Finns det plats för mig?
Första maj. Ända sen jag var väldigt liten och långt innan 6 juni var Nationaldag har jag upplevt Första maj vara den viktigate dagen på året, jämte födelsedag och jul då kanske =)
Alla talen om solidaritet, kamp, medmänsklighet.
Hemma pratade vi mycket sällan partipolitik, men jag fattade väl ändå var min äldreomsorgsarbetande mamma och min vägarbetande pappa hörde hemma, på den politiska skalan.
Även om jag alltid VETAT att jag var vänster, i betydelsen socialist och vänsterpartist, så tog det många år innan jag hittade mitt hem i partiet och mycket snart därefter i dess absoluta topp; med 8 år i partistyrelsen har jag varit med och försökt göra mitt för att också föra in funktionalitetsperspektivet, tillsammans med socialism, feminism, antirasism och solidaritet.
Ibland har det gått trögt. Ibland bättre.
Corononan gjorde att den kongress vi skulle hållit på årets första halva, 2020, istället flyttades till den senare delen. När valberedningen kom med sitt förslag och jag blev uppringd och vidtalad, fick jag veta att jag inte längre stod på valberedningens förslag. Ingen mer förklaring än att "helheten är viktig".
För MIG och vädigt många andra är just funktionalitetsperspektivet en mycket viktig del av helheten! När valberedningen tillkännagav sitt förslag så sades det att förslaget omfattade folk från funkisrörelsen. När jag undrade hur funktionalitetsperspektivet var representerat (funkisvärlden är liten. Vårt parti ännu mindre - i det avseendet), så var det av en som har förgreningar i Reumatikerförbundet. JÄTTEBRA! Ärligt! Men VARFÖR skulle det betyda ANTINGEN hen ELLER mig - varför fick vi båda inte plats?! Jag tror inte samma diskussion gick om kvinnor, LO-arbetare, utom-europeiskt födda, t ex.
Mångfalden behöver ökas, inte "räcka"!
Varför tar jag upp detta nu då, ett halvår senare? Bitter? Nej, inte särskilt faktiskt. Mest uppgiven bara.
Det kom till mig därför att idag, första maj, denna dag som jag älskat i hela mitt liv och som jag de senaste 13 åren har gett till Vänsterpartiet med all min kärlek och kamp, var första gången jag kände att jag inte självklart bereddes plats i samhällsgemenskapen, i den socialism som partiet pratar så varmt om.
Jag undrar om denna gir åt sossarna , hade skett med någon som själv lever med en synligt normbrytande funktionalitet, i partiets absoluta topp?
Nooshi Dadgostars tal andades socialdemokratin, under tillblivelsen av Folkhemmet.
Men VILKA var det som offrades på det folkhemmets bakgård?! Jo, den som inte kunde jobba och "bidra till samhället"
Det var mina systrar och bröder.
I sin bok, Gamla synsätt spökar än skriver Margareta Persson om just detta.
Hon skriver i slutordet:
Vem kommer först? De som kostar minst och ser ut som majoriteten eller de som kräver en annan tillgägnlighet och inte är så många? Det är en politisk grundbultsfråga.....//....inom resten av samhället är det...//....de som anses lönsammast som går först.
Jag menar inte att vi i Vänsterpartiet är där idag. Men jag blir på riktigt beklämd OM det är så att vi (också) slagit in på den väg som säger att samhället är till för dig om du bidrar. Om du jobbar och gör rätt för dig, DÅ ska du kunna lita på sjukförsäkringen och efter ett långt liv i arbete, DÅ ska du ha en pension som går att leva på.
Dem av oss som INTE kan jobba eller som av olika anledningen inte bjuds in i arbetslivet - vad ska det bli av oss? Har vi ingen självklar plats?
Ingen kommer undan politiken
Rubriken snor jag, eller vänligt lånar, från ett blogginlägg som en vän gjorde igår, efter att vi båda suttit på samma budgetfullmäktige för vår stad. Jag har varit partipolitiskt aktiv i drygt 4 år, men alltid samhällsengagerad, som du vet, som följer min blogg och som känner mig.
Jag har familjemedlemmar och vänner som säger sig inte alls vara intresserade av politik. Som säger sig inte bry sig. Jag kan inte föstå det. "Politiken bryr sig om dig även om inte du bryr dig om politiken" lär det finnas någon som har sagt - och det stämmer. Jag och har dels i min kommun och dels i mitt partis partistyrelse fått det stora förtroendet att bry mig. Att engagera mig för det jag tror på och tycker är viktigt och riktigt.
Att jag kan vara med och göra skillnad har jag vetat teoretiskt hela tiden, men igår blev jag påmind om att det faktum att jag, just jag, fanns i fullmäktigesalen, gjorde skillnad för en stor grupp människor i vår stad. Det var en mäktig känsla som inte har lämnat mig än. Förmodligen bär jag den med mig länge, länge.
Här är mitt anförande, som jag höll igår, i egenskap av ledamot i Äldrenämnden i Sundbyberg:
Det har hänt mycket bra inom Sundbybergs Äldreomsorg den senaste tiden: Staden har fastanställt en dietist, som förutom att sprida en otrolig glädje och entusiasm kring mat i allmänhet och mat till våra äldre i synnerhet också delar med sig av sina kunskaper till ombud på våra äldreboenden i staden, så att kompetensen och därmed kvalite´n kring maten och matupplevelsen ökat och fortsätter öka hela tiden. Staden har också kunnat knyta till sig en så pass unik kompetens som en musikterapeut. Något som också Sundbyberg blivit kända för, långt utanför stadens gränser. Personalen genomgår och har genomgått kompetensutveckling.
Dessa goda exempel initierades redan när Vänsterpartiet satt med i styret.
Vad Vänsterpartiet nu vill, är att både det arbete dietisten gör och det arbete musikterapeuten gör, också kommer våra äldre, som fortfarande bor hemma med hemtjänst, till del.
Det har också inom äldreomsorgen i Sundbyberg hänt saker som vi i Vänsterpartiet tycker är mycket beklagliga och som vi anser riktar resurserna helt fel!
Vänsterpartiet står nu ensamma som parti i kommunen om att tycka att vi borde använda våra gemensamma skattepengar till att utveckla den offentligt drivna verksamheten, istället för att prångla ut pengar till skatteparadis, som resultatet blir av att kommunen nu har infört LOV- Lagen om valfrihetssystem, i hemtjänsten i Sundbyberg. Vi i Vänsterpartiet har ingenting emot valfrihet, som vi ganska ofta anklagas för av andra partier. Men det finns ingen rejäl valfrihet med LOV. Visst, det finns ett antal fler anordnare att välja mellan, men utan ett frikostigt biståndsbeslut så får du inte mer på det ena stället än på det andra. Om du inte har en tjock plånbok eller har en familj med tjock plånbok, så att du kan köpa de tilläggstjänster som utförare inom LOV har tillstånd att sälja. Detta gör att det blir pengar och inte behov som styr och det kan vi i Vänsterpartiet aldrig ställa upp på!
Vi för inte kvalitetsdiskussioner på det sätt som våra debattmotståndare ofta vill få oss till. Såklart finns det exempel på jättefin privat äldreomsorg likaväl som det kan finnas exempel inom den kommunalt drivna äldreomsorgen, som lämnar en del övrigt att önska. Men lösningen är inte att föra ut pengarna ur kommunen och ner i privata fickor. Lösningen är att utveckla, mycket gärna tillsammans med personal, brukare och anhöriga, den äldreomsorg som vi själva bedriver i kommunen!
Av den anledning anser vi, som vi har gjort hela tiden, att Ekbackens äldreboende ska drivas av kommunen och inte av vinstdrivande företag.
Vänsterpartiet tycker också det är viktigt att särskilt belysa de medborgare i kommunen, som är under 65 år och som har insatser enligts SoL, t ex hemtjänst. Det ÄR skillnad på att vara ungdom eller yrkesarbetande, kanske förälder, mitt i livet och att vara ålderspensionär. Därför är det oerhört viktigt att bemötande och arbetssätt anpassas efter individen och individens sociala, -familje och arbetsförhållanden.
Vänsterpartiet är positiv till den utredning som just nu tittar på möjligheten att låta insatser för personer under 65 år lyda under Individ- och omsorgsnämnden istället för som nu under Äldrenämnden. Vi får se vad den utredningen landar i.
Vi vill bryta den ofrivilliga sociala isoleringen genom att utveckla verksamheten på våra träffpunkter. På sikt kan det även finnas behov av ytterligare en träffpunkt i staden.
Att inrätta en friskvårdsplats för äldre är ett sätt att skapa en mötesplats och ett medel för att öka balans och styrka och därmed hälsan.
Kultur som riktar sig till äldre behöver utvecklas. Även om Sundbyberg idag erbjuder ett omfattande program både genom kultur i vården, kulturcentrum och biblioteken så finns det mycket kvar att göra. Inte minst för äldre med annat modersmål än svenska kan verksamheten utvecklas.
Vi i Vänsterpartiet tycker att all verksamhet inom äldreomsorgen bör anpassas för att bättre bemöta personer med annan språklig och kulturell bakgrund än svensk.
Äldreomsorgen är i alla stycken en personalintensiv verksamhet. Förvaltningen och de anställda måste ges möjligheter att utforma tjänsterna på ett bra sätt. Vi vill avskaffa ofrivillig deltid och minimera antalet timanställda. En god arbetsmiljö, jämställdhet och kompetensutveckling är viktiga delar i en bra personalpolitik. Inom ramen för kompetensutvecklingen så vill vi att förvaltningen HBT-certifieras med början under 2013.
Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets budget och till våra säryrkanden.
Bakvägen
Idag var det dags för Anders Borg att promenera med Nådiga USB-minnet, till riksdagen för överlämnandet av regeringens höstbudgetproposition. För en vänsterpartist finns där hur mycket som helst att tycka om den. Jag ska hålla mig till en sak, som fanns med i budgeten och som äldreminister Maria Larsson mycket troligt hade sett till hamnade just där, just idag. Det var förslag till åtgärder för att stävja fusk och oegentligheter i den personliga assistansen. Jag, med min cyniska läggning är helt fullständigt övertygad om att det var meningen att dessa förslag skulle försvinna i allt annat brus.
Det är helt givet för mig och alla andra som lever med personlig assistans att reformen måste hålla hög kvalitet, vara rättssäker och pålitlig och självklart ska fusk beivras. Men ekonomisk brottslighet ska skötas av polis och åklagarväsende. Det som nu har skett, med intäkt i de fusk som varit så uppmärksammade, är en så grov inskränkning i den personliga integriteten hos oss som har assistans och hos våra familjer, så det får FRA att blekna i jämförelse. Skillnaden här är att opinionen är totalt tyst!
Det föreslås i propositionen bl a att jag, som valt att ha mina assistenter anställda i ett kooperativ och som har valt att ha min make som assistent, nu ska antingen tvingas godta att han anställs inom kommunen istället eller tvingas godta att kommunen, försäkringskassan och Socialstyrelsen gör hembesök hos oss för att kontrollera om jag verkligen behöver den assistans jag säger att jag behöver och om min man verkligen gör skäl för den lön som har han som assistent! Detta är fullständigt hårresande!! Ingen annan medborgare i det här landet tvingas till inspektion av livet på det här sättet!!
Jag är verkligen jättearg över detta!! Men mest arg är jag för att det här har smugits in bakvägen, lite sådär "by the way". Det säger ganska mycket om hur regeringen faktiskt ser på oss som lever med personlig assistans!
Läs mer här: http://www.regeringen.se/sb/d/14946/a/198293
Sisyfos
Nu är hösten här, även om man inte kan tro det eftersom vädret är mycket bättre och varmare nu än under hela sommaren. Men det märks i min möteskalender att det är höst. Politiker-säsongen. Hittills har jag redan hunnit vara på höstens första äldrenämnd, partistyrelsemöte, funktionshinderråd och partigruppsmöte.
Som de flesta vet så är mitt mantra att alltid ha ett funktionshinderperspektiv på vilken politisk fråga jag än diskuterar eller tycker till om. För mig är det ett helt självklart förhållningssätt och ingen skulle väl egentligen säga emot mig heller. Ändå känner jag mig ofta väldigt ensam när jag hela tiden är den som för in funktionshinderperspektivet i debatten.
Igår på funktionshinderrådet fick jag möjlighet att låna Bengt Lindqvists nyutkomna memoarer "Blindstyre". När jag la mig igår kväll och började läsa så kunde jag inte sluta! En helt underbar bok, av Sveriges och Europas första blinda minister, socialminister under Olof Palme och innan dess en nationellt och internationellt erkänd förkämpe för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Igår på funktionshinderrådet fick jag möjlighet att låna Bengt Lindqvists nyutkomna memoarer "Blindstyre". När jag la mig igår kväll och började läsa så kunde jag inte sluta! En helt underbar bok, av Sveriges och Europas första blinda minister, socialminister under Olof Palme och innan dess en nationellt och internationellt erkänd förkämpe för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
När jag läste boken stod det fullständigt klart för mig att jag är inte ensam! Jag är inte ensam om att ha ett funktionshinderperspektiv i mitt politiska arbete och jag är sannerligen inte ensam om att föra den kamp som jag för!
Åtskilliga har gjort i många år före mig.
Det som slår mig i sammanhanget är något min mamma sa till mig en gång, när vi diskuterade just mitt funktionhinderpolitiska engagemang: "Du driver och tjatar om samma saker som jag gjorde när du var liten". Varför är det så kan man undra?
Inom funktionshinderrörelsen har vi absolut nått framgång och "våra" frågor är politicerade och det är jättebra. Men samtidigt så råder det fortfarande en förlamande enighet kring allas rätt att få vara medborgare på lika villkor - fastän verkligheten inte alls pekar på det när vi ser nybyggnationer som görs otillgängliga, när barn med särskilda behov stängs ute från valmöjligheter som ges andra barn, när arbetsmarknaden är segregerad och diskriminerande och när den framgång vi kunde räkna hem i början av 90-talet i form av personlig assistans nu alltmer kommit att naggas på och omformas till något som den inte alls var menad att bli!
Ja, det finns mycket mycket mycket kvar att göra och ibland kan jag känna mig som Sisyfos - ni vet han som skulle rulle en sten uppför en slänt för att komma ur Dödsriket och så fort han var nästan uppe så åkte stenen ner igen och han fick börja om.
Men jag har vassa armbågar och vass tunga - så kom igen!
Håll med eller håll käft!
Häromdagen när Jonas Sjöstedt höll sitt första sommartal, som Vänsterpartiets partiledare, lanserade han partiets andra valfråga: tryggheten på jobbet och rimliga arbetsvillkor.
Min mamma arbetar inom äldreomsorgen, "på golvet", nära de gamla. Hon har gjort det i hela sitt yrkesliv. Hon trivs och de gamla och deras anhöriga trivs med henne.
Som dotter till en ensamstående mamma, hände det mer än en gång i min barndom att jag fick följa med mamma till jobbet, en julafton, när barnvakt inte fanns till exempel. Jag har på nära håll kunnat följa svensk äldreomsorgs alla omorganosationer, förändringar, schemaexperimenterande och chefsbyten.
Mamma har trots allt jonglerande "från högre ort" alltid alltid trivts med sitt arbete - de gamla, deras anhöriga och flertalet arbetskamrater. Men på sista tiden har det låtit annorlunda när jag pratar med mamma.
Chefen har fått storhetsvansinne och all form av kritik eller ifrågasättande av arbetssätt eller arbetsmoment från personalen, ses som illojalitet mot verksamheten och renderar samtal i skarpa ordalag och också varningar.
Samtidigt har chefen lierat sig med några personer inom personalstyrkan, som rapporterar allt de ser och hör till chefen. Arbetsplatsen är numera väldigt tyst. Missnöjet gror under ytan och jag ser från första bänk hur det sliter ner min mamma för varje dag. Det är fruktansvärt. Mamma har 2 år kvar till pensionen och eftersom hon inte har haft möjlighet att jobba heltid hela sitt yrkesliv, så har hon ingen fet pension att vänta sig. Hon funderar på att gå ett år tidigare för att arbetsklimatet är så hemskt, men frågan är om hon har råd?
Detta råkar vara ett kommunalt drivet äldreboende och någon skadeglad Allians-anhängare skulle säkert skyndsamt ropa: "Ja där ser du. Det är inte bättre på kommunala boenden än på privata". Nej det är det inte alltid. Felrekryteringar inom chefskåren och bland personalen sker såklart likaväl i offentliga som privata verksamheter. Men det som har hänt sedan privata intressenter etablerat sig är att kommunal verksamhet också börjar bete sig som de privata - i syfte att se bra ut i den ekonomiska rapporten, som förevisas politiker varje månad. Jag vet, eftersom jag också råkar vara politiker i just Äldrenämnden i min kommun. Det händer ofta på våra möten att diskussionen kommer upp om varför de privata äldreboendena kan gå så bra ekonomiskt, men inte de offentligt drivna.
Bra arbetsmiljö KOSTAR MER, en personal som får tillfälle att utvecklas KOSTAR MER. Men när cheferna för kommunens egna verksamhet får veta att de privata klarar sitt uppdrag mycket bättre - då börjar de bete sig därefter också.
Den senaste åtgärden min mammas chef gjorde, var att plocka bort den nyinköpta soffan som stod i personalrummet. Allt för att inte personalen skulle sitta mer än allra nödvändigast, för sitter de obekvämt så sitter de inte länge.
Jag är ledsen, förtvivlad och förbannad!
Sagt av mig om äldreomsorgen
Du vet kanske att jag sitter i Äldrenämnden i min kommun.
Dessutom har jag förärats en plats i Kommunfullmäktige.
Igår hölls budgetfullmäktige. Mitt första eftersom jag var bortrest förra året.
I min kommun är vårt största äldreboende utlagt på entreprenad och nu är dessutom hemtjänsten hotad av att styret vill införa LOV - Lagen om valfrihetssystem.
Detta är vad jag skrev till lokaltidningen(som de inte tog in), om just LOV:
LOV:en lovar runt, men håller tunt.
Inom kort införs LOV – Lagen om valfrihetssystem, inom hemtjänsten i Sundbybergs stad. Förespråkare av LOV:en menar att det är en lag som ger valfrihet åt den enskilde att välja vilken utförare man själv vill ha och på så sätt genom konsumentmakt kunna styra sin vardag.
Nu fungerar det ju tyvärr inte riktigt så i verkligheten.
Hemtjänst får man efter ett myndighetsbeslut, där en handläggare utifrån Socialtjänstlagen bedömer behov och omfattning. Det privata utförare kan göra utöver detta myndighetsbeslut är att sälja tilläggstjänster.
Det kan inte kommunen göra enligt reglerna i LOV.
Det blir i praktiken ett A och ett B-lag, där den resursstarka kan köpa olika tilläggstjänster, medan de mindre bemedlade inte kan det.
Dessutom visar nyligen presenterad forskning att det är väldigt få av dem som behöver vård och omsorg som har en reell möjlighet att göra ett val.
De som framhäver LOV brukar måla upp en bild av att det blir möjligt för små företag och personalkooperativ att komma in på marknaden. Möjligheten finns säkert, men verkligheten visar en annan bild.
I själva verket är det Attendo och Carema – stora företag som ägs av riskkapitalbolag, med konton i skatteparadis – som är de i särklass största aktörerna inom äldreomsorg i Stockholmsregionen.
På senare tid har dessa bolags jakt på vinster lett till den ena skandalen efter den andra. Kvaliteten i omsorgen offras för ökade vinster.
Det är dags att stänga dörren för vinster i omsorgen och istället satsa på verklig valfrihet för de
äldre.
Biståndsbedömningen måste bli mer flexibel så att det ges utrymme för brukare och personal att komma överens om vad som ska göras och hur. Personalen måste ges mer tid till var och en av brukarna och erbjudas den utbildning som krävs för att göra ett bra jobb. Så ökar vi både valfrihet och värdighet i hemtjänsten.
Här är det tal jag höll igår på budgetfullmäktige, när "min" nämnd behandlades:
Vänsterpartiet vill öka de äldres frihet och självbestämmande. Istället för att reducera människor till kunder som har att välja mellan olika företag vill vi att det ska handla om verklig valfrihet. Verklig valfrihet i vardagen handlar om att faktiskt ha inflytande över vad man får hjälp med, hur och när hjälpen utförs.
Vi ska jobba med att utveckla tjänster och erbjudanden till alla som behöver det för att passa den enskildes behov.
Den nu sänkta timtaxan inom hemtjänsten var från början ett förslag från Vänsterpartiet. Det är en rättvise- och jämställdhetsfråga. Vi har sett att det ofta är kvinnor med låga pensioner som tvingas avstå hemtjänst av ekonomiska skäl. Inte minst därför är vi glada att vi varit med och drivit igenom detta förslag. Vi vill att detta låga pris även ska gälla i fortsättningen.
Nu aviserar ”den styrande minoriteten” att man ska införa LOV (lag om valfrihetssystem) inom äldreomsorgen i Sundbyberg. Vänsterpartiet anser att den verkliga valfriheten snarare kan byggas i en utvecklad kommunal verksamhet utan privata vinster.
Den senaste tiden mediala uppmärksamhet kring riskkapitalbolagens inblandning i äldreomsorgen bekräftar den tes som Vänsterpartiet drivit konsekvent – Det blir fel fokus när ekonomisk vinning blir en parameter i omsorgen om våra äldre!
Vänsterpartiet anser inte att Ekbackens äldreboende ska upphandlas på nytt, utan återtas i kommunal regi. Samtidigt ska byggandet av ett flertal mindre äldreboenden göra att staden på sikt kan fasa ut Ekbacken som äldreboende. Mindre boenden gör det lättare att skapa en hemtrevlig boendemiljö och en positiv matmiljö. De äldres matupplevelse ska också förbättras genom en större andel ekologiska råvaror, och en bättre social samvaro som gör ätandet mer rofyllt. Maten ska vara näringsrik och närlagad.
Att bygga en friskvårdsplats för äldre är ett sätt att skapa en mötesplats och ett medel för att öka balans och styrka och därmed hälsan för de äldre.
Kultur som riktar sig till äldre behöver utvecklas.
Även om Sundbyberg idag erbjuder ett omfattande program både genom kultur i vården, kulturcentrum och biblioteken så finns det mycket kvar att göra. Inte minst för äldre med annat modersmål än svenska kan verksamheten utvecklas.
Äldre personer med utländsk bakgrund får generellt sett mindre offentlig vård och omsorg än svenskfödda äldre. Därför anslår vi i detta budgetförslag ett utökat verksamhetsbidrag till särskilda träffpunktsverksamheter riktade till äldre med annat modersmål.
Många kommuner brister i att erbjuda en äldreomsorg anpassad till äldre med utländsk bakgrund.
Att man lägger över ansvaret på anhöriga riskerar att leda till en diskriminerande kommunal praxis där yngre kvinnor i familjen förväntas vårda de äldre istället för att förvärvsarbeta, studera eller ha en annan sysselsättning utanför hemmet och familjen. Detta försvårar kvinnornas egen integration i samhället.
Forskning visar att det finns stor risk att man förlorar kunskaperna i det sist inlärda språket när man blir äldre. Omsorg på modersmålet betyder trygghet och ger också möjlighet till bättre vård då brukaren bättre kan uttrycka sina önskemål och behov.
Förutom det jag räknat upp i detta anförande vill Vänsterpartiet att Äldrenämnden får i uppdrag att
- Fortsätta kompetensutveckla personalen, bland annat i bemötande samt kunskaper om HBT- och genusfrågor.
Sist och slutligen: Bifall Vänsterpartiets budgetförslag!
Sopa rent framför egen dörr!
Nu är jag faktiskt heligt förbannad! Jag är förbannad på att socialdemokraterna nu går ut på bred front i riksmedia och ojar sig över hur det ser ut inom den svenska äldreomsorgen, där skandalerna med de stora vårdbolagen avlöser varandra i stort sett dagligen!
Juholt vill se breda blocköverskridande politiska lösningar på detta och tycker att riskkapitalbolag inte alls hör hemma i offentligt finansierade verksamheter. Hallå!! Sopa gärna rent framför den egna dörren först! Det var Perssons regering som satte igång privatiseringsvågen på 90-talet och sossar har fortsatt på den inslagna vägen.
I min egen kommun styrde Moderaterna ett kort tag efter valet 2006. Då beslöt man sälja ut stadens största äldreboende, till tre olika aktörer - alla ägda av riskkapitalbolag med kontor i skatteparadis.
När nu kontrakten löper ut och socialdemokraterna styr kommunen, med hjälp av miljöpartister, centerpartister och kristdemokrater(som också ojat sig, på riksplanet) - vad gör man då? Jo, då väljer man att återigen lägga ut driften på entreprenad och återigen är det stora vårdbolag med kontor i skatteparadis som ska driva kommunens största äldreboende under de närmaste åren.
Socialdemokraterna har ett ansvar här. Man har ett ansvar i de kommuner där man faktiskt är i majoritet. Vill man inte ha riskkapitalbolag i skola, vård och omsorg så behöver man inte.
För en vänsterpartist är det faktiskt närmast stötande att sossarna vill ha breda politiska uppgörelser för att tränga undan riskkapitalister från den offentliga vården, när man inte gör vad man kan på kommunal nivå utan upphandlar äldreboenden och inför LOV helt frivilligt.
Läs mer:
I eftertankens kranka blekhet
Ikväll har Stockholmsdistriktet i mitt parti hållit partiledarkandidat-utfrågning.
Det skedde i en biosalong i stan dit det är omöjligt att ta sig med rullstol eftersom det är en svängd trappa ner till salongen.
Jag fick veta att stället var otillgängligt för tre veckor sen och har jobbat frenetiskt på nån slags lösning tillsammans med arrangörerna från distriktet. Det bästa som framkom var en ramp av nåt slag, som skulle finnas på plats idag. Alternativet var att ställa in allt. Jag fick det valet i mitt knä.
Jag värjde mig och tyckte att det alls inte var mitt beslut att ta - det ansvaret vilar på distriktet eftersom de stod som anordnare.
Jag fick hursomhelst löfte om att ramp skulle finnas och som lite plåster på såren skulle jag få ställa en fråga till kandidaterna - något som annars skulle vara förbehållet moderatorn för kvällen.
Jag gick med på detta, även om det inte kändes helt klockrent i magen.
Så idag på eftermiddagen fick jag veta att något hade skitit sig - det fanns ingen fungerande ramp och ingen trappklättrare kunde ta den typen av trappa.
Vad göra?
Jag tog Conny med mig och gick dit. Han fixade såklart ner mig i biosalongen - stark som han är!
Och jag fick ställa min fråga - som naturligtvis hade med medborgerliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning att göra.
Tre av fyra kandidater fick svara på min fråga, sen bröt moderatorn in.
Jag kände när vi gick hem att såhär i efterhand skulle jag nog ha gjort mest nytta om jag hade stannat hemma......
Det skedde i en biosalong i stan dit det är omöjligt att ta sig med rullstol eftersom det är en svängd trappa ner till salongen.
Jag fick veta att stället var otillgängligt för tre veckor sen och har jobbat frenetiskt på nån slags lösning tillsammans med arrangörerna från distriktet. Det bästa som framkom var en ramp av nåt slag, som skulle finnas på plats idag. Alternativet var att ställa in allt. Jag fick det valet i mitt knä.
Jag värjde mig och tyckte att det alls inte var mitt beslut att ta - det ansvaret vilar på distriktet eftersom de stod som anordnare.
Jag fick hursomhelst löfte om att ramp skulle finnas och som lite plåster på såren skulle jag få ställa en fråga till kandidaterna - något som annars skulle vara förbehållet moderatorn för kvällen.
Jag gick med på detta, även om det inte kändes helt klockrent i magen.
Så idag på eftermiddagen fick jag veta att något hade skitit sig - det fanns ingen fungerande ramp och ingen trappklättrare kunde ta den typen av trappa.
Vad göra?
Jag tog Conny med mig och gick dit. Han fixade såklart ner mig i biosalongen - stark som han är!
Och jag fick ställa min fråga - som naturligtvis hade med medborgerliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning att göra.
Tre av fyra kandidater fick svara på min fråga, sen bröt moderatorn in.
Jag kände när vi gick hem att såhär i efterhand skulle jag nog ha gjort mest nytta om jag hade stannat hemma......
Äppelkriget
Kommunen jag bor i är oerhört segregerad. Mitt i "byn" ligger ett stort område med den ena villan större än den andra och vidhängande trädgårdar i varierande storlekar. Runt detta ligger miljonprogramsområde, med höga gråa hyreshus. "Vi och dom"-känslan är högst påtaglig.
Jag och maken var ute och promenerade i det vackra höstvädret idag. Vi gick igenom landskapet av villor och trädgårdar, dignande av överfulla äppelträd, till synes helt orörda.
Det provocerar mig något oerhört!
De där äpplena som hänger helt mogna på sina grenar, och flera har redan ramlat till marken, blir i min värld sinnebilden för skillnaden mellan de som har och inte bryr sig och dem som inte har och inget hellre vill än att få......
Uppenbarligen funkar Sundbyberg bra för äppelodling. Tänk om vi ägt allt det där tillsammans istället för att det ska ruttna bort i någons trädgård!
Jag och maken var ute och promenerade i det vackra höstvädret idag. Vi gick igenom landskapet av villor och trädgårdar, dignande av överfulla äppelträd, till synes helt orörda.
Det provocerar mig något oerhört!
De där äpplena som hänger helt mogna på sina grenar, och flera har redan ramlat till marken, blir i min värld sinnebilden för skillnaden mellan de som har och inte bryr sig och dem som inte har och inget hellre vill än att få......
Uppenbarligen funkar Sundbyberg bra för äppelodling. Tänk om vi ägt allt det där tillsammans istället för att det ska ruttna bort i någons trädgård!
En skola för alla?
Jag sitter och lyssnar på Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring. Bland annat pratar han om vikten av en skola för alla. Det blir nästan som en spottloska i ansiktet när man vet hur segregerad skolan har blivit.
I många år nu har kringpersonal, vuxna som inte är lärare, försvunnit alltmer i skolan. Såklart måste det ge effekt, annars vore det som att säga att alla de vuxna - kurator, skolsköterska, vaktmästare, skolvärd, syokonsulent - som fanns när jag själv gick i skolan - varit helt onödiga för barnens tid i skolmiljön. Jag ställer inte upp på det.
Jag hörde på TV4 Stockholm imorse att från och med i år ska varje gymnasieskola söka pengar för varje enskild elev som har behov av extra stöd. Det har kritiserats kraftigt av både forskare och föräldrar, eftersom det leder till att diagnoser sätts på barn och unga, kanske helt felaktigt, enbart för att eleven ska få rätt till mer resurser.
När jag skriver detta pratar statsministern om "ansvar". Vi har alla ett ansvar säger han. Men varför är det då så att den som har minst resurser ska ta mest ansvar?
Jag vill leva i ett samhälle och ett land där den som kan bidra med mer, ger till den som av olika anledningar just då kan bidra med mindre.
Jag vill leva i ett samhälle och ett land där varje unge får chanser och inte blir reducerade till diagnoser och pengapåsar!
I många år nu har kringpersonal, vuxna som inte är lärare, försvunnit alltmer i skolan. Såklart måste det ge effekt, annars vore det som att säga att alla de vuxna - kurator, skolsköterska, vaktmästare, skolvärd, syokonsulent - som fanns när jag själv gick i skolan - varit helt onödiga för barnens tid i skolmiljön. Jag ställer inte upp på det.
Jag hörde på TV4 Stockholm imorse att från och med i år ska varje gymnasieskola söka pengar för varje enskild elev som har behov av extra stöd. Det har kritiserats kraftigt av både forskare och föräldrar, eftersom det leder till att diagnoser sätts på barn och unga, kanske helt felaktigt, enbart för att eleven ska få rätt till mer resurser.
När jag skriver detta pratar statsministern om "ansvar". Vi har alla ett ansvar säger han. Men varför är det då så att den som har minst resurser ska ta mest ansvar?
Jag vill leva i ett samhälle och ett land där den som kan bidra med mer, ger till den som av olika anledningar just då kan bidra med mindre.
Jag vill leva i ett samhälle och ett land där varje unge får chanser och inte blir reducerade till diagnoser och pengapåsar!
Varför ska det vara så svårt?
Igår var jag på utrfågning med den fantastiska fyran, dvs de fyra kandidater som kandiderar till att bli ny partiledare för Vänsterpartiet.
Intresset var oerhört stort och det blev överlag en bra diskussion, med många intressanta frågor, ståndpunkter, klargöranden och faktiskt också en del skiljelinjer.
Det som däremot saknades fullständigt var ett funktionshinderperspektiv på frågorna.
Egentligen började det redan i dörren till salen där utfrågningen hölls. Någon slags samordnare var oerhört bekymrad när två rullstolar skulle in och ta plats! Mycket ojande och nervösa tillrop, innan vi båda kom på plats på varsitt ställe i lokalen.
Nåväl, tillbaka till själva utfrågningen. Alltså jag inser också att man inte kan hinna ta upp allt eller ens hälften under en begränsad tid som detta ändå var, men någon form av analys kring hur Vänsterpartiet ska bli mer inkluderande som partiorganisation och också hur vi bättre kan driva frågor med ett tydligt funktionshinderperspektiv, hade varit trevligt att få höra från de fyra kandidaterna.
Saken är att detta är inget särintresse! Det handlar om möjligheten för hundratusentals människor i vårt land att få leva sina liv på ett sätt som alla andra tar för givet. Att få vara medborgare på lika villkor!
Det handlar inte främst om vilka vårdinsatser som ska till.
Det handlar om skola, jobb, familjeliv, fritid - på lika villkor.
Det handlar också om att känna att vi som lever med funktionsnedsättningar faktiskt har politiska företrädare som ser oss och våra levnadsvillkor.
Det talades mycket igår om vilka väljare Vänsterpartiet vill attrahera. Det är beklagligt att varken partiet eller de fyra partiledarkandidaterna ser en stor chans här att bli mer inkluderande, inåt och utåt.
Intresset var oerhört stort och det blev överlag en bra diskussion, med många intressanta frågor, ståndpunkter, klargöranden och faktiskt också en del skiljelinjer.
Det som däremot saknades fullständigt var ett funktionshinderperspektiv på frågorna.
Egentligen började det redan i dörren till salen där utfrågningen hölls. Någon slags samordnare var oerhört bekymrad när två rullstolar skulle in och ta plats! Mycket ojande och nervösa tillrop, innan vi båda kom på plats på varsitt ställe i lokalen.
Nåväl, tillbaka till själva utfrågningen. Alltså jag inser också att man inte kan hinna ta upp allt eller ens hälften under en begränsad tid som detta ändå var, men någon form av analys kring hur Vänsterpartiet ska bli mer inkluderande som partiorganisation och också hur vi bättre kan driva frågor med ett tydligt funktionshinderperspektiv, hade varit trevligt att få höra från de fyra kandidaterna.
Saken är att detta är inget särintresse! Det handlar om möjligheten för hundratusentals människor i vårt land att få leva sina liv på ett sätt som alla andra tar för givet. Att få vara medborgare på lika villkor!
Det handlar inte främst om vilka vårdinsatser som ska till.
Det handlar om skola, jobb, familjeliv, fritid - på lika villkor.
Det handlar också om att känna att vi som lever med funktionsnedsättningar faktiskt har politiska företrädare som ser oss och våra levnadsvillkor.
Det talades mycket igår om vilka väljare Vänsterpartiet vill attrahera. Det är beklagligt att varken partiet eller de fyra partiledarkandidaterna ser en stor chans här att bli mer inkluderande, inåt och utåt.
Strategi
Ikväll var det debatt på Kafé Marx om partiets strategidokument. Jag hade inte sett det förut och verkade vara rätt ensam om det - eller så mörkade de andra bättre än jag kunde.
Eftersom dokumentet är ganska långt och jag inte har läst det mer än skummat nu då, så kan jag inte ha en uppfattning om det egentliga innehållet.
Det som dock var påfallande ju längre diskussionen pågick var hur lite vi pratade om oss själva och strategidokumentet i sig och hur mycket vi pratade om varför Miljöpartiet snott våra väljare och hur vi skulle få dem tillbaka och om att sossarna nu är mycket svagare än förut och hur ska då Vänsterpartiet förhålla sig till det?
Oerhört lite av diskussionerna handlade om det faktum att samhällsbilden nu är omritad. Högern har högst medvetet upprättat en ny spelplan, där marknadskrafterna är de styrande - går nåt snett, kommer nån i kläm, så är det inte politikens fel, det är marknaden som bestämmer.
Detta synsättet innebär också att det snarast ses som ansvarsfullt när politiker inte "lägger sig i".
Det är fegt och det är fel. Vänsterpartiet har en bra politik, som många av oss faktiskt också praktiserar dagligdags. Det är den vi ska fokusera på att utveckla och kommunicera på ett sådant sätt att vi attraherar fler.
Jag hoppas jag blir en av dem som får åka på kongressen i januari. Det här är spännande, kul och framför allt oerhört viktigt och då har vi faktiskt inte råd att käbbla inbördes om vem som har mest rätt om vems fel det är att vi har tappat väljare - vi har större saker att lägga vår kraft på.
Eftersom dokumentet är ganska långt och jag inte har läst det mer än skummat nu då, så kan jag inte ha en uppfattning om det egentliga innehållet.
Det som dock var påfallande ju längre diskussionen pågick var hur lite vi pratade om oss själva och strategidokumentet i sig och hur mycket vi pratade om varför Miljöpartiet snott våra väljare och hur vi skulle få dem tillbaka och om att sossarna nu är mycket svagare än förut och hur ska då Vänsterpartiet förhålla sig till det?
Oerhört lite av diskussionerna handlade om det faktum att samhällsbilden nu är omritad. Högern har högst medvetet upprättat en ny spelplan, där marknadskrafterna är de styrande - går nåt snett, kommer nån i kläm, så är det inte politikens fel, det är marknaden som bestämmer.
Detta synsättet innebär också att det snarast ses som ansvarsfullt när politiker inte "lägger sig i".
Det är fegt och det är fel. Vänsterpartiet har en bra politik, som många av oss faktiskt också praktiserar dagligdags. Det är den vi ska fokusera på att utveckla och kommunicera på ett sådant sätt att vi attraherar fler.
Jag hoppas jag blir en av dem som får åka på kongressen i januari. Det här är spännande, kul och framför allt oerhört viktigt och då har vi faktiskt inte råd att käbbla inbördes om vem som har mest rätt om vems fel det är att vi har tappat väljare - vi har större saker att lägga vår kraft på.
Bästa Eva-Britt!
Sveriges absolut bästa EU-parlamentariker slutar med omedelbar verkan, pga hälsoskäl.
Eva-Britt Svensson, min underbara partikamrat och stora stora förebild har idag tagit beslutet att lyssna på kropp och själ och kliva av sitt uppdrag som EU-parlamentariker och ordförande i Jämställdhetsutskottet i EU - den enda ordförandeposten vi någonsin har haft och som vi nu blir av med.
Jag är ganska ung i partiet och Eva-Britt är en av dem som jag beundrat på avstånd, innan jag gick med i partiet och som jag sen lärt känna och bara hyser ännu mer beundran för!
Att Eva-Britt lämnar politiken är ett avbräck för Vänsterpartiet såklart men också för Sverige, eftersom ingen annan parlamentariker faktiskt lyckats så bra att göra skillnad som Eva-Britt!
Mikael Gustavsson, som tar över efter Eva-Britt kommer alldeles säkert att göra ett kanonjobb, men han får ingen lätt mantel att bära upp!
Eva-Britt Svensson, min underbara partikamrat och stora stora förebild har idag tagit beslutet att lyssna på kropp och själ och kliva av sitt uppdrag som EU-parlamentariker och ordförande i Jämställdhetsutskottet i EU - den enda ordförandeposten vi någonsin har haft och som vi nu blir av med.
Jag är ganska ung i partiet och Eva-Britt är en av dem som jag beundrat på avstånd, innan jag gick med i partiet och som jag sen lärt känna och bara hyser ännu mer beundran för!
Att Eva-Britt lämnar politiken är ett avbräck för Vänsterpartiet såklart men också för Sverige, eftersom ingen annan parlamentariker faktiskt lyckats så bra att göra skillnad som Eva-Britt!
Mikael Gustavsson, som tar över efter Eva-Britt kommer alldeles säkert att göra ett kanonjobb, men han får ingen lätt mantel att bära upp!
Följden av tronföljden
Kronprinsessan och hennes prins väntar smått! Som varande en kvinna som inget hellre vill än att få barn så gratulerar jag de tu för att de nu välsignas med det finaste man kan få - jag vill bara vara tydlig med det från början!
Men det här är ju ingen vanlig grocess. Det är vår blivande drottning och Sveriges framtida statschef som nu väntar ytterligare en liten framtida regent.
Bara det är ju en jäkla press - att finnas till enbart för att man ska föra kronan vidare!
Att få ett barn är i sanning ett mirakel - det är så svårt och det är så mycket på vägen som kan gå fel!
Jag själv är född med ryggmärgsbråck och jag är faktiskt inte helt säker på att jag hade funnits till om mamma 1971 på sensommaren fått reda på att barnet hon väntade var skadat på något vis. Vi har pratat om det här ibland och min upplevelse är att jag förmodligen inte hade funnits om mamma hade haft kunskapen att göra ett val då.
När Victoria och Daniel gift sig satt jag en dag och pratade med min mamma.
-"Tänk om Victoria blir med barn och barnet har en funktionsnedsättning", sa jag. Vad intressant det skulle bli!
-"Nämen så kan du ju inte säga", sa mamma, du kan ju inte ÖNSKA någon ett funktionshindrat barn!
Men det gjorde jag inte heller! Jag har själv en funktionsnedsättning och jag har oerhört många vänner med varierande grad av funktion i sina kroppar. Vi alla lever helt fullgoda liv ändå och jag tror ingen av oss önskar att vi inte vore här, men om i alla fall jag hade fått välja så hade jag inte valt att födas med ryggmärgsbråck eller någon annan funktionsnedsättning, även om jag såklart också hade varit en helt annan typ av personlighet utan det!
Men hur blir det om Victorias barn har en funktionsnedsättning? Oerhört många saker kan man scanna och kolla innan, men ALLT går inte att kolla och mycket kan hända under en förlossning också.
Kronprinsessan Victoria är beskyddare för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Det betyder bl a att hennes fond årligen samlar in en massa pengar för att barn och unga med funktionsnedsättningar ska få en bra fritid, med ridning och lägervistelser och vad det nu kan vara.
Att i det läget själv välja att inte föda ett funktionsnedsatt barn skulle skada hennes trovärdighet enormt!
Att å andra sidan föda ett barn, tronarvingen, med t ex ryggmärgsbråck, autism, CP eller Downs Syndrom - hur skulle det bli? Vad skulle det göra med kungahusets popularitet?
Skulle grundlagen skrivas om? Vad skulle hända?
Jag har inga svar på mina frågor, men jag tycker det är intressant att fundera kring.....
Men det här är ju ingen vanlig grocess. Det är vår blivande drottning och Sveriges framtida statschef som nu väntar ytterligare en liten framtida regent.
Bara det är ju en jäkla press - att finnas till enbart för att man ska föra kronan vidare!
Att få ett barn är i sanning ett mirakel - det är så svårt och det är så mycket på vägen som kan gå fel!
Jag själv är född med ryggmärgsbråck och jag är faktiskt inte helt säker på att jag hade funnits till om mamma 1971 på sensommaren fått reda på att barnet hon väntade var skadat på något vis. Vi har pratat om det här ibland och min upplevelse är att jag förmodligen inte hade funnits om mamma hade haft kunskapen att göra ett val då.
När Victoria och Daniel gift sig satt jag en dag och pratade med min mamma.
-"Tänk om Victoria blir med barn och barnet har en funktionsnedsättning", sa jag. Vad intressant det skulle bli!
-"Nämen så kan du ju inte säga", sa mamma, du kan ju inte ÖNSKA någon ett funktionshindrat barn!
Men det gjorde jag inte heller! Jag har själv en funktionsnedsättning och jag har oerhört många vänner med varierande grad av funktion i sina kroppar. Vi alla lever helt fullgoda liv ändå och jag tror ingen av oss önskar att vi inte vore här, men om i alla fall jag hade fått välja så hade jag inte valt att födas med ryggmärgsbråck eller någon annan funktionsnedsättning, även om jag såklart också hade varit en helt annan typ av personlighet utan det!
Men hur blir det om Victorias barn har en funktionsnedsättning? Oerhört många saker kan man scanna och kolla innan, men ALLT går inte att kolla och mycket kan hända under en förlossning också.
Kronprinsessan Victoria är beskyddare för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Det betyder bl a att hennes fond årligen samlar in en massa pengar för att barn och unga med funktionsnedsättningar ska få en bra fritid, med ridning och lägervistelser och vad det nu kan vara.
Att i det läget själv välja att inte föda ett funktionsnedsatt barn skulle skada hennes trovärdighet enormt!
Att å andra sidan föda ett barn, tronarvingen, med t ex ryggmärgsbråck, autism, CP eller Downs Syndrom - hur skulle det bli? Vad skulle det göra med kungahusets popularitet?
Skulle grundlagen skrivas om? Vad skulle hända?
Jag har inga svar på mina frågor, men jag tycker det är intressant att fundera kring.....
Hösten är här - och politiken med den
Baksidan av att Alliansen nu backar från sitt löfte om ett femte jobbskatteavdrag är att Reinfeldt o Borg kan använda krisen i Europa och USA för att verka "ansvarsfulla" när de väljer att inte genomföra jobbskatteavdraget eller nån annan reform heller.
Eftersom Alliansen gick till val på att få ner arbetslösheten och den är högre nu än 2006 och deras bot i form av jobbskatteavdrag inte har hjälpt och nu stoppas, så måste det bli oppositionens främsta uppgift i höst att pressa på opinionen om svar på vad regeringen nu tänker göra istället.
Att bara vara tysta och nöjda över att det inte blir ett femte jobbskatteavdrag kommer bara gynna Reinfeldt som får lugn och ro och kan bida sin tid fram till valet när han har råd att ta fram stora pengapåsen.
Vi har sett det förr.
Imorse såg jag sossarnas ekonomiskpolitiske talesperson, Tommy Weidelich, i debatt med moderaternas Anna Kinberg-Batra och mina farhågor inför framtiden lugnades inte kan jag säga!
Jag kan inte begripa varför inte sossarna tar chansen att tvåla till moderaterna i retoriken! Det finns hur många exempel som helst på när både Reinfeldt och Borg säger (2008 0 2009) att det bästa sättet att stimulera ekonomin och få fler i arbete är jobbskatteavdrag.
Nu när man backar från det man själva har upprepat så många gånger och istället börjar prata om att det är ansvarsfullt att låta bli, då faller ju hela deras jobbpolitik - och oppositionens största parti tar inte chansen utan jamsar med.
Är det hoppet om att få vara med och leka vid de varma grytorna i höst, som gör att tystnaden talar från sossarna och också miljöpartiet - eller vad är det?!
Man har ju sett hur de funkar så jag är uppriktigt rädd för framtiden..
När det gäller mitt eget parti så hoppas jag att de fyra kandidater som hittills fört fram önskan om att få leda partiet tar chansen nu när fältet är vidöppet på vänsterkanten att faktiskt visa vilken politik de vill föra och hur partiet ska byggas i framtiden för att ta den där givna platsen som ett seriöst alternativ till vänster!
Eftersom Alliansen gick till val på att få ner arbetslösheten och den är högre nu än 2006 och deras bot i form av jobbskatteavdrag inte har hjälpt och nu stoppas, så måste det bli oppositionens främsta uppgift i höst att pressa på opinionen om svar på vad regeringen nu tänker göra istället.
Att bara vara tysta och nöjda över att det inte blir ett femte jobbskatteavdrag kommer bara gynna Reinfeldt som får lugn och ro och kan bida sin tid fram till valet när han har råd att ta fram stora pengapåsen.
Vi har sett det förr.
Imorse såg jag sossarnas ekonomiskpolitiske talesperson, Tommy Weidelich, i debatt med moderaternas Anna Kinberg-Batra och mina farhågor inför framtiden lugnades inte kan jag säga!
Jag kan inte begripa varför inte sossarna tar chansen att tvåla till moderaterna i retoriken! Det finns hur många exempel som helst på när både Reinfeldt och Borg säger (2008 0 2009) att det bästa sättet att stimulera ekonomin och få fler i arbete är jobbskatteavdrag.
Nu när man backar från det man själva har upprepat så många gånger och istället börjar prata om att det är ansvarsfullt att låta bli, då faller ju hela deras jobbpolitik - och oppositionens största parti tar inte chansen utan jamsar med.
Är det hoppet om att få vara med och leka vid de varma grytorna i höst, som gör att tystnaden talar från sossarna och också miljöpartiet - eller vad är det?!
Man har ju sett hur de funkar så jag är uppriktigt rädd för framtiden..
När det gäller mitt eget parti så hoppas jag att de fyra kandidater som hittills fört fram önskan om att få leda partiet tar chansen nu när fältet är vidöppet på vänsterkanten att faktiskt visa vilken politik de vill föra och hur partiet ska byggas i framtiden för att ta den där givna platsen som ett seriöst alternativ till vänster!
En slutar och en annan börjar(om igen)
För vilken gång i ordningen är det nu? Jag börjar om min blogg med löfte om att denna gången ska det bli bättre och nu ska jag minsann.....
Men den här gången ska jag verkligen! Det finns mycket att skriva, tycka och reflektera över så det torde inte vara nåt som helst problem egentligen. Men det gäller nog för mig att verkligen skärpa till mig och sätta mig och skriva minst en gång per dag här, annars riskerar bloggen reduceras till dammsamlare eller ännu värre, "detta-åt-jag-till-middag" - eller "dagens-outfit"-blogg!
Samtidigt som jag återigen gör comeback i etern aviserar min partiledare, Lars Ohly, sin avgång i och med kongressen i januari.
Jag är väldigt ung i partiet så egentligen vet jag inte så mycket hur det var när Lasse tillträdde och inte heller har jag förrän de senaste 2 åren haft något sånär insyn i hans ledarskap.
Jag gillar Lasse, jag har träffat honom och pratat med honom ett antal gånger och jag tror och hoppas att han ser mig som något av en vän.
Jag tycker att Lasse gör rätt som kliver av partiledarposten vid kongressen. Han är otroligt duktig och kommer inte, som flera journalister redan verkar ha fått det till, att försvinna ut genom bakdörren efter kongressen. Tvärtom kommer han fortfarande att arbeta hårt för partiet och den politik han så starkt tror på. Men det är bra med förändring i en laguppställning som inte vinner matcher. Man får in nya perspektiv och nytt blod i omloppet.
Vem som ska ta över partiet nu har jag ingen klar åsikt om än. Det är hittills tre kompetenta kandidater som klivit fram och åtminstone två av dem har redan varit hyfsat tydliga med vad de vill med partiet, politiken och framtiden.
Jag hoppas hösten och vintern fylls av mer sånt och jag hoppas jag är en av dem som får åka på kongressen i januari och tacka Lasse för det han hittills har gjort för partiet och välkomna den nya lagledaren.
Men den här gången ska jag verkligen! Det finns mycket att skriva, tycka och reflektera över så det torde inte vara nåt som helst problem egentligen. Men det gäller nog för mig att verkligen skärpa till mig och sätta mig och skriva minst en gång per dag här, annars riskerar bloggen reduceras till dammsamlare eller ännu värre, "detta-åt-jag-till-middag" - eller "dagens-outfit"-blogg!
Samtidigt som jag återigen gör comeback i etern aviserar min partiledare, Lars Ohly, sin avgång i och med kongressen i januari.
Jag är väldigt ung i partiet så egentligen vet jag inte så mycket hur det var när Lasse tillträdde och inte heller har jag förrän de senaste 2 åren haft något sånär insyn i hans ledarskap.
Jag gillar Lasse, jag har träffat honom och pratat med honom ett antal gånger och jag tror och hoppas att han ser mig som något av en vän.
Jag tycker att Lasse gör rätt som kliver av partiledarposten vid kongressen. Han är otroligt duktig och kommer inte, som flera journalister redan verkar ha fått det till, att försvinna ut genom bakdörren efter kongressen. Tvärtom kommer han fortfarande att arbeta hårt för partiet och den politik han så starkt tror på. Men det är bra med förändring i en laguppställning som inte vinner matcher. Man får in nya perspektiv och nytt blod i omloppet.
Vem som ska ta över partiet nu har jag ingen klar åsikt om än. Det är hittills tre kompetenta kandidater som klivit fram och åtminstone två av dem har redan varit hyfsat tydliga med vad de vill med partiet, politiken och framtiden.
Jag hoppas hösten och vintern fylls av mer sånt och jag hoppas jag är en av dem som får åka på kongressen i januari och tacka Lasse för det han hittills har gjort för partiet och välkomna den nya lagledaren.
Veckans snack(i)s!
Veckans och mycket troligt också årets snackis lär bli finanslandstingsrådet Thorbjörn Rosdahl(M)s utspel när han försvarar Stockholms Lokaltrafiks höjning av månadskortet på en 100-lapp i månaden.
Det finns redan så många som har skrivit så bra om detta, så jag gör mitt inlägg i debatten till musik:
Det finns redan så många som har skrivit så bra om detta, så jag gör mitt inlägg i debatten till musik:
1 maj
Arbetarrörelsens dag.
Det har, i alla fall för mig, sällan känts mer aktuellt att höja fanorna, vässa argumenten och klara struparna för att högljutt protestera mot den samhällsbild borgarna lyckats göra till en allmän sanning!
Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri.
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Arbetare, i stad på landet,
en gång skall Jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla mera klar.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Det har, i alla fall för mig, sällan känts mer aktuellt att höja fanorna, vässa argumenten och klara struparna för att högljutt protestera mot den samhällsbild borgarna lyckats göra till en allmän sanning!
Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri.
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Arbetare, i stad på landet,
en gång skall Jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla mera klar.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Majblomman
I dagarna börjar barn i olika åldrar gå runt och sälja majblommor.
Jag har alltid tyckt att det varit en ganska mysig tradition, att se vilken årets färg blir och att köpa en krans av nåt barn, som man vet tjänar en liten slant på det.
Jag har också alltid vetat att majblomman kom till i en tid då vi i Sverige hade stora hål i vårt sociala skyddsnät och där pengarna från försäljning av dessa små konstgjorda blommor, i papper och plast, kunde betyda mat på bordet eller hela skor och kläder för obemedlade barn. Men NU är det väl ändå inte så...eller?! Nuförtiden används väl pengarna till lite "guldkant" i tillvaron för barn runtom i landet. Fel! Återigen betyder dessa pengar blöjor, skor och kläder till barn som annars riskerar att bli utan. I Sverige 2011!
Igår var jag på ett möte där en politikerkollega från folkpartiet på ett teatraliskt närmast gråtmilt sätt meddelade att det är en stor skam att vi i kommunen som är så rik, faktiskt har barn vars stackars ensamstående mammor inte ens har råd med vanliga gymnastikskor! "Det handlar inte om lyxprylar som cyklar och datorer, utan det handlar om att dessa mammor inte ens har råd att köpa det mest nödvändiga till sina barn"(citat fp-kvinnan). Vi fick också veta att det var av yttersta vikt, ja närmast en plikt, att vi köpte så många som möjligt och att vi uppmanade alla vi känner att göra detsamma.
Denna uppmaning kom alltså från en politiker, vars moderparti ingår i den allians som igår la fram förslag om ett femte jobbskatteavdrag(ca 200 kr i månaden i plånkan) och halverad restaurangmoms. Dessutom lade samma allians förslag om att gåvor till välgörenhetsorganisationer ska bli avdragsgilla.
Media är inte bättre heller! Igår skrev Expressen en hel harang om "Hur du tjänar på regeringens vårbudget", samtidigt som man kör en kampanj med artiklar och utfrågningar på ämnet "För varenda unge".
Är det bara jag som blir illamående?!
Jag har alltid tyckt att det varit en ganska mysig tradition, att se vilken årets färg blir och att köpa en krans av nåt barn, som man vet tjänar en liten slant på det.
Jag har också alltid vetat att majblomman kom till i en tid då vi i Sverige hade stora hål i vårt sociala skyddsnät och där pengarna från försäljning av dessa små konstgjorda blommor, i papper och plast, kunde betyda mat på bordet eller hela skor och kläder för obemedlade barn. Men NU är det väl ändå inte så...eller?! Nuförtiden används väl pengarna till lite "guldkant" i tillvaron för barn runtom i landet. Fel! Återigen betyder dessa pengar blöjor, skor och kläder till barn som annars riskerar att bli utan. I Sverige 2011!
Igår var jag på ett möte där en politikerkollega från folkpartiet på ett teatraliskt närmast gråtmilt sätt meddelade att det är en stor skam att vi i kommunen som är så rik, faktiskt har barn vars stackars ensamstående mammor inte ens har råd med vanliga gymnastikskor! "Det handlar inte om lyxprylar som cyklar och datorer, utan det handlar om att dessa mammor inte ens har råd att köpa det mest nödvändiga till sina barn"(citat fp-kvinnan). Vi fick också veta att det var av yttersta vikt, ja närmast en plikt, att vi köpte så många som möjligt och att vi uppmanade alla vi känner att göra detsamma.
Denna uppmaning kom alltså från en politiker, vars moderparti ingår i den allians som igår la fram förslag om ett femte jobbskatteavdrag(ca 200 kr i månaden i plånkan) och halverad restaurangmoms. Dessutom lade samma allians förslag om att gåvor till välgörenhetsorganisationer ska bli avdragsgilla.
Media är inte bättre heller! Igår skrev Expressen en hel harang om "Hur du tjänar på regeringens vårbudget", samtidigt som man kör en kampanj med artiklar och utfrågningar på ämnet "För varenda unge".
Är det bara jag som blir illamående?!
Valfrihet - för vem?
Från högerhåll får vi som står till vänster politiskt allt som oftast höra att vi är emot valfrihet, att vi vill att alla ska ha det precis likadant. Detta stämmer inte. Men vem har valfrihet egentligen? Inte är det jag som enskild i alla fall!
Det senaste exemplet i mitt liv: Jag behöver bl a hjälpmedel av intimkaraktär för att klara min vardag. Dessa beställer jag via en beställningscentral genom att uppge vilken sort, hur mycket och när jag vill ha dem. Gott och väl så. Så länge den sort som jag använder köptes in, vill säga.
Nu senast i veckan var det dags igen att beställa och jag sa att den beställning jag fick hem förra gången inte funkade, jag blöder när jag använder dem och så ska det väl ändå inte vara?
-Nej såklart inte, säger en besvärad röst i andra änden av luren, men vi har bytt upphandlingssystem, nu är det privata som tagit över och då har de tagit bort just din sort ur beställningssortimentet.
Kan jag då välja att inte anlita den här beställningscentralen och istället gå med min beställning nån annanstans? Nej, självklart inte! Valfriheten innebär alltså bara i praktiken frihet för olika utförare att etablera sig på en viss marknad och i och med det styra vilket utbud som ska finnas och inte.
Det innebär med ingalunga automatik att jag som enskild får någon verklig makt att välja eller för den delen välja bort.
Det senaste exemplet i mitt liv: Jag behöver bl a hjälpmedel av intimkaraktär för att klara min vardag. Dessa beställer jag via en beställningscentral genom att uppge vilken sort, hur mycket och när jag vill ha dem. Gott och väl så. Så länge den sort som jag använder köptes in, vill säga.
Nu senast i veckan var det dags igen att beställa och jag sa att den beställning jag fick hem förra gången inte funkade, jag blöder när jag använder dem och så ska det väl ändå inte vara?
-Nej såklart inte, säger en besvärad röst i andra änden av luren, men vi har bytt upphandlingssystem, nu är det privata som tagit över och då har de tagit bort just din sort ur beställningssortimentet.
Kan jag då välja att inte anlita den här beställningscentralen och istället gå med min beställning nån annanstans? Nej, självklart inte! Valfriheten innebär alltså bara i praktiken frihet för olika utförare att etablera sig på en viss marknad och i och med det styra vilket utbud som ska finnas och inte.
Det innebär med ingalunga automatik att jag som enskild får någon verklig makt att välja eller för den delen välja bort.
