Det bästa program som går på TV just nu heter Vem tror du att du är? och handlar om kända personer som söker sina rötter genom släktforskning.

Så länge jag kan minnas har det alltid varit en dröm - att få söka sig tillbaka till ursprunget och få veta varifrån jag kom och kanske också lite varför jag blev som jag blev.

Jag vet inte vad det beror på, men jag har ingen direkt pratsam släkt.
Mycket av det som "hände förr" lämnas där och pratas inte vidare om. Jag vill höra om morfars slit, om hans bror som föddes med en utvecklingsstörning i förra seklets början och hur han hade det. Jag vill höra om morfars farfars mor, som jag vet fick 11 barn! Och jag vill höra mer om min morbror(som lever fortfarande i allra högsta grad i och för sig), som varit FN-soldat i både Kongo och Cypern.

Såklart vill jag även veta saker om släkten på min pappas sida.

Men jag är nyfiken, så endera dagen så kommer jag att få veta vad som gömmer sig i skrymslorna,
i mitt släktträd.


Min älskade mormor, Inez (född 1915 död 1988)

Jag är politiskt engagerad, men det vet du ju redan, om du följer bloggen lite nu och då eller varenda dag.

Just i detta nu är det oerhört påfrestande, jobbigt, pirrigt, spännande och ovisst
- och alldeles, alldeles UNDERBART att pyssla med kommunalpolitik!

Inget är klart och allt ligger fortfarande på möjligheternas smörgåsbord.

Hur det än blir i slutänden, så stärks jag av de diskussioner som vår partiförening har haft och fortsatt har.
För oss är inget samarbete i världen värt att vi säljer ut ryggraden i vår politik, i jakten på maktpositioner!

Ingenting blir värt nåt, om vi sviker det vi själva tror på och i processen även dem som tror på oss!

Idag hade jag möte med kommunsekreteraren och vaktmästaren som sköter om möbleringen i fullmäktigesalen i kommunen. Här har vi inget jättestort kommunhus, med stor fullmäktigesal, utan det är en skolaula som får ändra skepnad en gång i månaden. Nu när jag har gjort entré i fullmäktige, så poppar det ofrånkomligt upp en massa frågor. De flesta har med praktiska ting och tillgänglighet att göra. Alla jag har pratat med har varit mycket tillmötesgående - något som både gläder och förvirrar mig.

Bland annat pratade vi om de automatiska dörröppnarna. I entrén till utbildningscentret finns det dörröppnare, men när vi kom dit idag så funkade de inte. Det visade sig att huvudströmbrytaren till dörrarna var avstängd - antagligen för att inte eleverna ska använda dörrarna som karusell eller nåt. Men det får ju till följd att lärare, elever och föräldrar inte kan nyttja dörröppnarna.

Vidare fanns det ingen automatisk dörröppnare till aulan, men det fick jag veta skulle beställas och sättas upp.

Jättebra, men återigen, märkligt.

Senaste gången jag var i just den här byggnaden var när äldsta bonussonen, som då gick där, slutade 9:an - för 4 år sen!

Jag vet, eftersom jag sitter i Kommunala Handikapprådet, att just denna skola har varit aktuell när det gällt att installera en hiss mellan våningsplanen på skolan. Vilka diskussioner vi(brukarorganisationer) har haft med politiker och tjänstemän om just denna skola och tillgängligheten!

Nu, flera år senare, när jag tagit plats i kommunens högsta beslutande organ, då är tillgänglighet ingen fråga som ska dras i  långbänk och tjatas i åratal om - nej, det ska fixas NU.

Jag kanske inte ska skåda given häst i mun - men man undrar ju ändå..........

Jag sitter i mitt kök, i "slappekläder", med min dator framför mig och tittar ut genom fönstret. Första snön har kommit. Min assistent var här tidigt på morgonen och gjorde det mest mest basala, dvs såg till att jag kom upp ur sängen och fick klädpaltor på kroppen. Sen gick hon hem igen, sjuk.

Det är vid sådana här tillfällen jag ibland, egentligen inte alls medvetet eller för att jag vill, hamnar i lite självömkan.

Att min assistent är sjuk idag och att det samtidigt har kommit snö är naturligtvis en slump, såklart. Men för mig blir det symboler för att jag faktiskt, helt ärligt, lever på andras villkor. Visst kan man säga att det är mitt ansvar, i och med att jag valt den assistansutövare jag har, att fixa så jag har en vikariestab att ta till och där har jag brustit, men ändå......

Nåväl...blir inget långt inlägg idag. Lämnar bloggen med en sång och tänker att: "imorgon är det bättre"

Som utlovat kommer här bilderna som jag tog i helgen.

Helgen har verkligen varit underbar - på många sätt!

Som du kanske vet, så inledde jag den 1 september projekt "40 för 40". Det innebär att jag ska gå ner 40 kilo tills min 40-årsdag, dvs om ca 1½ år. Det borde gå. Till min hjälp har jag Hälsovakten som är ett dataprogram på internet, som hjälper mig hålla koll på mitt dagliga kaloriintag. Jag har slaviskt räknat allt som jag stoppat i munnen! Men i fredags fick jag nog. Jag ville bara känna mig fri, lite grann. Jag bestämde mig för att visserligen ändå räkna kalorierna, men inte bry mig om att jag passerade gränsen för vad jag får stoppa i mig per dygn. Detta "slarv" har fortsatt hela helgen. Det känns inte bra, varken i kroppen eller knoppen, så imorgon är det tillbaka på banan igen.

Igår var Kärleken och jag ute och promenerade i den vackra höstsolen. Jag tog en massa foton, men orkar inte hämta USB-sladden nu så de publicerar jag imorgon. Igår kväll var Roger, Tina och lilla Tindra här på middag. God mat och samling kring Lotta på Bråkmakargatan - kan man mer begära, liksom?

Idag har vi haft bio-maraton, jag och maken. Eller närmare bestämt Bill Skarsgård-maraton. Först såg vi Himlen är oskyldigt blå, som handlar om den s k Sandhamnsligan som tydligen var den största narkotika-ligan i svensk kriminalhistoria(tack Wikipedia!). Filmen utspelar sig i Stockholms skärgård sommaren 1975. Jag var 3 år vid tillfället så det är kanske inte konstigt att jag inte mindes själva händelsen som filmen bygger på, men oj vad bra den var ändå! Peter Dalle var helt grym och Bill Skarsgård var oerhört bra han också.(Man får se mycket av Bill redan i öppningsscenen!) Det bästa var dock all tidstypisk rekvisita. Både jag och Conny fick oss en hel del goda igenkännings-skratt!

Efter första filmen gick vi och lunchade, sen var det dags för nästa I rymden finns inga känslor. Filmen handlar om Simon, som har Aspergers syndrom.

Det har verkligen blivit inne att vara avvikande nu - med Glada Hudik och I en annan del av Köping bl a och så nu den här filmen.

För den delen också en annan svensk film Tusen gånger starkare som handlar om något så normavvikande som en stark, självständig tonårstjej, som inte bryr sig om "häftiga gänget" eller nån annan heller för den delen.
Den filmen har jag dock tyvärr inte sett....än-men jag ska.

Jag vet inte vad den här "trenden" kommer av eller tyder på, men jag hoppas den håller i sig.

Jag minns en resa mot Växjö, det kan ha varit i november 2001.
Vi satt där i min bil, min vän och kursare Niklas och jag. Jag såg på honom att det var något som han bar på,
som bara måste ut.

Hela han bubblade!

Så kom det: Han skulle bli pappa! Som han hade längtat! Och jag hade längtat med honom, för jag visste ju hur gärna han ville få ett barn med sin älskade Kicki! Och nu var det alltså ett faktum!

Den första dagen i juni månad året därpå kom hon så till världen, med sina stora bruna ögon - Hanna!

Jag fick vara med om hennes allra första dag ute i solen, då var hon dryga dygnet gammal.
Vilken underbar liten tjej!

Niklas och jag fortsatte jobba ihop i skolan i nästan ett år till efter att Hanna fötts, men eftersom de bodde i ett hyreshus utan hiss så blev det inte av att jag kunde komma dit och jag såg därför inte Hanna så mycket mer efter det - förrän flera år senare.

Jag flyttade från stan och kom ifrån de allra flesta, så även Niklas och hans familj och det var inte förrän långt senare som jag fick veta vad som hade hänt med Hanna - hon hade drabbats av malign hjärntumör!

Från stunden jag och Conny fick veta det, släppte vi aldrig taget. Med ett avstånd på 55 mil gjorde vi så gott vi kunde för att låta familjen veta att vi fanns för dem.

Mitt i sommaren förra året blev läget kritiskt för Hanna. Vi var på Fårö då och planen var att vi skulle stannat där ytterligare en vecka, men vi kunde inte. Vi bara måste till Halmstad och till Hanna.

Veckan med henne och familjen vårdar jag i mitt minne som en mycket värdefull skatt.

Hanna dog för ett år sedan idag, natten till den 14 oktober 2009.

Hanna och hennes familj har lärt mig massor - allra mest har jag lärt mig konsten att ta hand om dem som står mig nära. Det bästa sättet att göra det på, är att ge av sig själv och av sin tid.

Jag har en vän, vars far är mycket mycket sjuk och hon, liksom jag, har sina föräldrar på ganska långt geografiskt avstånd och det tär.

Så ta hand om varandra alla där ute - man vet inte hur länge man får ha varandra kvar!

Denna sången spelades på Hannas begravning:

När inget annat speciellt kul har inträffat idag -
om man bortser från att jag var och skaffade mig nya, fina naglar,
så kan jag ju alltid ägna mig åt lite egen-klappar på axeln.

Igår kom nämligen brevet från Länsstyrelsen i Stockholms län,
som talar om att jag har utsetts till ledamot av kommunfullmäktige.

Min mamma har alltid tyckt att jag ska bli politiker.

Man ska lyssna på mamma!

Aftonbladet driver just nu kampanjen "Svenska hjältar". Helt vanliga medborgare som gör extraordinära insatser för sina medmänniskor. Jag tillhör dem som varje år tittar på galan i TV som hyllar dessa hjältar och som alltid gråter en tår för alla dessa modiga människor, för dem de hjälpt och för modet de visat. Jag vet inte hur jag själv skulle reagera i skarpt läge, men jag hoppas innerligt att jag skulle våga.

Måns Zelmerlöw, nyinvald jurymedlem i Svenska hjältar-juryn sa i TV4 imorse att uppärksamheten kring dessa hjältedåd är viktig i ett land som till stor del är ett "sköt-dig-själv-och-skit-i-andara-land".

Tyvärr tror jag han har rätt och den tesen bevisas av att Alliansen återigen fick förtroendet att leda Sverige och att Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen.

Min idol, Pär Johansson, grundare och verksamhetsledare i Glada Hudik-teatern sa i sitt sommarprogram i somras, att nu kan vi inte längre gömma oss bakom regeringen, riksdagen och statsministern - nu måste vi ta ett eget personligt ansvar.

Det är upp till oss alla var och en att bestämma vilken typ av land vi faktiskt vill ha! Sverige blir inte Sverige av sig själv - Sverige blir vad vi tillsammans skapar och gör det till!

Du som läser detta och du som känner mig torde vid det här laget veta att jag lever mitt liv med personlig assistans. Denna frihetsrevolution blev svensk lag 1994 och jag har haft insatsen ett par omgångar, nu senast sen 2005.

Jag är oerhört glad för att jag har assistans eftersom det för mig är en förutsättning för att kunna vara medborgare på lika villkor.

MEN och det finns några stycken sådana....att ha någon jämte sig all vaken tid och att tvingas av någon annan att bli torkad därbak för att jag inte själv kan det, det är under stundom fruktansvärt jobbigt!

Min man jobbar som personlig assistent åt mig, på kvällar och helger och ibland på nätter när jag behöver det.

Att vi har valt att han ska jobba åt mig var inget lätt val. Vi valde mellan att alltid ha någon hos oss och inte kunna vara så spontana som vi vill och att det faktiskt blir min man som måste hjälpa mig på toaletten.

Vi har valt det senare och oftast funkar det bra. Men inte alltid. Just nu pga antibiotika jag måste äta, för infektionen i benet, är det jättejobbigt. Magen gick i strejk i helgen och den som var här då var maken, som fick ta hand om det.

Jag skulle vilja att politiker och tjänstemän, som sitter och funderar ut vilken del av livet som är så integritetskränkande att det inte kan skötas av någon vem som helst, ska ta en stund och fundera ut hur deras liv och förhållanden skulle se ut om deras äkta hälft skulle stå och tvätta dem därbak!

Jag var lite nyfiken på besöksfrekvensen här på bloggen eftersom det nu är LÄNGESEN jag skrev något överhuvudtaget, undantaget då inlägget häromdagen.

Jag ser att det har varit ganska hög besöksstatistik(helt i onödan, eftersom det inte funnits nåt nytt att läsa), fram tills för några veckor sedan då det blev en jätte-dipp och den har sen bara fortsatt.

Men du som läser detta nu, ska veta att jag är tillbaka och jag kommer att skriva och bildblogga ofta, ofta, så håll utkik!

Nu ska jag åka till ortopedverkstaden och fixa med "vaggan" till min ny-amputerade fot.