Shit alltså! När Petra aviserade sin avgång så trodde jag att slutet var nära! Jag trodde aldrig jag skulle hitta nån, vid juletid och så med såhär lite tid på mig att rekrytera!

Men nu har det alltså hänt!
I morgon börjar Michelle och hon ska hoppa in lite då och då, vilket är jättebra tycker jag!

Härom veckan hade jag en anställningsintervju med en tjej som var intresserad av den minsta tjänsten och eftersom intervjun gick bra och allt kändes ok så kör vi på det!
Hon introduceras nu på fredag och sen börjar hon efter nyår!

Nu ikväll kom det en annan tjej som var intresserad av den större tjänsten. Där kändes personkemin också jäkligt klockren så hon går ett introduktionspass precis innan jul och sen kör vi på det också och provar om det går bra.

Att ha sin personliga assistans som jag har, där arbetsledarskapet sköts helt av mig, men där det formella arbetsgivaransvaret ligger på kooperativet jag är medlem i, är mycket givande, men samtidigt, när saker och ting händer som man kanske inte riktigt råder över, så kan det först verka skrämmande! Att t ex bli stående utan assistenter helt plötsligt och tvingas ut och rekrytera, med allt vad det innebär med att skriva ihop en annons, gallra ut svar, genomföra anställningsintervjuer, välja rätt och sen introducera och från den dagen också aktivt arbetsleda varje stund av dagen i princip.

Men som sagt, det är givande också och nu när jag står på andra sidan och jag har gått igenom den här rekryteringsprocessen och vaskat fram folk som jag känner att jag tror på, så känns det jävligt skönt att det är jag och enbart jag som har fixat det! Att låta kommunen eller nåt "Krama-mej"-assistansföretag ta hand om min personliga assistans och i allt praktiskt hålla mig utanför min egen situation är för mig helt uteslutet och det borde det vara för ALLA som har blivit beviljade personlig assistans! Det är bara jag och ingen annan som vet hur jag vill ha det och vem jag kan arbeta och fungera ihop med. Det heter ju inte Personlig Assistans för inte, liksom!