R I P, Stefan Liv

Idag har jag faktiskt ingen lust att skriva nåt.
Igår hann jag inte - och hade inte orkat även om jag hade hunnit.

En av vår tids bäste ishockeymålvakter, Stefan Liv, dog igår. Flygplanet, han och hans ryska klubblag färdades i, störtade.

Jag kände inte Stefan Liv. Har bara, som så många andra, följt hans karriär, i HV71 och i landslaget.
Jag har alltid upplevt honom som varm, snäll, spjuveraktig, full i fan och ärlig - mot sig själv och omgivningen.

Jag saknar honom.

Det känns ovanligt att gråta över någon man inte känner. Jag tänker mycket på hans två barn och på hans fru.

Fy fan att kyssa sin Kärlek hejdå på morgonen, för att sen aldrig se honom igen!! Jag har tänkt på döden, eller rättare sagt på att någon i min familj ska dö och jag blir ensam, i hela mitt liv.

Kanske har det att göra med att jag blev lämnad på sjukhus jättemycket när jag var liten. Jag tror det.

Conny brukar tycka att jag är jobbig när jag pratar om att jag är rädd att han ska dö ifrån mig.
Jag förstår att det är jobbigt att höra kanske, men min rädsla, hur irrationell den än må vara, är verklig, för mig.

30 år gammal blev Stefan. Jag hoppas att han rockar fett i himlen och att han får träffa sin idol, Pelle Lindberg!

Tvi och blä

Idag blir det inte något fyndigt, eftertänksamt inlägg.

Jag har nämligen varit på Kräft- och surströmmingsfest som är en tradition i den här kommunen.
Vi stod med Vänsterpartiets Valbyrå och försökte prata med folk som passerade, men det enda jag kunde koncentrera mig på var den vedervärdiga stanken från den ruttna fisken längre ner på gatan.

Tvi och blä, säger jag bara!

Det du inte såg

Idag släpper höjdhoppsstjärnan ,Patrik Sjöberg, sina memoarer Det du inte såg.

Det vi alla inte såg var att Patrik som ung grabb blev utsatt för upprepade sexuella övergrepp av sin tränare och styvfar.
Jag ska erkänna att jag först trodde att det var ännu en grej för att få uppmärkssamhet, men nu har ju fler trätt fram och sagt samma sak och fler lär följa på det.

Egentligen skäms jag för att min allra första reaktion var att jag inte trodde på det Patrik berättade. Inte förrän fler verifierade samma sak sjönk det in. Undrar vad det beror på egentligen?

Jag har själv blivit utsatt för övergrepp av en närstående. Jag har aldrig berättat. Jag kommer inte att någonsin berätta vem det var. Det gör ingen skillnad.

Jag var runt 12 när det hände första gången. Jag blev kysst och smekt på brösten. Jag tyckte att det var skönt, fast det var fel. För det är så det fungerar. Man känner lust fast man känner motstånd och därför säger man heller aldrig nåt. Man har ju på ett sätt varit delaktig själv. Vem skulle tro på en om man sa nåt?
Varför skulle han göra nåt sånt?!

Och så vidare och så vidare.

Så man tiger och lägger det bakom sig. Tror man. I mitt fall ledde det till ganska promiskuösa utsvävningar senare i mitt liv. Jag trodde att det var på det sättet man fick uppmärkssamhet och jag trodde att jag inte var intressant nog utan det, så därför ställde jag upp på saker som jag kanske inte borde.

Jag trodde jag hade kommit förbi allt det där för längesen.

Men idag kom det tillbaka.

Förnuft vs Känsla

Idag händer något historiskt i Europa. Från och med idag är det olagligt att bära heltäckande slöja i Frankrike. Polisen har fått befogenheter att gripa kvinnor som på allmän plats bär ett stycke tyg för ansiktet.

2000 kvinnor är det det handlar om i Frankrike. 2000 av 61,5 miljoner invånare.

Jag förstår verkligen inte.

Straffet om man bryter mot detta förbud är ett par tusen spänn - betydligt mycket mer om man tvingar någon annan att bära slöja mot dennas vilja.

Hur ska denna lag upprätthållas? Polisen kan ju knappast vara överallt och se allt. Det kommer istället bli legitimt för medel-fransson att agera lagens väktare om han ser en kvinna med detta förhatliga tygstycke på sig.

Jag tycker det är en oerhört farlig utveckling, som inte så lite andas judeförföljelsen på 30-talet.

Denna lag kommer knappast "frigöra" några kvinnor. De som lever under förtryck kommer att gömmas undan ännu mer. Men det är inte det som är meningen här heller. Förnuftet får ge vika för populistiska känsloyttringar.

Så är det tyvärr. Denna lag har inte kommit till av någon annan anledning än att en maktfullkomlig Sarkozy hoppat i säng med rasisten Le Penn och hans anhang.

Jag minns när muren föll i Berlin 1989. Den gången öppnade sig Europa.

Den 11 april 2011 sluts Europa och ett stort steg mot intolerans och legitemerad rasism är taget.


Jag fryser och ryser...........



Kämpar i motvind

....både bildligt och bokstavligt just nu. Samma dag som vi fick det oerhört jobbiga och tragiska beskedet att Hanna har lämnat oss nu, så damp det ner ett tunt kuvert i brevlådan. Innehållet i det kuvertet kan komma att ställa hela mitt liv fullständigt på öronen.

Det var besked om att min assistansersättning nu är uppe för omprövning.

Omprövning kallar de det faktiskt och det är det det har blivit också, trots att min funktionsnedsättning knappast har försvunnit - snarare tvärtom i så fall. Det borde heta och vara uppföljning av tidigare beslut.

Försäkringskassan har dessutom tightat upp begreppen såpass mycket i sina bedömningar att många som tidigare hade personlig assistans inte längre har fått rätt till det.

Jag är skiträdd att det ska bli jag.

Det skulle drabba mig personligen på ett fruktansvärt hårt sätt och det skulle drabba Conny som lever med mig.

Man blir så jävla liten och ynklig när motgångar drabbar en. I alla fall blir jag det.

Vad jag har försökt göra nu är att se nyktert på det.

Att finnas som ett stöd för Niklas och Kicki så gott det nu går med 50 mil emellan.

Och att börja kämpa för mig själv och för mina rättigheter.

Det måste anses grundläggande att ta med vem man vill att hjälpa en torka rumpan efter toalettbesöket!
Det måste anses grundläggande att få vara den som avgör på vilket sätt och av vem jag ska bli tvättad i duschen och avtorkad efteråt.

För er som inte vet, så går en ansökan om assistansersättning ut på att jag ska påvisa att jag har extremt integritetskrävande behov, som ingen annan, än nån jag väljer själv, kan utföra.

Jag ska bryta ner mitt dygn och ta tid på varje moment i mitt liv som jag behöver assistans för att kunna utföra. Mina behov ska sen bedömas av en handläggare på Försäkringskassan, som i allt väsentligt väger hela mitt liv i sin hand.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller, kanske konstiga såna, till diskussionen om de apatiska flyktingbarnen. Jag vill vara mycket tydlig med att jag på inga villkors vis tror mig veta hur dessa barn har haft det för att hamna i det tillstånd de befinner sig, men jag kan bara ana, efter hur jag själv mår just nu.

Bara vetskapen om att det är någon annan som styr över mitt liv, mitt öde och jag kan inte påverka detta.
Jag känner inte denna någon och han känner inte mig. Han har bara ett jobb att sköta och konsekvensen av vad det än blir måste jag leva med.

Det är så ångestladdat och nervöst så det går knappt att beskriva!


Jag lämnar bloggen idag med följande:




Hanna; Jag kommer alltid, alltid att älska dig!

Bara ledsen

Idag gråter jag floder. Hanna, älskade unge, har förlorat sin 2 år långa kamp. Hon lämnade oss idag och är ängel nu. Hon har inte ont mer och det känns skönt, men hon fattas oss alla som har fått äran att ha henne i våra liv. Ta hand om er alla!

Vilse

Jag vaknade inatt helt kallsvettig.

Jag hade drömt nåt och när jag vaknade kände jag en våg av otillräcklighet skölja över mig.

I vårt samhälle definieras kvinnor ganska tydligt på två sätt: karriärkvinna eller mamma.
Många vill vara både och - med varierat resultat.

Min känsla av otillräcklighet bottnar i att jag inte finns i nån av de två kategorierna.
Jag är inte, som de flesta av min jämnåriga, mitt i karriären. Jag är arbetslös, en av dem som är utanför.

Mamma har jag heller inte blivit. Många frågar mig varför jag inte skaffat barn. Som Marcus Birro sa i TV i helgen; Man skaffar inte barn, man får barn.

Om jag nu inte platsar i någon av dessa två tydliga definitionskategorier; var platsar jag då?

Just idag har jag inga svar, bara frågor......

Turbulens

Det senaste dygnet har varit något av det mest omtumlande jag har varit med om på väldigt länge.

Du som läser bloggen regelbundet, vet att jag har nära vänner vars dotter är dödssjuk i cancer.
Lilla tösen är verkligen väldigt väldigt sjuk nu och det outsägliga, oundvikliga, grymma närmar sig.....

Vi som står vid sidan om känner vanmakt och det går inte ens att börja inbilla sig att vi vet hur familjen och de allra allra närmaste mår!

Samtidigt som detta tragiska jobbiga besked kom till oss igår, fick vi veta att Anna och Axel nu har blivit stolta föräldrar till en liten flicka, som föddes igår förmiddag.

Livets två extremer på en och samma dag. Omvälvande!

Mitt i alla de här känslostormarna nåddes vi av nyheten att två Gotlandsfärjor kolliderat igår morse,
med kraftiga förseningar som följd.
Ända fram till idag har vi inte vetat om och i så fall när båten som vi är bokade på ska lägga ut.

Nu verkar det dock som den biten löser sig.

Men i ljuset av de senaste händelserna runt oss så känns det just nu ganska bitterljuvt att åka ner till vårt paradis.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

I lördags var det möhippa för Petra. Jag var medbjuden, men tvingades tacka nej för jag har inga pengar.
Tråkigt, men jag ser fram emot bröllopet i alla fall!

Istället för möhippa kollade vi med ett par kompisar om de ville komma hit och äta en bit med oss. Det ville de. Halvvägs in i middagen blev jag plötsligt dålig - fick huvudvärk och började frysa. Typiska symptom för feberfrossa!
Jag bet ihop för jag ville inte paja middagen. Det gick inte så bra eftersom de andra tydligt kunde se att jag inte mådde bra. Vid kaffet sa de slutligen själva att nu går vi. Jag pep att det nog kanske var bäst och när dörren stängts bakom dem började jag frossa rejält. Termometern stannade på 39 grader. Sen pendlade febern upp och ner hela resten av helgen.

Jättejobbigt! Jag hade inga övriga symptom, vilket också skrämde mig.

Jag brukar inte nojja i vanliga fall men just nu har jag så många omkring mig med olika typer av cancersjukdomar så jag blir knasig.

Idag är det underbart väder ute! Soligt och varmt. Härinne bakom fördragna gardiner ligger jag fortfaranade. Jag kommer liksom inte loss! Febern har visserligen gått ner till normalt nu men jag är fortfarande urlakad och har ont i huvudet, så jag förmår mig inte att komma ur sängen!

Saker och ting blir inte riktig som man tänkt sig alltid......


Jävla idioter!

För nästan exakt 30 år sen brann min skola ner till grunden. Vi som gick på lågstadiet fick äta mackor ett helt år istället för varm lunch eftersom matsalen som låg i högstadiebyggnaden brann ner. Högstadieeleverna blev utportionerade till andra skolor runtom i stan och när jag skulle börja mellanstadiet fick jag och mina skolkamrater gå i skolan i en barack, eftersom skolan ännu inte hunnit byggas upp då.

Nu har det hänt igen!! Till min förskräckelse, stora ilska och ännu större sorg hör jag idag på riks-nyheterna att min gamla skola, Vallåsskolan, i Halmstad, står i lågor. Någon eller några har tänt på den och sen tagit sig därifrån för att på avstånd beskåda brasan, kan man tänka.

Att de inte förstår att de själva drabbas av det! Det skrevs igår i Hallandsposten om att stan måste höja skatten. Det var innan det här hände. Skattehöjningen lär ju inte bli mindre nu i alla fall! Och vem drabbar det? Jo barnen - bland annat.

Nej, inför ekonomi på schemat redan från första klass, så att barnen tidigt lär sig pengars värde och konsekvenstänkande.

Det finns säkert nån utvecklingspsykolog som skulle säga att barn i tidig ålder inte kan greppa sånt, men jag är övertygad om att det går att lära barn orsak och verkan väldigt tidigt.

Nu lär ungarna på Vallås få vänta ganska länge på sin nya skola och under tiden blir det med all sannolik matsäck istället för skollunch och klasser splittras och flyttas till andra skolor.

Jättetråkigt!


Bilden är från en annan skolbrand - men effekten och konsekvensen är densamma!

Avdelningen Idiotiska bestämmelser

Under Valborg och Första maj åker jag och maken ner till släkt och vänner i Halmstad.
Vanligtvis när vi är där eller i någon annan kommun utanför Stockholms län, så beställer jag kreditbevis för färdtjänsten.

 Allt har hittills funkat hur smidigt som helst med det där, men nu är det plötsligt jätteproblem! Förut var det så att om man inte behövde specialfordon, så kunde man bara ta vilken taxi man ville på stan och åka vart man skulle.

Men det är det slut med nu!

När jag fick mina kreditbevis inför Valborgs-resan idag, så kom de med en tjock pappersbunta av instruktioner om hur man numera ska beställa sina resor.

Dessa ska beställas på speciella telefonnummer ett dygn innan man har tänkt åka!!

Detta gäller alla resor
.

Spontana semestrar man kommer kunna ha framöver - INTE!!

 
Det är så jävla dumt så man häpnar, vilket jag också sa till kvinnan i Halmstad som jag ringde till idag för att få rätsida på de här galenskaperna.

-Ja, det tycker vi också, sa kvinnan och suckade tungt.



I eftermiddags när Pia och jag kom till Hemsköp i Sundbyberg fick jag dagens andra dos av extrem dumhet:



När jag frågade i kassan varför man har infört den här policyn så fick jag till svar: 
Ja, de kommer ju hit med säckar annars!


Eh...jaha...och problemet skulle vara vad? Jag fattar ärligt talat inte.

 Vi som någon gång i vårt liv haft pantflaskor och burkar hemma vi vet ju att det ska till en helvetes massa burkar och flaskor för att få ihop en slant.

Och är det inte så att Hemköp själva får en slant för allt pantat som kommer till affären? Om det nu inte skulle vara så, så är det i vilket fall som helst höjden av snikenhet från affärens sida!

Är det historien med Burk-Curt som har fått dem att inta detta förhållningssätt eller?

Vad blir nästa steg; Man får bara panta burkar och flaskor inköpta på Hemköp?!

Otroligt!!

Hela dagen har jag känt mig som en......

Misshandlad

Igår var jag med om något som annars bara händer andra man läser om i tidningen. Conny blev utslängd från ett ställe och misshandlad av dörrvakten!

Vi var ute med Connys jobbarkompisar, på bowlinghallen i Jakobsberg. Jättetrevligt hade både jag och Conny hela kvällen och jag satt bl a och kollade fotbollen tillsammans med ett gäng killar som var skittrevliga.

Plötsligt kom Mia, en av Connys jobbarkompisar och hämtade mig och sa att Conny blivit utslängd. Resten av tiden på haket är som ett töcken nästan. Alla som känner Conny vet att han aldrig skulle ställa till något och absolut inte något som krävde övervåld av vakten!

Upprinnelsen till händelsen var att Conny försökte få rätsida på varför en kompis till honom blev utslängd, trots att hon inte alls var full eller stökig. När Conny ifrågasatte det så vändes vaktens vrede istället mot honom och han blev bland annat nerslängd i golvet och utslängd för en betongtrappa!

När Mia hämtade mig ringde jag polisen som snabbt kom till platsen och tog vittnesmål och fotade Connys huvud och händer. Vi gjorde såklart en anmälan och nu är det bara att vänta och se vad som händer med den.

Efter tumultet utanför bowlingen åkte jag och Conny in till KS och han fick såret i huvudet undersökt. Sen kom vi hem och idag har vi legat hela dagen. Jag är sympati-dålig också tror jag för jag har varit seg, trött och ledsen hela dagen!

Just nu väntar vi på obligatoriska bakis-pizzan och sen blir det sängen igen och TV:n. Conny blir hemma från jobbet imorgon.





Du ska inte tro det blir sommar......

....ännu i alla fall!! Just nu fullkomligt öser snön ner över vår lilla stad och dränker in allt i vitt, kallt, äckligt.

När, jag frågar, när, ska det vända och gå mot varmare och ljusare tider?

Jag är ledsen att jag inte har nåt djupare och viktigare att skriva om idag än vädret, men det är det som stör mig just för tillfället och då skriver jag om det.

Nu du, lilla Ida, är det dax att lägga på en rem!

Sagan om Ekvationen som inte gick ihop

Rekryterings-damen ringde just.

Jag har inte gått vidare i rekryteringsprocessen till jobbet jag sökte och var på intervju för förra veckan. När jag satt på intervjun så fullkomligt älskade damen mig och lovade mig att jag var en av de tre hon skulle presentera för sin kund, arbetsgivaren. Nu hette det plötsligt att fyra andra hade gått vidare, dock inte jag.

Hur är det möjligt,
utbrast jag.

Ja de andra hade mer arbetslivserfarenhet, mer ledarerfarenhet och större och bättre kontaktnät
, blev svaret.

Det är ju för fan som att slåss med väderkvarnar! Hur ska jag nånsin få ett jobb om jag inte har arbetslivserfarenhet och hur ska jag kunna få arbetslivserfarenhet om jag aldrig får ett jobb?! Det där går inte ihop för mig!!

Den svenska vården är sjuk

Egentligen skulle jag skriva ett långt inlägg om hur illa allting gick på mitt återbesök idag och hur dåligt bemött jag blev av alla i princip.


Men jag orkar inte!

Jag kan bara konstatera att Marcus Birro, som varit den som i alla fall offentligt mest kritiserat bemötande och brist på empati inom sjukvården, inte alls är fel ute!

Om landstingen la en del av budgeten på fortbildning inom just bemötande och empati så skulle förtroendet för sjukvården öka avservärt!



Upp som en sol ner som en pannkaka

Igår var en oerhört bra dag! Underbart bra väder, solen i ansiktet och värme i själen. Jag fick ett samtal igår om ett jobb jag sökte för ett tag sen. Jag ska dit idag på anställningsintervju. Känner mig jätteglad för det, men nånstans är jag samtidigt lite skeptisk. Jag har ju varit med förr och vet att en anställningsintervju inte säger ett dugg egentligen. Men kul är det hursomhelst!

Det om gårdagen!

Imorse eller snarare inatt vaknade jag av jätteont i magen! Jag ville inte väcka Conny så jag låg och bet mig i läppen ett bra tag och hoppades att det skulle gå över. Det gjorde inte det, snarare tvärtom. Till slut var jag tvungen att väcka Conny och vi ringde ambulans.

Välbekanta ansikten mötte upp på akuten.

Efter den obligatoriska väntetiden på drygt en timme dök en valpig underläkare upp. De är egentligen rätt söta när de försöka ingjuta respekt i mig som patient, trots att jag vet och de i alla fall anar att jag troligen innehar väldigt mycket mer kunskap än dem.

Jag blev smärtlindrad och sen röntgad. De stenar som jag känt av i vänster njure har tydligen flyttat sig neråt nu så nu ska de inte ge mig mer besvär. Jaja, vi får väl se........

När vi kom ut från akuten så snöade det! Våren tog stopp abrupt! Bara det inte håller i sig! Jag pallar verkligen inte mer!

Nu har det hänt igen

En förvirrad, ensam, vettvillig tonåring har skjutit ihjäl 15 personer innan han slutligen tog sitt eget liv.

Vad är det som händer?!

Att man kan må så dåligt att man vill ta sitt eget liv och försvinna till något bättre, det kan jag relatera till, men varför skjuter man först ner 15 totalt oskyldiga människor?!

Och hur fan är det möjligt att vapen finns tillgängligt på det här sättet?!

När det har hänt i USA har det varit illa nog men då har man kunnat vifta bort det med att det är långt från oss och en annan vapenkultur(de har det inskrivet i sin grundlag att varje människa har rätt att försvara sig - det är det alla vapenivrare alltid lutar sig mot).

Men de senaste åren har det kommit allt närmare; Tyskland och Finland.

Hur länge dröjer det innan det kommer till Sverige? Jag ryser av tanken!
Vapenförespråkare brukar alltid säga:
Jamen det är inte vapen som dödar människor , det är människor som dödar människor
.

Men hallå!!!!
Ingen hade kunnat döda någon utan vapen.

*Öppna upp ungdomsgårdarna igen.
* Återinför gympan högt på schemat, så att ungarna får röra på sig och får lära sig lagkänsla och kanske till och med blir idrottsintresserade.
*Fatta rätt politiska beslut så att föräldrar har möjlighet att umgås med och engagera sig i sina barn, utan att för den skull bli ekonomiskt lidande.
*Inför konflinkthantering på lärarutbildningarna.

Glada, engagerade, sedda ungar skjuter inte ihjäl någon. Allrahelst inte om det inte finns nåt att skjuta ihjäl nån med!

Bebis-bonus - till vem?

Häromdagen läste jag det senaste i raden av märkliga förslag från Kristdemokraterna: För att få fart på barnafödandet i landet ska nyblivna föräldrar få en premie
på 10.00 kronor.

Kommer det att gälla alla nyblivna föräldrar undrar jag då?
Eller för den delen alla barn?

En av mina bästa vänner vill inget hellre än att bli mamma. Hon har försökt och försökt men det vill sig inte på naturlig väg. Hon och hennes man vill då försöka bli gravida med hjälp av IVF, men får nej av sjukhusets etiska råd.

Anledning: Min väninna har ett funktionshinder.

Så har vi också debatten som kommit till i kölvattnet av händelsen på
Astrid Lindgrens Barnsjukhus
.

Vem har rätt att få leva och vem ska bestämma vad ett "värdigt liv" är?
Kommer föräldrar till ett multifunktionshindrat barn att få en check på tio papp eller får de skylla sig själva?

Mina frågor är många och jag önskar att någon kan ge svar.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4597835.ab


Vem ska trösta Knyttet?

Det spelar ingen som helst roll att jag snart ska fylla 37 år.

Det spelar ingen som helst roll att jag är maka och partner.

Det spelar ingen som helst roll att jag är styvmamma till två tonåringar.

Det spelar ingen som helst roll att jag är både intressepolitiskt och partipolitiskt aktiv och börjar göra mig ett namn i vår lilla stad.

Ingenting av det där spelar roll när jag har så ont som jag har och när jag mår som jag gör!

Nej, då vill jag bara krypa ihop i en liten hög i ett hörn och låta någon annan ta över.

Bara bli smekt över håret och få lugnande ord viskade i mitt öra.

Helgen var för jävlig och idag har det inte varit mycket bättre. Jag skulle dessutom få prata med Smärtkliniken om ett mer långsiktigt tänk kring min värk och vad som ska göras åt den. Men av det blev intet. Istället fick jag bara upplysningsvis veta att nu var injektionerna indragna och långtidsverkande piller skulle sättas in i stället.

Jorå, tjenare liksom. I det läget som jag befann mig just då var det som att sätta plåster på en hjärtinfarkt!

Jag fick trots allt smärtlindring så nu hoppas jag natten blir bra.

Jag är bara så jävla rädd för att Conny ska sluta se på mig som hustru, vän och älskarinna
och bara se mig som ett litet Knytte som behöver tröst......


Tidigare inlägg