Hjältar

Aftonbladet driver just nu kampanjen "Svenska hjältar". Helt vanliga medborgare som gör extraordinära insatser för sina medmänniskor. Jag tillhör dem som varje år tittar på galan i TV som hyllar dessa hjältar och som alltid gråter en tår för alla dessa modiga människor, för dem de hjälpt och för modet de visat. Jag vet inte hur jag själv skulle reagera i skarpt läge, men jag hoppas innerligt att jag skulle våga.

Måns Zelmerlöw, nyinvald jurymedlem i Svenska hjältar-juryn sa i TV4 imorse att uppärksamheten kring dessa hjältedåd är viktig i ett land som till stor del är ett "sköt-dig-själv-och-skit-i-andara-land".

Tyvärr tror jag han har rätt och den tesen bevisas av att Alliansen återigen fick förtroendet att leda Sverige och att Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen.

Min idol, Pär Johansson, grundare och verksamhetsledare i Glada Hudik-teatern sa i sitt sommarprogram i somras, att nu kan vi inte längre gömma oss bakom regeringen, riksdagen och statsministern - nu måste vi ta ett eget personligt ansvar.

Det är upp till oss alla var och en att bestämma vilken typ av land vi faktiskt vill ha! Sverige blir inte Sverige av sig själv - Sverige blir vad vi tillsammans skapar och gör det till!

Nyårslöfta mig hit och nyårslöfta mig dit!

Årets sista dag. 2009 kommer att gå till min personliga historia som ett av de sämre åren. Mycket sjukdomar och mycket sorger och elände.

Men som tur är har det balanserats upp av en del glädjehändelser och framför allt av mycket kärlek!

Såhär på årets sista dag fylls media av krönikor över det gamla och löften inför det nya. Frågan för dagen: Vad har du för nyårslöfte?

Bara genom att se på mig torde mitt självklaraste löfte ha med vikten att göra...om att tappa den då, alltså.

Nåja, just den grejen får jag väl se om jag klarar av, jag säger inget så har jag ingenting sagt.

Däremot så tänker jag avge löftet att leva livet fullt ut inspirerat av KÄRLEKEN. Det blir mitt löfte och mitt mantra inför 2010.

GOTT NYTT ÅR!
SKÅL!

Varför vänder vi ryggen till?

Igår innan vi åkte tillbaka hem till Sumpan, så ringde vi Niklas och Kicki för att höra hur läget var och om vi kunde komma förbi och säga hej innan vi skulle åka hem.

Kicki blev jätteglad!

När vi kommit dit och satt oss i trädgården med fikat så berättade Niklas om hur otroligt många av deras "vänner" som vänt dem ryggen sen Hanna blev sjuk. De sa båda två hur glada de var för att jag och Conny bryr oss som vi gör.

För oss är det en fullständig självklarhet! Frustrationen finns såklart där hela tiden hos oss.
Vi önskar vi kunde göra mer, vi önskar vi kunde förändra och förbättra situationen för Hanna.

Men det kan vi inte.

Inte ens läkarna är överens om vad som bäst kan hjälpa henne, så hur kan vi då tro att vi kan göra underverk?
Det vi däremot kan och ska göra så mycket det bara är möjligt, det är att finnas till för familjen.

Att ringa, mejla, vad som helst. Hade vi varit närmare rent geografiskt så hade det funnits tusen saker vi kunde gjort för familjen, men nu får vi göra så gott vi kan och det gör vi!

Har du någon i din närhet som du vet går igenom något svårt, vänd inte ryggen! Gå inte över på andra sidan gatan om ni skulle råka mötas på stan. Ring, skriv brev, visa att du finns.

Tro inte att det krävs av dig att du ska ha en lösning på problemet! Att du går vid sidan om och ibland bakom och stöttar upp, det hjälper oerhört mycket.

Och själv mår du mycket bättre när du vet att du gjort vad du kan istället för att vara en feg liten lort och göra inget.

Får man lov att ändra sig?

För några veckor sen låg jag i min säng och tittade på delfinal femtielva av Melodifestivalen. Genom rutan kommer plötsligt Caroline af Ugglas, med en skärande falsk, genomborrande sång som jag verkligen inte tyckte om!

Hon gick vidare till Andra chansen och jag tänkte att det där måste ändå vara dödsstöten för festivalen, så som vi lärt känna och älska den!

I lördags var det då dags att se när denna erbarmligt dåliga låten äntligen fick vad den förtjänade - trodde jag!

Det som istället hände under de två framträdanden som Caroline gjorde med sin låt, var att jag sakta men säkert började ändra åsikt - både om henne och om hennes låt.

Lyssna bara på den, blunda och ta in varenda ord. Jag ryser och gråter, den är så så vacker.

Så snälla snälla snälla......om du inte gillade den från början, ge den en chans till - den är värd det! En andra och ibland tredje chans kan vi alla förresten ibland vara värda, så det så!

Fredagen den 13:e

Traditionellt sett är ju fredagen den 13:e otursdagen nummer ett.

Personligen känner ju jag att de allra flesta dagarna de senaste månaderna har varit mina otursdagar. Så därför har jag bestämt mig för att nu vänder det!

Fredagen den 13 februari 2009 blir härmed dagen då de mörka slöjorna lyftes från mitt ansikte, den tunga blöta filten som omslutit mig så länge har torkat och lyfts bort. Luften som varit tung att andas, blir från och med idag lätt, frisk och fräsch.

Jag tror stenhårt på tankens makt och från och med idag har mitt fokus skiftat. Jag har varit nere i skiten länge nog. Dags att se ljuset. Det måste ju vända nångång - varför inte idag?




Sluta skolan

Idag tog jag beslutet att sluta skolan!
Beslutet i sig har legat och grott i mig ett par dagar men idag blev det definitivt.

Sen politiken och föreningslivet tagit över mycket av min tid och sen jag insåg att det, trots att jag går ytterligare ett år i skolan och drar på mig ännu mer studieskulder, inte finns nånting som säger att det skulle bli lättare för mig att få ett jobb än det varit hittills, så har tanken i mig vuxit att jag kanske skulle sluta nu och fortsätta med allt annat som pågår i mitt liv just nu.

Och idag kom beslutet bokstavligt talat som ett brev på posten!

Jag fick nämligen kallelse till KS i mitten av januari. Jag ska äntligen amputera foten, som jag har velat i flera år nu! Inte för att jag vill bli av med själva foten, utan mer för att såret som jag har där aldrig läker och det är så himla tröttsamt!

Dessutom kanske de äntligen kan få till ett par snygga proteser till mina fötter om jag är amputerad på bägge, så att jag slipper gå(!) omkring med "tossor" på fötterna istället för snygga skor, som jag egentligen vill ha!

Kunde, borde, skulle......

.....men jag har ingen lust!

Det enda som hägrar just nu är semestern.

Att plocka upp och läsa avhandlingar känns oerhört avlägset just nu. Men icke desto mindre är det tvunget, om jag inte ska sitta med allt sista veckan, som brukligt är.

Konstigt att man inte kan ta sina egna råd. Jag brukar säga åt bonus-sönerna att inte skjuta upp till imorgon det som kan göras idag och att inte vänta med att plugga till sista dagarna, för då fastnar inget.

Joråsåatteee.....*hm*

Hjälp mig hjälpa!

För drygt ett år sedan drabbades min vän Niklas och hans familj av det ofattbara:

Deras underbara dotter Hanna fick en hjärntumör!

Alltsedan dess har denna tappra, sammansvetsade, härliga familj kämpat och kämpat.

För någon månad sen fick vi alla beskedet att Hannas hjärntumör är borta nu! Helt underbart!

Men tyvärr är hon ju inte utom fara än på väldigt länge.
Hanna har dessutom en ganska ovanlig form av cancer, som det ännu inte forskats så mycket om.

Hannas föräldrar har därför startat en insamling på Barncancerfondens hemsida.

Snälla, hjälp mig hjälpa Hanna och alla andra barn i landet som drabbats av cancer! Klicka på länken och ge lite pengar!


Hanna, innan helvetet!


Hanna från ett reportage i Hallandsposten