Dagen efter kvällen före

Imorgon börjar mitt nya liv - igen. Jag kommer att återkomma mer till det vid ett senare tillfälle.
En av följderna med mitt nya liv är att jag helt kommer att sluta med alkohol, i alla fall för ett bra tag framöver.
Kanske var det därför som det som hände igår hände.

Conny och jag hade en egen liten kräftskiva härhemma. Seriösa partyprissar var vi, med kräfthaklapp, hatt och nubbevisor. Och naturligtvis nubbar också. En hel radda nubbar faktiskt.

Kvällen slutade, för min del, i töcken och med grön plasthink som kramkompis för natten. Orutinerat, jag vet. Man är ju ingen ungdom längre, liksom....

Nåväl - imorgon är en annan dag!

Frustrerad

När jag träffade Conny fick jag, som du vet, 2 bonussöner på köpet. Härliga, snälla, underbara killar som jag har sett växa upp från småkillar i yngre tonåren till vuxna män. Visserligen fortfarande unga vuxna, men ändå.

Det har för det mesta varit en källa till glädje, men emellanåt är det oerhört frustrerande att så att säga stå vid sidlinjen och titta på och tycka en massa.

Jag sa från början att jag inte ville uppfostra Connys söner eftersom de har en mamma och en pappa redan.
Tyvärr fick det till följd att jag aldrig sa nåt direkt till killarna om det var något de gjorde eller inte gjorde som jag inte gillade, utan jag pratade med deras far så fick han ta diskussionen sen.
Allt för att inte lägga mig i som det kändes.

Men som sagt, det har inte alltid varit lätt och bekymren har knappast minskat heller för att killarna blivit äldre - under stundom känns det nästan tvärtom.

Men men det är väl bara att finnas här, skälla lite, lyssna mycket och råda mest. Vad annat kan man göra liksom?!

Just idag är dock frustrationen stor!

På väg hem!

Nu ska det äntligen ske!

Har inte varit i min hemstad sen nångång förra året. Ikväll händer det igen.

Jag kan riktigt känna lukten av blommorna i slänten vid viadukten på Victoriagatan.
Jag kan känna pulsen på uteserveringarna längst Storgatan.
Jag kan känna vinden i håret och solen mot kinden när jag vilar mig vid Europa och tjuren.

Men framför allt kan jag känna värmen och innerligheten i de människor jag träffar när jag kommer hem! Min familj, mina vänner och bara flyktigt bekanta. Hoppas få träffa så många som möjligt av er!



Är föräldraskap en mänsklig rättighet?

Nej, jag tycker inte det.
Bara för att man kan avla fram en avkomma kvalificerar man sig inte automatiskt till att bli en bra förälder.
Det här ämnet intresserar mig på ett mycket personligt plan, eftersom jag har försökt bli gravid i 7 år nu.
Alltså, försökt på det där vanliga sättet.

Jag och maken har genomgått fertitlitetsutredningar där man konstaterat att vår enda chans är IVF-behandling. Men för det är jag numera både för gammal och sedan länge också för fet.
Adoption har heller inte varit ett alternativ för oss.
Så vi blir utan barn. Eller jag blir utan barn, eftersom maken redan tidigare har två stycken.

När jag hör och läser om föräldrar som verkar ta sitt föräldraskap lättvindligt och i stora delar också för givet, så blir jag upprörd och ledsen ända in i märgen.

Just nu i media pågår diskussioner om det var rätt eller fel av en bartender att neka en kvinna ett glas vin, efter att ha sett henne amma sitt barn bara stunden innan. Många säger nej och kallar det nymoralism.

Min spontana reaktion när jag hörde det var: "Fan vad bra att nån sa till"! Ja jag vet att det är tillåtet enligt svensk lag att dricka vin och amma. Men vem tänkte på barnet i den här situationen? - Bartendern, inte mamman.

Barnet fick aldrig frågan om det var ok för honom/henne att ta ett glas. Samma människor som hyllade tjejen i tunnelbanan som ingrep när en pappa läxade upp sitt barn för några år sedan, ropar nu högt på en vuxen kvinnas rätt att göra vad hon vill. Och förresten har ju Socialstyrelsen numera sagt att det är ok att dricka vin och amma, så det så! Ursäkta...va?!

Detta var bara en i raden av saker jag stör mig på när det gäller föräldraskap. Jag har i min omedelbara närhet vuxna människor som nu ska dela upp sina barn mellan sig, så några ska bo hos den ena och några hos den andra vid den förestående skilsmässan, för att "det är så jobbigt med allihop samtidigt"!


Jag blir bara ledsen, helt enkelt.

Vem tror du att du är?

Det bästa program som går på TV just nu heter Vem tror du att du är? och handlar om kända personer som söker sina rötter genom släktforskning.

Så länge jag kan minnas har det alltid varit en dröm - att få söka sig tillbaka till ursprunget och få veta varifrån jag kom och kanske också lite varför jag blev som jag blev.

Jag vet inte vad det beror på, men jag har ingen direkt pratsam släkt.
Mycket av det som "hände förr" lämnas där och pratas inte vidare om. Jag vill höra om morfars slit, om hans bror som föddes med en utvecklingsstörning i förra seklets början och hur han hade det. Jag vill höra om morfars farfars mor, som jag vet fick 11 barn! Och jag vill höra mer om min morbror(som lever fortfarande i allra högsta grad i och för sig), som varit FN-soldat i både Kongo och Cypern.

Såklart vill jag även veta saker om släkten på min pappas sida.

Men jag är nyfiken, så endera dagen så kommer jag att få veta vad som gömmer sig i skrymslorna,
i mitt släktträd.


Min älskade mormor, Inez (född 1915 död 1988)

Konsten att ta hand om varandra

Jag minns en resa mot Växjö, det kan ha varit i november 2001.
Vi satt där i min bil, min vän och kursare Niklas och jag. Jag såg på honom att det var något som han bar på,
som bara måste ut.

Hela han bubblade!

Så kom det: Han skulle bli pappa! Som han hade längtat! Och jag hade längtat med honom, för jag visste ju hur gärna han ville få ett barn med sin älskade Kicki! Och nu var det alltså ett faktum!

Den första dagen i juni månad året därpå kom hon så till världen, med sina stora bruna ögon - Hanna!

Jag fick vara med om hennes allra första dag ute i solen, då var hon dryga dygnet gammal.
Vilken underbar liten tjej!

Niklas och jag fortsatte jobba ihop i skolan i nästan ett år till efter att Hanna fötts, men eftersom de bodde i ett hyreshus utan hiss så blev det inte av att jag kunde komma dit och jag såg därför inte Hanna så mycket mer efter det - förrän flera år senare.

Jag flyttade från stan och kom ifrån de allra flesta, så även Niklas och hans familj och det var inte förrän långt senare som jag fick veta vad som hade hänt med Hanna - hon hade drabbats av malign hjärntumör!

Från stunden jag och Conny fick veta det, släppte vi aldrig taget. Med ett avstånd på 55 mil gjorde vi så gott vi kunde för att låta familjen veta att vi fanns för dem.

Mitt i sommaren förra året blev läget kritiskt för Hanna. Vi var på Fårö då och planen var att vi skulle stannat där ytterligare en vecka, men vi kunde inte. Vi bara måste till Halmstad och till Hanna.

Veckan med henne och familjen vårdar jag i mitt minne som en mycket värdefull skatt.

Hanna dog för ett år sedan idag, natten till den 14 oktober 2009.

Hanna och hennes familj har lärt mig massor - allra mest har jag lärt mig konsten att ta hand om dem som står mig nära. Det bästa sättet att göra det på, är att ge av sig själv och av sin tid.

Jag har en vän, vars far är mycket mycket sjuk och hon, liksom jag, har sina föräldrar på ganska långt geografiskt avstånd och det tär.

Så ta hand om varandra alla där ute - man vet inte hur länge man får ha varandra kvar!

Denna sången spelades på Hannas begravning:



Grattis Moa!

Idag fyller min goa guddotter/brorsdotter 10 år. Stora tjejen!



Moa med brorsorna

Studenten!

Efter tre års slit med prov, redovisningar och läxor tar Daniel studenten idag!

Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka till den där dagen i juni 1991 när jag själv var nybakad student och det kändes som man ägde hela världen!

 Skön känsla att ha.

Jag önskar Daniel, Maria och alla andra nyblivna studenter ett stort lycka till inför framtiden!


Sjung om studentens lyckliga dag

Det börjar närma sig nu. Daniel tar studenten den 4 juni. Tiden går så himla fort känner jag. Det känns inte alls som särskilt längesen som jag hälsade på den då 14 åriga killen för allra första gången och jag var hur nervös som helst för jag visste att han och hans bror ägde min framtid - skulle inte vi tre komma överens så skulle inget funka mellan mig och Conny heller!

 Nu ikväll har Marianne varit här och ätit middag tillsammans med oss och Adde och Jossan.
Efter middagen drog ungdomarna iväg och vi andra satte igång och planerade Daniels studentskiva.

Det känns verkligen helt underbart att vi har en så varm och bra relation med både Marianne och killarnas morföräldrar. De är en viktig del av min familj också känner jag och så har det varit från första stund!

Eftersom varken Marianne eller Conny tagit studenten i den meningen så fick jag komma med input om hur det i alla fall gick till när jag tog studenten 1991. Mycket kan ju ha hunnit ändras över tid såklart och dessutom har jag blivit varse att man firar studenten väldigt olika beroende på var i landet man befinner sig.

Men Daniel ska nog bli nöjd hoppas jag.

Jag minns att sista månaden i gymnasiet var bland det roligaste jag varit med om i mitt liv och jag hoppas det blir detsamma för Daniel och att han tar vara på den tiden som är NU - den kommer garanterat aldrig tillbaka!



Rötter

Jag har alltid älskat historia eftersom jag anser att förståelse för historia är en förutsättning för att förstå nutiden.

Familjehistoria älskar jag allra mest och så länge jag kan minnas har jag velat släktforska. Nångång blir det verklighet också!

Ända sedan Conny och jag träffades har jag hört honom och hans mamma prata om Sorunda, där Conny bodde fram till han var mellanstadie-kille. Jag har hört massa glada minnen därifrån och alltid velat ner och se det med egna ögon. Se varifrån han kommer och vad som präglat honom.

Under våra vistelser i Halmstad har jag pekat ut alla mina smultronställen för Conny och varit jättenyfiken på hans.

Idag gjorde vi slag i saken. Vädret har ju varit helt fantastiskt och vi hade inga planer alls, så vi satte oss i bilen och körde.

Först lämnade vi av svärmor hemma hos sig och sen bar det av tillbaka i historien så att säga.

Kul att se Conny skina upp när han såg sitt barndomshem, sin skola och alla lekställena. Vi gick ur bilen och han pekade och berättade.

Jättespännande!

Vi har ju varit på Fårö under flera somrar nu och där har jag fått en bit av Connys historia och idag kändes det som om pusslet blev färdiglagt.
















Påsken såhär långt

Det känns konstigt att vara i Stockholm under påsken. Under de allra flesta år, sen vi träffades, har vi åkt ner till min familj och mina vänner i Halmstad för att fira påsk.
I år gjorde vi annorlunda eftersom vi ändå kommer att åka ner till Halmstad flera gånger den närmaste månaden.

Istället är vi alltså här hemma. Men vad gör man egentligen under påsken? Jag ville påskpynta i år, men vi hittade inte kassen med pyntet nere i källaren, så det fick vara.

När jag var liten klädde vi ungar ut oss i våra mammors förkläden och målade kinderna röda och satte hucklen på huvudet. I år har jag inte sett några påskkärringar alls. Undrar om de också har rationaliserats bort i kristiderna som råder?

Några direkta påsktraditioner har varken jag eller Conny, så vi tar helgen som den kommer mest.
Igår skrotade vi runt i Kista på dagen sen kollade vi innebandyn på TV och dukade fram ostbricka och vin. Supermysigt!
På kvällen åt vi laxmiddag på tu man hand.

Idag ska vi träffa Anna och Axel, som är på tillfälligt besök häruppe och imorgon träffar vi Connys mamma och farbror.

Hur än ni alla som läser denna blogg väljer att fira er påsk, så önskar jag er en otroligt mysig helg, med mycket kärlek!

Fridens liljor!














För långt borta för en kram

Mina gose-busiga brorsöner fyller år idag!
 
Thimmy och Moa med sina busiga småbrorsor, Albin och Linus

Påminnelse

Jag måste ringa syrran - det var längesen nu!

Finns tyvärr inga foton på syrran-hon hatar kameror!

Grattis Storebror!

Min storebror Christer fyller år idag.

För långt bort för en Grattis-kram så får det bli såhär istället!!



Alla hjärtans födelsedag

När jag var singel var Alla hjärtans dag typ den viktigaste högtiden på året.

Ingen annan dag fick mig att frossa i ensamhet och självömkan såsom den dagen.

Alla andra verkade lyckliga - naturligtvis på min bekostnad, så kändes det i alla fall. När jag sen träffade Conny tänkte jag att nu ska det bli annorlunda! Nu skulle jag också få rosor och kärleksbetygelser den 14 februari, precis som alla andra!

Det jag upptäckte var hur jäkla lite själva datumet den 14 februari har att göra med kärlek. Jag får lika mycket uppskattning och kärlek den 11 november eller den 23 mars!

I vår familj betyder den 14 februari visserligen kärlek, men kärlek på ett annorlunda vis.

Det är nämligen mamma/svärmor/farmor Ingers födelsedag! I år blir det tyvärr inget firande, i alla fall inte idag på själva födelsedagen. Jag ligger fortfarande tämligen orörlig i sängen.

Tur att det finns blomsterbud!



Nåd



Lyssna på texten - den är underbar!

Imorgon firar jag och min Stora Kärlek fem år tillsammans!

Jag har inte lovat Conny eller mig själv så mycket, därför att jag tror mer på handlingar än ord, men ett löfte har jag gett både mig själv och Conny och det är att aldrig, aldrig, aldrig ta honom för givet!

Med allt jobbigt som händer vår familj just nu så blir det löftet än viktigare.

Conny är mitt liv och mitt allt, men jag får aldrig någonsin slå mig till ro i den känslan - jag måste slå vakt om den och om honom varje dag.

Söstra mi!

Idag fyller min älskade syster, Anne-Sofie, 35 år!

Känns som igår hon stod på min rygg och slet av mig håret! *S*

Grattis, babe  - jag älskar dig!





Idag fyller även lilla Sara 3 år - Grattis till dig också gumman!


Fredag kväll

Jag är glad att jag lever! Jag är glad av många anledningar, men just nu mest för att jag överlevde fallet från träningsbänken - ett par centimeter till och min skalle hade gjort permanent avtryck i marmorbordet!
Njae....riktigt så illa var det nog inte egentligen, men jag tillåter mig lite dramaturgiska utsvävningar - det är ju ändå min blogg eller hur? *L*

Fallet slutade hursomhelst med att jag fick en chans att ta mig upp i rullstolen (nästan) själv - en bedrift jag inte lyckats med på sisådär 10 år! Något att vara glad åt!

Just nu är jag även glad för att Conny fortfarande pratar med mig, för att inte tala om älskar mig! Jag blir en rabiat häxa varje månad men nu när jag på kemisk väg skjutit på den tiden i månaden så har jag blivit sju resor värre i humöret! Hoppas vi fortfarande är gifta till semestern! *S* Jodå det är vi nog...jag får göra som Pyret och gosa upp mig mot Connys bröst, se honom djupt i ögonen och spinna så kanske jag kan blidka honom.

Imorgon blir en hektisk dag med naglar på Petras salong och så möte på eftermiddagen. Mörbultad som jag är drar jag mig till sängs nu....God Natt Sverige, var Du än är!


Mor lilla mor, vem är väl så väl som du?

Krisen är över!

Visserligen så är inte mamma fräsch som en nyponros - än!
Men hon är fan så mycket bättre än hon var häromdagen!

Det måste vara alla hållna tummar som har gjort susen! *S*

Jag pratade med henne igår kväll och då var hon visserligen hes i halsen efter slangar och grejor och trött efter narkos och diverse andra smärtstillande medicin, men ändå.....

Så jävla skönt att det har vänt!

Vänner

Igår fick jag ett stort bevis på hur viktiga vänner är och att även om vi bor långt ifrån varandra och även om vi inte pratar så ofta längre, så finns vännerna där och på nåt mystiskt sätt så känner de på sig när man behöver dem som mest, även om man inte alltid orkar sträcka ut handen själv.

Mamma är sjuk - jättesjuk. Hon är kranskärls-opererad och det har tillstött komplikationer. Jag är rädd, skiträdd! Och mitt i allt det här så ska man fungera också, i alla fall förväntas det väl av en antar jag.....

Hursomhelst.....jag älskar alla mina vänner, både gamla och nya och jag tackar för ert stöd! Ni är guld värda.

Har ni en tumme över så håll den gärna för min mamma, min syster och mig!

Älskar er!



Micke Timmermann har klippt ihop filmen, av foto på vänner från förr!
Tidigare inlägg