Skärpning!

Uppmaningen är just idag riktad mot mig själv. Jag har tappat räkningen på hur många gånger bloggen har legat nere och fått återuppstå ett tag, för att sen falla i dvala igen. Det är inte så att jag saknar saker att skriva om. Det är mest att jag inte har dator med mig när jag får lust att skriva och jag är inte ägare av någon "smartfån" så jag måste vänta med att skriva tills jag sitter vid min dator igen. Nåväl, den senaste tiden har jag slängt mig själv mellan hopp och förtvivlan när det gäller vad jag ska göra när jag blir stor. Jobbet är som sagt slut, vikariatet jag hade och a-kassan strular. Nu är jag återigen inskriven i Jobb- och utvecklingsgarantin och med fåtalet dagar kvar så räknar jag nu ner till FAS 3 - Sysselsättningsfasen, som det heter nu. Samtidigt har jag fått ett par förfrågningar om att skriva krönikor och att föreläsa. För det behöver jag nog starta företag. Det måste jag göra innan FAS 3, vad jag har förstått - efter det får jag inte, varför vet jag inte. Och om jag startar företag har jag ju inte någon säkrad inkomst, i alla fall inte innan jag har kommit igång och fått upp ett kontaktnät. Så här står jag nu och trampar vatten. Bloggen får bli ventilen och också mitt träningsvertyg i skrivandet. Feedback från er läsare mottages tacksamt!

Jo jag sa just att det är måndag morgon - och mitt huvud känns så tungt.

Går idag in på min fjärde vecka som arbetslös. När jag var arbetslös förra omgången, en period som sträckte sig i fyra år, så sa jag att jag var allt annat än arbetslös. Jag var "mellan två jobb"(den roliga varianten), jag var "arbetssökande"(den aktiva varianten), jag "såg över mina karriärmöjligheter"(den ambitiösa varianten). Än så länge har jag inte kommit på nåt annat epitet än just "arbetslös". Visserligen så sägs det ju att det är lättare att få ett jobb när man har ett jobb eller när man precis har haft ett och CV:t därmed har fått en välbehövlig uppfräschning, men det hjälper inte i min för tillfället molokna inställning till mina chanser att få ett jobb.
Arbetsförmedlingen hjälper knappast till heller. Kampanjen "Se kraften" som Arbetsförmedlingen körde för ett tag sen,  gick förbi som en fis i vinden. Jag antar att det viktigaste där var att ge Jan Björklunds fru pengar - 15 miljoner närmare bestämt - istället för att använda de pengarna till verkliga insatser för att personer med funktionsnedsättning ska få ett jobb.
I maj kom den s.k FunkA-utredningen. Inte med ett ord nämnde den tillgänglighet som en förutsättning för arbete. Inte med ett ord nämnde den rätten till personlig assistans som en förutsättning för arbete.
Underrubriken till utredningen var "Sänkta trösklar, högt i tak". Jag blir skitprovocerad! Och ledsen och uppgiven samtidigt.
Jag ska vara det ett tag till. Sen ska jag inte vara det längre. "Låt inte de jävlarna ta dig!", som jag sa till en vän häromdagen.

På väg hem

eller bort eller.....Ju längre jag har varit ifrån Halmstad desto svårare blir det att vara kvar här jag är men också att åka tillbaka. Jag känner mig liksom inte riktigt helt hemma någonstans.
Hur det nu än är med den saken så ska vi till Halmstad på en förlängd helgvistelse. Det ska bli jätteskönt och kul att träffa familj och vänner igen. Det är ett halvår sen sist och eftersom vi ska vara kvar i Sumpan över jul och nyår och sen fara till New York till våren, så vet jag inte när det blir av att vi åker till Halmstad nästa gång.
Jag har varit krasslig också de senaste dagarna så det är skönt att få fokusera på nåt bra igen.

Om planer som inte blev...

Idag hade jag många planer. Inga stora, men ändå.
Simningen har det varit sisådär med sen förra veckan.
Njuren börjar göra sig påmind på riktigt nu och allt blir tråkigare och går långsammare.
Därför har jag heller inte kommit ur sängen som jag ska och hittar inte motivationen att gå iväg och simma.
Mina naglar behöver fixas och det hade jag tid för idag. Inte heller det blev av, det blev avbokat pga sjukdom. Uppskjutet till nästa vecka så jag får väl odla lite till då och tejpa de naglar som riskerar ramla av.
Ingen stor grej, men grus i maskineriet likväl.
Istället får det bli tvättstugan här hemma. Alltid något.
Ikväll är det kongressnomineringsmöte för Vänsterpartiet. Jag ska dit och försvara min nominering. Jag vill verkligen åka!

Gräsänka

Maken är på lokal ikväll. Det händer inte ofta att han är ute utan mig så jag hoppas verkligen han slår klackarna i taket och njuter! Själv sitter jag hemma, med rödvin, katterna och Youtube på datorn. Det är allt jag behöver en lördag kväll!
Dessutom kan jag längta efter Kärleken och hoppas på att han inte är FÖR trött eller onykter inatt när han kommer hem!

Vardagsgissel

Du går iväg på ditt håll.
Oftast stannar jag hemma.
Ibland går jag iväg på mitt håll.
På kvällarna möts vi.
Uppfyllda av våra intryck.
I mitt fall ibland tom på några intryck alls.
Vi äter.
Kommunicerar med folk på facebook, men inte alltid med varandra.
Ibland med varandra, på facebook.
Vi gör våra kvällsrutinsgrejor.
Vi lägger oss.
Något TV-program rullar och vi tittar tomt.
Du, som har varit vaken så länge och jobbat så hårt,
somnar med en katt på bröstet och med mig jämte.
Ibland håller vi hand när du somnar sådär.
Ibland älskar vi innan du somnar din djupaste sömn.
Så lever vi,
så fyllda av varandra,
så tömda på spänning,
så mycket vardag, så lite glamour,
men så så mycket trygghet.
Jag kan sakna mina fjärilar i magen av din röst i telefonen.
Av ett gulligt SMS från dig.
Av nyfikenhet över din dag.
Jag vill inte byta, men jag vill bryta.
Bryta vardagsgisslet och hitta mina fjärilar igen.
Jag älskar dig!

Torsdag i Mellanmjölkens land

Inga planer, inga måsten och heller ingen assistans halva dagen.
Att bestämma mig för att det skulle bli en lugn dag framför datorn var inte svårt alls.
Jag ägnar eftrmiddagen åt att komma ikapp lite TV-program som jag missat och
som turligt nog finns på diverse kanalers play-siter.
Jag har också bokat hotell för en Halmstadresa vi planerar i november.
Jag behöver komma hem känner jag.
Även om jag finns här och ska finnas här så har Halmstad fortfarande en speciell plats i mig
och så kommer det alltid att vara.
Jag har länge tänkt hylla min Halmstad-sida med en tatuering. Måste bara få tummen ur och boka tid.
Imorgon. En annan dag. Nångång.........

Återvinning

Det är populärt med återvinning. Vissa gånger med mer lyckat resultat än andra gånger.
En av alla saker som på senare tid har kommit fram från sina gömmor är hemmafrun. En nyligen genomförd undersökning(www.hemmaliv.se) visar att strax under hälften av de som svarat mycket väl kunde tänka sig att bli hemmafru. Störst var andelen tjejer 18-24 år. Vad är grejen?
Grejen är Anna Anka och The Kardashians och Maria Montazami, som på bästa sändningstid för fram budskapet om hur otroligt sköööönt och glamourööööst det är att ha eeeegen tiiiiiid, kunna göra det man vill och kunna ta hand om maken när han kommer hem från väl förrättat värv.
Igår var det en svensk kvinna i min egen ålder som på nyheterna sa sig mycket väl kunna tänka sig att vara hemmafru och när reportern frågade om det där med att vara beroende av mannen för sin försörjning svarade hon: "Jamen, vi har ändå delad ekonomi så det går ju bra, vi är ju gifta!" Ja, NU ja! Men om det skulle ändra sig - vill man verkligen hänga upp sitt liv och sin existens på en annan människa?! Jag vill inte, men måste just nu eftersom jag inte får något jobb.
Utan jobb och med en skitdålig inkomst skulle jag bokstavligen gå under om jag inte hade varit gift.
Den känslan skrev jag om 2008 och den är fortfarande idag precis lika sann:

Jävla tur jag är gift!! Jag älskar Conny mer än allt annat, det är inte det. Men att överhuvudtaget ha känslan av att jag sitter fast med honom, för min försörjnings skull - det är en helt sjuk känsla hos en 36-årig, högutbildad kvinna år 2008!!!!

Jag borde fan vara mitt i karriären, med högavlönat jobb som jag dessutom trivs med och är bra på. Istället sitter jag här, med en  universtitetsutbildning, som jag inte verkar få nån användning för och söker jobb som jag antingen anses under- eller överkvalificerad för.

Jag borde leva ett jämlikt liv med min man, där både han och jag känner att vi bidrar till vårt gemensamma liv, precis lika mycket - fast kanske inte nödvändigtvis på likadant sätt. Istället sitter jag här, som en annan hemmafru från 1950-talet och väntar på att mannen ska komma hem med lönechecken så att jag kan åka och handla mat. 

Det är absolut inte Connys fel på något sätt och jag klandrar honom inte heller, men.............tja, jag vet inte....det känns bara allmänt pissigt just nu.

De två jobb som jag senast var på intervju för, valde att gå vidare med andra sökanden....the story of my life!!

Jag har fortfarande över 100.000 i studieskulder och mina ATP-poäng står väl på minus vid det här laget.

Men jag är ju gift! Bra det då! Synd bara att min försörjning ens ska behöva finnas med som en faktor.....

Med hjälp av den regering som nu sitter vid makten så har jag hamnat i kvinnofällan, handikappfällan, "fan-och-hans-moster"fällan - och det ser inte ut som jag skulle kunna komma loss heller! 

Jag vill verkligen ha ett jobb - jag är inte arbetslös och hemma för att jag är för lat för att arbeta, utan för att jag inte blir anställd!!
Ska jag bestraffas för det?? 
Ska Conny behöva bryta ryggen på nåt av sina två jobb, som han är tvungen att ha, för att vi ska ha råd att bo och leva överhuvudtaget?!

Stand By Your Man - Javisst, men bara för att jag vill - inte för att jag måste!!!!!





LUDde är hemma!

I veckan hämtade vi ÄNTLIGEN hem bilen! Allt har ju blivit hur försenat som helst.
Vi beställde bilen tidigt i våras, själva leveransen blev försenad så vi fick en 2012 istället för en 2011
- vilket i och för sig kanske inte gjorde nåt. Så skulle den ju anpassas också.
Bilen kom från leverantören precis lagom till semestern i somras - och har alltså stått hos anpassningsfirman fram tills nu.
Eftersom regestreringsskylten börjar med LUD så blev namnet på nyförvärvet givet - Ludde!
I helgen har vi inga planer alls så den mesta tiden kommer ägnas åt att vi ska lära känna varandra, Ludde och jag.
Det är en helt obeskrivlig frihetskänsla att ha bil igen!

Stoppa gärna tiden...någon!

Jag insåg just att det var ett tag sen jag skrev.
Det beror antagligen på att det är ganska hektiskt just nu.
Mycket politik och mycket träning.

Jag har ju börjat simma, ett par kilometer i veckan, och mellan simturerna så är det möten, funderingar kring debattartiklar, fler möten, lite partiledarkandidatutfrågningar och konferenser.

Imorgon åker jag till Västerås för att träffa kamrater från kommuner och landsting runtom i landet.
Det ska bli jätteinspirerande faktiskt.
Nu måste jag packa vidare.

Jag lämnar bloggen idag med lite Lars Winnerbäck - som jag ska se och höra live på söndag.
När jag misströstar och vill flytta ifrån Stockholmsregionen brukar jag tänka på hur lättåtkomligt allting är här.

Konserter, t ex.

È vi ihop - Ska vi åka till IKEA

Lördag. Efter en fredagkväll när jag släppte loss lite i dietandet är jag nu tillbaka på banan igen.

Det går egentligen löjligt bra, så jag fattar inte varför jag gör avsteg egentligen?
Vägde mig i veckan och det visade typ plus minus NOLL efter fyra veckor med måltidsersättningar och mindre mat plus simning.

Ett avbräck helt klart!

Mitt hopp står till att det var fel på just den vågen. Den 13 oktober ska jag tillbaka till doktorn och få min dom
- blir det gastric bypass eller blir det inte?

Om inte, så måste jag ha en plan för hur jag ska läöra mig älska mig själv ändå, annars lär de närmaste 25-30 åren bli helt outhärdliga!

Nåväl, idag ska maken och jag göra vad de flesta brukar beteckna som det ultimata relationstestet: Vi ska åka till IKEA!

Nya mattor och nya lampor står på inköpslistan, men vi ska även titta på ny köksmöbelgrupp.


Böcker, böcker och ännu fler böcker

Jag är en periodare och samlare. I alla fall när det gäller böcker.

Jag samlar på mig böcker jag önskar läsa och så sätter jag igång och läser dem.
Om jag befinner mig i en period vill säga.

Annars, som nu, blir de bara liggande i min alltmer dignande bokhylla och bara väntar på att bli lästa. Så nu ska jag försöka infria mitt löfte till mig själv:



................Till att börja med! För säkerhets skull har jag beställt fler böcker idag också!

Ur led är tiden

Vaknade imorse i vetskapen att jag skulle upp och sitta på möte precis hela dagen.
Att då vakna upp med grotesk värk i ryggen var ungefär det sista jag ville och behövde.
Jag kämpade i alla fall upp mig, och skrev ett sms som sa att jag skulle komma lite senare till mötet, pga värk.

Jag fnattade runt i lägenheten och kollade därför inte mobilen förrän jag satt i bilen.
SMS:et frågade vilket möte jag syftade på, eftersom styrelsemötet inte är förrän NÄSTA VECKA!

Det var ju bara att be färdtjänsten vända om igen.

Så nu sitter jag hemma igen och ska försöka vända rätt på begreppen.

Ludde vill ha nånstans att bo

Förhoppningsvis snart kommer vår nya bil. Jag har för första gången döpt en bil jag äger. Ludde heter han.

Min förra bil hade jag stående på en handikapparkeringsplats alldeles utanför min port. Det gick oftast bra, men innebar också flera gånger att jag blev instängd, eftersom folk parkerade utanför förarsidan, vilket man egentligen inte får. Det var budbilar ibland, men oftast föräldrar som hämtar och lämnar på dagiset(jaja, förskolan!) vi har i huset.

Denna brist på respekt är anmärkningsvärd! För att undvika samma problem nu när Ludde kommer, så tänkte jag vara förutseende och prata med ansvarig tjänsteman om att göra upp en ny parkeringsplats på gården, som inte är placerad så att jag kan bli inträngd eller bilen skrapad.
Naturligtvis skulle jag betala hyra för parkeringsplatsen, inget snack om annat!

Problemet är bara att ingen och jag menar verkligen ingen vill ta i den här frågan! Jag har i månaders tid blivit bollad fram och tillbaka mellan kommunen och det av kommunen ägda fastighetsbolaget, men ingen vill prata med mig, ingen vill ta ett beslut och ingen vill ta ansvaret!

Om jag inte lyckas få egen plats att ställa Ludde på, vill jag åtminstone ha upp den här skylten:



Jag kanske skulle ta och sätta upp den själv, om jag inte får gehör?

Spegel, spegel på väggen där

Jag har suttit ner i hela mitt liv och följdaktligen varit hänvisad till toaletter med den här symbolen:







Jag har inte gått på herrarnas(såklart), men heller inte på damernas. Jag har gått på Handikapptoaletten. Plötsligt när man är nödig och sitter i stol så är man inte dam, inte herre, man är liksom ett tredje kön. Märkligt.

Vad som är nästan ännu märkligare i sammanhanget är att under alla mina 39 år i stol, och tusentals besök på ställen med den där symbolen på dörren, så kan jag räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag har kunnat se mig i spegeln. Många som går på muggen tar nog för vana, medvetet eller omedvetet, att åtminstone slänga en blick i spegeln innan man går ut, för att kolla att kläderna sitter rätt, att håret ligger snyggt eller att sminken inte har runnit ner under ögonen.

Men av någon outgrundlig anledning så tror varenda arkitekt som någonsin har ritat en handikapptoalett(Ja, det heter fortfarande så - kom gärna på nåt bättte - eftersom toan troligen inte är handikappad!) att vi som är tänkta att nyttja den inte har ett behov av att använda en spegel när vi är därinne. Speglarna sitter nämligen nästan alltid en halvmeter över sitthöjd.

Varför är det så?

Det man har lovat

Häromdagen lovade jag att jag skulle publicera bilder från Kompledigt-festivalen, som jag och Conny var på i helgen. Här är de:

Elsa Sjögren


Christian Kjellvander


Kajsa Grytt


Stefan Sundström


Dan Viktor


Jack Vreeswijk


Fredrik af Trampe

Oscar Danielsson


Jan Hammarlund


Nina Ramsby


Love Antell


Idiotteatern


Sara Löfgren


Johan Johansson och Rickard Donatello


Caj Karlsson och Johan Glössner - Revolver Blå


Peter Faxwall


Sanna Carlstedt


Roger Karlsson


Så...nu var det gjort! =)

En annan sak som jag har lovat mig själv och faktiskt också min assistent och vän, är att jag skulle börja simma.
Trots 7 år i den här kommunen så har jag inte en enda gång varit i badhuset. Det har jag idag. Det funkade hur bra som helst och nu har jag kommit igång med veckomotion, som är bra och dessutom rolig! Idag blev det 600 meter i bassängen och jag är mäkta stolt över mig själv!

Någon bild från dagens begivenhet har jag inte, men väl på min otroligt snygga baddräkt, utan mig i den. =)





Konsten att säga ifrån

En vän till mig och tillika utmärkt bloggare, brukare under stundom uppmana sin omgivning att säga ifrån. Säga ifrån när man hör nåt på bussen, i fikarummet, i väntrummet eller var det nu kan vara, som man inte tycker är ok. Jag har länge tillhört den stora majoriteten som, istället för stt säga ifrån när nåt stör mig, knyter näven i fickan, biter mig i tungan och svär en ramsa efteråt, när det redan är försent.

Men detta har gradvis ändrats har jag märkt. Vid flera tillfällen den senaste veckan bara har jag istället för att tiga och reta mig faktiskt öppnat munnen och sagt ifrån. Inget farligt har hänt. De som blivit tillsagda har förvisso blivit något förvånade, i vissa fall lite arga, men inget värre har hänt - och vad viktigare är - JAG har mått bra!

Så från och med nu är det ett löfte jag ger mig själv och min omgivning att aldrig tiga om någon säger något rasistiskt, homofobt eller på annat sätt nedsättande och kränkande och att aldrig tiga om någon uppför sig på ett sätt mot mig eller andra som jag inte tycker är ok.

Världen kommer att bli bättre om vi vågar börja ifrågasätta varandra öppet och inte hemma vid köksbordet!

Uppmuntran

Jag har fortfarande strul med mina njurar.

Igår var vi och hälsade på Kärmor på sjukhuset där hon ligger efter en operation. Då började jag få känningar och så småningom rejält ont så det var bara att knalla till nästa hus och få hjälp.

Hela väntrummet fullt av folk och jag tänkte att nu blir vi sittande här men det var rena VIP-behandlingen. Rakt in på en gång, upp på en brits och in med doktorn. Jag var därifrån på ett par timmar, med smärtlindring i kroppen.

Idag orkade jag inte ta mig upp förrän till lunch, trots det galet sköna vädret.

Nåja kom upp till slut i alla fall och gav mig ut. Kom på, på vägen hem, att jag nog behövde klippa mig så jag gick inom en av alla otaliga frisersalonger vi har i stan. Fick tid genast.

En hel del av mitt långa hår åkte av och sen fick frissan fritt spelrum att stajla mig som hon ville. Det slutade med att jag såg ut som Scarlet O'Hara i Borta med vinden.

Är det inte likt så säg?!





Typ 60 kg skillnad bara, men vaddå? ;)

Tobak är skit

Jag är uppväxt i en rökande familj. Morfar rökte pipa. Mysigt.
Mamma och pappa rökte cigaretter. Mindre mysigt.
Pappa rökte Gul Commerce kommer jag ihåg.
Nångång när jag var runt 10 år så sa pappa att han hade slutat, men så en gång när vi var hos honom över en helg så såg jag plötsligt en dag att det rök om skrivbordet. Jag öppnade lådan och där stod ett överfyllt askfat med en nyligen släckt fimp. Bläh.
Mamma har rökt i hela mitt liv. Mest vit Prince, men på senare år olika billighetsmärken.

Jag själv testade rökning första gången när jag var 11 år. Smakade på nån av mammas fimpar. Bläh, verkligen!! Hur kunde man frivilligt välja att dra i sig sån skit?! På sommarlovet mellan 8an och 9an började jag röka mer på riktigt. Fast inte ens då fastnade jag i nåt beroende. Jag kunde feströka och sen lägga av i flera veckor efteråt. När jag var 17 åkte jag på läger i 2 veckor. Alltid var det nån som satt i rökrutan. Stället vi var på hade bara John Silver utan filter i kiosken, så det fick bli det. Ett paket om dagen. Men sen när jag kom hem la jag tvärt av igen.

Mamma visste visserligen om vid det här laget att jag rökte, men jag tyckte ändå det var skämmigt att röka inför henne så jag lät bli. När jag var 18 år flyttade jag hemifrån och kunde röka när jag ville. Det gjorde jag också. Marlboro Light var min drog. Då fick man ju röka på krogen också och det gjorde jag. Mycket.

När jag genomgick min ryggoperation flera år senare och mådde skit i ett halvår hade jag inte ens en tanke på en cigg. Så fort jag kom hem så började jag kedjeröka för att döva depression, antar jag. Så höll jag på ett bra tag. Sen blev det mindre och mindre igen.

När jag flyttade upp till Sundbyberg och ihop med Conny blev det absolut mindre och mindre av rökningen. Dels för att jag inte alls kände nåt behov av tobaken och dels för att ingen annan i min närhet rökte, så det blev bara att det inte blev längre. Nuförtiden kan jag ta en cigg vid nåt enstaka tillfälle och sen låta bli i flera månader i sträck igen.

Varför jag tar den där ciggen vet jag egentligen inte, men det är gott ibland.

Hörde på nyheterna idag att vi har fått in smuggelcigaretter i landet som tillverkats i Kina och som med största sannolikhet säljs i kiosker och på restauranger och krogar.
Dessa cigg ska enligt uppgift innehålla rätt mycket mer än bara tobak. Hundbajs t ex.

Jag ska sluta röka helt.

För även om tobak egentligen, handen på hjärtat, alltid smakat skit
så är det numera en stor risk att ciggen smakar skit rent bokstavligt!


Ont

Mina båda armar är rätt viktiga för mig.

Med dem ska jag kompensera bortfallet av fungerande ben. Det sliter och jag har nu otroligt ont i båda mina armar. Både när jag vilar och när jag försöker göra något.

Det gör ont hela tiden.
Häromdagen gav jag mig dessutom på att börja träna armarna.

Det var inte alls smart för nu har jag så ont så jag gråter.

Tidigare inlägg