorit, jämte Bamse.

Hanna har blivit utdömd två gånger vid det här laget - senast för två veckor sen. Men hon har förvånat alla och idag ville hon smaka lite mat och hon reste sig ur soffan själv och gick in till sin säng och la sig(med stöd). Det är inget annat än en mirakel-unge!

När Hanna lagt sig tillrätta i sängen satte jag mig jämte henne och då ville hon kramas! Vi kramades länge och sen klappade hon mig på kinden en lång stund. Sen var det Connys tur. Hanna sträckte sina små armar upp mot honom och gav honom en stor skön kram, sen en klapp på kinden.

Om någon undrat varför vi överhuvudtaget åkte ner till Hanna och hennes familj så finns svaret i den här dagen! Jag kommer alltid och för evigt bära med mig minnet av kramarna, klapparna och vissel-stunderna vi har haft idag.

Conny tog en hel del kort under våra besök men av respekt för Hanna och hennes familj så håller vi dem för oss själva.

Imorgon åker vi tillbaka till Stockholm, men först ska vi tillsammans med Micke och Bodil åka vägen om Göteborg och hälsa på Anna, Axel och lilla Wilma.

Sist och slutligen; Grattis på födelsedagen kära svägerska Carola! =)

Nu ska jag lägga mig och sova med Hannas varma hand mot min kind i minnet.

Efter att ha fått rapporter från Halmstad om att Hanna nu är oerhört dålig, kände både jag och Conny att vi varken ville eller kunde sitta kvar på Fårö en vecka till.

 Vi bokade om biljetten och åkte hem i måndags morse. Efter mellanlandning hemma i lägenheten en stund tog vi sen bilen och körde ner till Halmstad. Vi gör vad vi kan för att vara ett stöd för familjen och det känns skönt att göra nåt och det känns skönt att få träffa Hanna och bara sitta hos henne!

Vi har tydligen förvånat en hel del människor som undrat hur det kommer sig att vi kört ända från Sundbyberg för att hälsa på!

Mitt omedelbara svar: Var skulle vi annars vara?!

Det är så oerhört självklart att det är här vi ska vara nu!

Vi hinner emellanåt träffa lite släkt och vänner men allt kretsar kring Hanna.

Nu ska jag lägga mig och sova - det tar en hel del psykiskt men är ändå bara en piss i Oceanen mot vad Hannas föräldrar känner!

Jag lämnar bloggen idag med samma uppmaning som Hannas föräldrar alltid ger sin omgivning:

Tänk på vad ni har!