Nu MÅSTE den väl ändå vara här för att stanna!

Termometern utanför förnstret står på över 10 plusgrader och solen skiner. Måste ut snart och lukta på våren känner jag.

Undrar om man vågar hoppas på att våren verkligen är här nu på riktigt.
Som Sara sa: Om det kommer mer snö nu så börjar jag gråta....på riktigt alltså! Jag är benägen att hålla med!

Idag har det minsann hänt grejor! En reporter ringde innan idag och sa att han läst här på bloggen, min blogg, om det som hände Conny i lördags. Vi får se vad som händer med det där.

Svärmor kom hit för en stund sen och berättade att hon sett på nätet om incidenten i lördags.

Såhär skriver Jakobsbergspolisen:

Poliskontoret kallades på lördagskvällen till en restaurang i området där en ordningsvakt och en gäst hamnat i en dispyt som resulterade i en anmälan om misshandel mot vakten, och en anmälan om våld mot tjänsteman mot gästen.


När jag pratade med polisen i förmiddags sa de att detta ju inte är ett prioriterat fall, så nångång i sommar tas fallet upp, så då får vi se vad som händer, men nu verkar det ju som om Conny också är polisanmäld. Upp-och-ner-vända-världen

Äntligen!

I flera år i rad nu så har skatt-masen tagit en massa pengar för mig, utan att ge mig minsta break i form av lite tillbaka i augusti.

Men i år hände det! Jag får tillbaka lite drygt 5.000 spänn och det är jag suveränt glad för! Jag kommer inte att göra som många gör och begära pengarna till midsommar. Jag tycker det är rätt schysst att ha dem kvar på kontot och förränta sig till efter semestern, när vi kan behöva dem bättre.

Efter helgens tumult och bravader är det skönt att få lite glada nyheter i alla fall.

För alla er som kanske undrar hur Conny mår, så är han fortfarande "lea-bröten" som man säger på halländska. =)
Han har ont i händerna och är allmänt seg i kroppen. Just nu är han på vårdcentralen och träffar läkare och får läkarintyg.

Imorse ringde jag till Trygg-Hansa och som tur är har vi en tilläggsförsäkring till vår hemförsäkring, så Conny fick tillbaka de utlägg han hade med akuten-besöket och taxi i lördags natt.
För att få skadestånd för det vakten gjorde måste vi gå på bowlinghallens försäkringsbolag och det har vi nog störst chans att göra efter att polisanmälan har blivit igångsatt ordentligt.

Nu sitter jag i köket och tittar ut genom fönstret, solen skiner och det är +7 grader. Underbart! Skönt att man får lite motvikt till det jobbiga som hänt.

Fridens liljor!

Igår var jag med om något som annars bara händer andra man läser om i tidningen. Conny blev utslängd från ett ställe och misshandlad av dörrvakten!

Vi var ute med Connys jobbarkompisar, på bowlinghallen i Jakobsberg. Jättetrevligt hade både jag och Conny hela kvällen och jag satt bl a och kollade fotbollen tillsammans med ett gäng killar som var skittrevliga.

Plötsligt kom Mia, en av Connys jobbarkompisar och hämtade mig och sa att Conny blivit utslängd. Resten av tiden på haket är som ett töcken nästan. Alla som känner Conny vet att han aldrig skulle ställa till något och absolut inte något som krävde övervåld av vakten!

Upprinnelsen till händelsen var att Conny försökte få rätsida på varför en kompis till honom blev utslängd, trots att hon inte alls var full eller stökig. När Conny ifrågasatte det så vändes vaktens vrede istället mot honom och han blev bland annat nerslängd i golvet och utslängd för en betongtrappa!

När Mia hämtade mig ringde jag polisen som snabbt kom till platsen och tog vittnesmål och fotade Connys huvud och händer. Vi gjorde såklart en anmälan och nu är det bara att vänta och se vad som händer med den.

Efter tumultet utanför bowlingen åkte jag och Conny in till KS och han fick såret i huvudet undersökt. Sen kom vi hem och idag har vi legat hela dagen. Jag är sympati-dålig också tror jag för jag har varit seg, trött och ledsen hela dagen!

Just nu väntar vi på obligatoriska bakis-pizzan och sen blir det sängen igen och TV:n. Conny blir hemma från jobbet imorgon.

Att inte döma folk efter utseende eller efter de förutfattade meningar och ibland fördomar vi själva släpar omkring på torde vara läxan för dagen.

För fyra månader sen klampade Världens starkaste man, Magnus Samuelsson, in på scenen i Let's Dance-studion, med sina 150 kilo!

Ingen trodde väl att han skulle utgöra nån fara för konkurrenterna, han var väl bara med som ett kul inslag liksom.

Så fel alla hade, inklusive jag!

Magnus visade vecka efter vecka att hårt arbete, ett jävlar anamma och att inte lyssna på omgivningens skitsnack räcker mycket långt!

Sakta men säkert började vi alla omvärdera Magnus och se honom och hans prestationer och framsteg på dansgolvet. Igår stod han och hans fantastiska danslärare, Annika, slutligen som segrare - mot alla odds!
'
Trots att det "bara" är lättsam TV-underhållning, så finns här en djupare läxa att lära. Jag själv är som Magnus i många sammanhang. Jag ser för omvärlden kanske ut att vara på helt fel plats och inte någon att räkna med, men given en chans att visa vad jag går för, så kommer jag också att förvåna, briljera och slutligen vinna!

Magnus Samuelsson har gett mig och min självkänsla en oerhörd kick framåt!

Tack Magnus!!

....ännu i alla fall!! Just nu fullkomligt öser snön ner över vår lilla stad och dränker in allt i vitt, kallt, äckligt.

När, jag frågar, när, ska det vända och gå mot varmare och ljusare tider?

Jag är ledsen att jag inte har nåt djupare och viktigare att skriva om idag än vädret, men det är det som stör mig just för tillfället och då skriver jag om det.

Nu du, lilla Ida, är det dax att lägga på en rem!

Jag har en massa änglar i mitt liv.

 Änglar som knatar omkring här på jorden, men också änglar som finns i Körsbärsdalen i Nangijala, eller något annat mysigt och vackert ställe.

Mina änglar finns där alltid för mig, även om jag inte alltid är mottaglig för deras vägledning. Men det är skönt att veta att de finns hur som helst!

Rekryterings-damen ringde just.

Jag har inte gått vidare i rekryteringsprocessen till jobbet jag sökte och var på intervju för förra veckan. När jag satt på intervjun så fullkomligt älskade damen mig och lovade mig att jag var en av de tre hon skulle presentera för sin kund, arbetsgivaren. Nu hette det plötsligt att fyra andra hade gått vidare, dock inte jag.

Hur är det möjligt, utbrast jag.

Ja de andra hade mer arbetslivserfarenhet, mer ledarerfarenhet och större och bättre kontaktnät, blev svaret.

Det är ju för fan som att slåss med väderkvarnar! Hur ska jag nånsin få ett jobb om jag inte har arbetslivserfarenhet och hur ska jag kunna få arbetslivserfarenhet om jag aldrig får ett jobb?! Det där går inte ihop för mig!!

Solen flödar in genom fönstret. Jag vet inte än hur varmt eller kallt det är ute, men det är i alla fall skönt att det är ljust och soligt.

Maken ligger jämte mig i sängen och är dyngförkyld!

Därför tänkte jag ta hand om honom idag och bland annat baka våfflor.

Idag är det nämligen Vårfrudagen, något vi i Sverige sen länge har översatt till Våffeldagen.

Och inte mig emot, för gott är det ju!

Och dessutom har jag mammas gamla våffeljärn
-så det kan inte misslyckas! *S*

Egentligen skulle jag skriva ett långt inlägg om hur illa allting gick på mitt återbesök idag och hur dåligt bemött jag blev av alla i princip.


Men jag orkar inte!

Jag kan bara konstatera att Marcus Birro, som varit den som i alla fall offentligt mest kritiserat bemötande och brist på empati inom sjukvården, inte alls är fel ute!

Om landstingen la en del av budgeten på fortbildning inom just bemötande och empati så skulle förtroendet för sjukvården öka avservärt!

I Moderaternas Sverige märks det allt tydligare att det minsann är skillnad på folk och folk!

Läste just en artikel i Expressen som  visar just detta.

 I Moderat-styrda Täby kommun är det numera praxis att personer i behov av tandvård och som dessutom lever på ekonomiskt bistånd, socialbidrag, ska klara sig med 8 tänder färre i munnen än normalt är för en vuxen person, om tänderna blir dåliga.

Tuggförmågan ska med 20 tänder vara helt okej, och utåt sett är det inte socialt hämmande. Det måste finnas en balans i samhället. En som går på bistånd ska inte ha råd till bättre tandvård än en hårt arbetande lärare eller sjuksköterska till exempel. Har du inget jobb kanske du inte har råd med bil och så vidare. Så är ju livet,
säger ordförande i socialnämnden, Thomas Nilsonne.

I mitt Sverige är det inte möjligt att man är så cynisk - men i Moderaternas Sverige är det tydligen helt ok!

Intressant diskussion på Nyhetsmorgon just nu. Ska man eller ska man inte ha politisk reklam i tv?
Jag vet inte om det är för tidigt på morgonen och jag därmed inte kan se de större konsekvenserna, men jag kan inte se nåt problem i det såhär spontant. Vi matas ju av reklam om allt möjligt hela tiden och när det gäller politisk reklam så ser vi det på varenda reklampelare på stan för att inte tala om allt som dimper ner i brevlådan varje valår.

Ett starkt skäl till reklam är att medvetandegöra människor. Den 7 juni är det val till EU-parlamentet. Hur många tänker rösta? Enligt statistiken inte många svenskar alls, 38% förra gången. Det är skandal tycker jag!

Många, speciellt ungdomar, anser inte att politik berör dem och definitivt inte politik som bedrivs långt hemifrån,
 av gubbar och tanter som man inte har nån som helst relation till.

Igår var jag på ett intressant möte. Det var Vänsterpartiets förstanamn på vallistan till EU-parlamentet, Eva-Britt Svensson, som diskuterade kring ämnet Vad ska vi med EU till?

Jag har alltid varit väldigt mycket emot EU och jag är det fortfarande. Men icke desto mindre är vi ju med och då känns det som en plikt att se till att kritiska röster får höras i parlamentet.

Man ska komma ihåg att om man inte röstar, så spelar man odemokratiska krafter rakt i händerna.

Dessutom, som Eva-Britt sa, så ska vi komma ihåg att 80% av de beslut som påverkar oss svenskar, har tagits i EU-parlamentet! Smaka på det! Vill vi verkligen att någon annan då ska ha tagit tillfället i akt att få sina företrädare i Bryssel och Strasbour, medan vi sitter här uppe i Norden och tror att vi inte har med saken att göra?!

Eva-Britt Svensson tog upp några konkreta exempel på saker som helt klart kommer att påverka oss i Sverige, om det går igenom. Bland annat handlade det om att någon lagt förslag i EU om enhetliga skilsmässoregler i Europa!
I Sverige kan man, som två vuxna myndiga personer(om man inte har barn då ska man ha betänketid), bestämma att gå skilda vägar, med en påskrift på ett papper och så är det med det.
På Malta är det totalt förbjudet med skilsmässa. Punkt.
Tänk om Maltas linje skulle vinna gehör i Europa!

Så politisk reklam i TV4 kan jag nog faktiskt leva med, om det kan hjälpa svenska folket
att ta sig till valurnorna den 7 juni!

Det är skitviktigt att rösta och det är också en plikt vi har i en demokrati.

För mig är det oerhört viktigt att inte lämna över mitt öde till nån annan
- vilket jag skulle göra om jag lät bli att rösta.

Jag har aldrig varit en sån person som utrustats med nåt stort tålamod. Tvärtom! Ibland kan ju det vara bra att vara otålig, man får saker och ting gjorda och så.

Men ofta är det ett gissel också.

Man ställer en massa krav på omgivningen att leverera eller att vara på ett visst sätt och när de då inte svarar upp mot mina förväntningar så blir jag sur, tvär och irriterad.

Jag saknar tålamod när det gäller att ha fördragsamhet med andra människor också har jag märkt.

Igår kväll visade sig detta tydligt. Vi var på fest med folk jag aldrig hade träffat. Det i sig behöver ju inte vara negativt, men i det här fallet var det verkligen inget kul! Nån snubbe hade tagit det på sig själv att vara toastmaster och lekledare. Problemet var bara att han hade tittat för djupt i ölburken redan innan festen och rolig var ungefär det sista han var!

Jag ville verkligen inte vara Tjalle Tvärvigg, utan sitta där vid Connys sida och bjuda till för hans skull om inte annat. Men jag kunde bara inte! Hela situationen blev mer och mer outhärdlig och till slut gick det bara inte - jag behövde därifrån.

En stor dos tålamod hade hjälpt mig mycket i det läget, men som sagt, jag är inte utrustad med det!

Igår var en oerhört bra dag! Underbart bra väder, solen i ansiktet och värme i själen. Jag fick ett samtal igår om ett jobb jag sökte för ett tag sen. Jag ska dit idag på anställningsintervju. Känner mig jätteglad för det, men nånstans är jag samtidigt lite skeptisk. Jag har ju varit med förr och vet att en anställningsintervju inte säger ett dugg egentligen. Men kul är det hursomhelst!

Det om gårdagen!

Imorse eller snarare inatt vaknade jag av jätteont i magen! Jag ville inte väcka Conny så jag låg och bet mig i läppen ett bra tag och hoppades att det skulle gå över. Det gjorde inte det, snarare tvärtom. Till slut var jag tvungen att väcka Conny och vi ringde ambulans.

Välbekanta ansikten mötte upp på akuten.

Efter den obligatoriska väntetiden på drygt en timme dök en valpig underläkare upp. De är egentligen rätt söta när de försöka ingjuta respekt i mig som patient, trots att jag vet och de i alla fall anar att jag troligen innehar väldigt mycket mer kunskap än dem.

Jag blev smärtlindrad och sen röntgad. De stenar som jag känt av i vänster njure har tydligen flyttat sig neråt nu så nu ska de inte ge mig mer besvär. Jaja, vi får väl se........

När vi kom ut från akuten så snöade det! Våren tog stopp abrupt! Bara det inte håller i sig! Jag pallar verkligen inte mer!

Mycket bra till och med! Jag vaknade samtidigt som Conny idag och det underbara mötte mig när jag tittade ut genom persiennerna - SOLEN!

Vad jag har längtat! Idag har jag inga planer alls, så jag ska ta mig tid att gå ut och få in våren i lungorna och känna solens strålar värma mina kinder.

Nu är inte sommaren långt borta!

Härmed inte sagt att jag är "bajare" - Jag gillar låten bara! *L*

Mina gose-busiga brorsöner fyller år idag!
 
Thimmy och Moa med sina busiga småbrorsor, Albin och Linus

För 6 år sen ganska precis flyttade jag från min kära födelsestad Halmstad.
När jag tog det beslutet var det inte lätt men under rådande omständigheter tog det heller inte jättelång tid att komma fram till att en flytt var det enda rätta för mig just då.

Flyttlasset gick som många vet till Strömstad och där stannade jag kvar i ca 8 månader. På de 8 månaderna hände mer i mitt liv än det gjort på 30 år! Jag lyckades stå på egna ben, flytta 30 mil hemifrån helt ensam. Jag fann kärleken och flyttade slutligen till honom 55 mil österut.

Den lilla stad jag hamnade i påminner mig ofta och mycket om mitt älskade Halmstad!
Småstadskänslan finns här liksom där och folk här är som folk "hemma".

Kort sagt, jag saknar inte Halmstad så mycket som jag trodde jag skulle göra när jag flyttade.

Utom sådana här dagar, som idag.

Jag läser i Hallandsposten att våren har kommit till Halmstad.
 Det får mig att sakna och längta till Halmstad!
Jag minns hur luften luktar i Halmstad när våren kommer.
Hur alla blommor, först snödroppar, sen miljoner krokusar och slutligen åter miljoner påsk- och pingstliljor,
blommar upp i slänten utanför HFAB. Jag minns hur vattnet i Nissan kommer fram under isen.

Att möta våren i Sundbyberg är i och för sig inte fy skam det heller, men våren här kommer senare och är inte riktigt samma sak ändå.

Att jag sådana här dagar saknar Halmstad kallars visst nostalgi.




Sturegatan, Sundbyberg

Nästan ända från början har jag hållit Malena Ernman som vinnare av Melodifestivalen och som ni har kunnat läsa på bloggen förut så har även Caroline af Ugglas seglat upp som en favorit hos mig.

Och jag fick rätt.

Jag är stolt över att man vågat rösta fram ett bidrag, som kanske inte var det mest catshy eller för den delen heller det bästa ur svensk synvinkel.

 Men vad svenska folket glömt i flera år är att det bidrag vi skickar iväg ska tävla med uppåt 40 andra låtar och då kan det inte låta som 39 av dem om vi ska ha en sportmössa att komma långt internationellt.

Malenas och Carolines bidrag var de enda i svenska upplagan i år med en chans att komma långt i Eurovision och det är det hela grejen går ut på.

I motsats till vad alla relationsexperter råder till så har vi TV i sovrummet.

Jag älskar det!

Jag älskar att ligga i min varma säng och somna till NCIS och jag älskar
att vakna varje morgon till Vakna med The Voice.

Jakob, Josefin och Paul är mina nya nyhets- och trendorakel.
Balsam för själen och en bra start på dagen.

Just nu ligger jag och väntar på att Caroline af Ugglas ska komma och leverera klokheter.

Ha en bra dag alla!

En förvirrad, ensam, vettvillig tonåring har skjutit ihjäl 15 personer innan han slutligen tog sitt eget liv.

Vad är det som händer?!

Att man kan må så dåligt att man vill ta sitt eget liv och försvinna till något bättre, det kan jag relatera till, men varför skjuter man först ner 15 totalt oskyldiga människor?!

Och hur fan är det möjligt att vapen finns tillgängligt på det här sättet?!

När det har hänt i USA har det varit illa nog men då har man kunnat vifta bort det med att det är långt från oss och en annan vapenkultur(de har det inskrivet i sin grundlag att varje människa har rätt att försvara sig - det är det alla vapenivrare alltid lutar sig mot).

Men de senaste åren har det kommit allt närmare; Tyskland och Finland.

Hur länge dröjer det innan det kommer till Sverige? Jag ryser av tanken!
Vapenförespråkare brukar alltid säga:
Jamen det är inte vapen som dödar människor , det är människor som dödar människor.

Men hallå!!!! Ingen hade kunnat döda någon utan vapen.

*Öppna upp ungdomsgårdarna igen.
* Återinför gympan högt på schemat, så att ungarna får röra på sig och får lära sig lagkänsla och kanske till och med blir idrottsintresserade.
*Fatta rätt politiska beslut så att föräldrar har möjlighet att umgås med och engagera sig i sina barn, utan att för den skull bli ekonomiskt lidande.
*Inför konflinkthantering på lärarutbildningarna.

Glada, engagerade, sedda ungar skjuter inte ihjäl någon. Allrahelst inte om det inte finns nåt att skjuta ihjäl nån med!

Häromdagen läste jag det senaste i raden av märkliga förslag från Kristdemokraterna: För att få fart på barnafödandet i landet ska nyblivna föräldrar få en premie
på 10.00 kronor.

Kommer det att gälla alla nyblivna föräldrar undrar jag då?
Eller för den delen alla barn?

En av mina bästa vänner vill inget hellre än att bli mamma. Hon har försökt och försökt men det vill sig inte på naturlig väg. Hon och hennes man vill då försöka bli gravida med hjälp av IVF, men får nej av sjukhusets etiska råd.

Anledning: Min väninna har ett funktionshinder.

Så har vi också debatten som kommit till i kölvattnet av händelsen på
Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Vem har rätt att få leva och vem ska bestämma vad ett "värdigt liv" är?
Kommer föräldrar till ett multifunktionshindrat barn att få en check på tio papp eller får de skylla sig själva?

Mina frågor är många och jag önskar att någon kan ge svar.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4597835.ab

Nu ikväll hade vi(Conny) som sagt avtalat tid med en penningplacerare inne i City. Efter en del irriterat letande mitt i snögloppet kom vi fram.

Killen, som inte ens fyllt 30(jag kollade in hans diplom på väggen) visade in oss på sitt kontor och började därefter fråga ut oss om hur vår finansiella situation ser ut och vad vi vill göra åt saken.
Bland frågorna var: Bor ni i hus eller bostadsrätt? Conny svarade: Vi bor i hus - hyreshus!

Killen på andra sidan skrivbordet såg både besviken, medlidande och skrämd ut!

Alltså seriöst; Vi har aktivt valt att bo i hyresrätt! Vi trivs i hyresrätt och fan om vi ska bli ifrågasatta av en slipsnisse som knappt ens är torr bakom öronen!

Ända sedan borgarna vann valet 2006 så har det blåst snålt kring hyresrätten. Det verkar inte som om man med stolt stämma och rak rygg kan säga att man bor i hyresrätt och att man är nöjd med det.

Man blir tittad på som en jäkla stackare och sånt avskyr jag!

I vår lilla stad byggs det så det knakar - i princip enbart bostadsrätter. Samtidigt är det flera hyresrätter som visar intresse för ombildning. Flytta till bostadsrätt ni som vill, men låt oss andra få lov och bo som vi vill och som vi har valt!





                                                                                  

Imorse vaknade jag och trodde fan inte det var sant alltså! Snöstorm utanför fönstret - igen! Det är visserligen bara i början av mars men nu räcker det ändå tycker jag!

Jag vill känna doften av vårblommor, inte slaska omkring i äcklig, sörjig snö!

På grund av vädret har jag inte haft lust att göra något som helst vettigt eller nyttigt idag.

En snubbe från Skanska aviserade igår att han tänkte komma hit idag på morgonen och byta ut vår ugn, som absolut sett sin beskärda del av vintrar i sitt liv! När han dök upp låg jag kvar i sängen, tur Sara var här så jag slapp vara social!

Hursomhelst; det blev en ordentlig uppfräschning av köket och nu har vi en ugn som självaste McGyver skulle vara avundsjuk på!

Ikväll ska jag och maken iväg på nåt slags möte med nån finsvalp som vill placera våra pengar. Eller rättare sagt; Connys pengar! Det ringer såna killar titt som tätt hit och alla frågar efter Conny, aldrig någon frågar efter mig. Undrar varför?

Conny ställde som krav att jag också skulle få följa med när han träffar den där slips-nissen. Så förvånad killen kommer att bli när han får veta att jag inte har ett skit att placera! Men jag är ju gift, så jag klarar mig ändå!


Snö utanför fönstret


Vår nya fina ugn!

För några veckor sen låg jag i min säng och tittade på delfinal femtielva av Melodifestivalen. Genom rutan kommer plötsligt Caroline af Ugglas, med en skärande falsk, genomborrande sång som jag verkligen inte tyckte om!

Hon gick vidare till Andra chansen och jag tänkte att det där måste ändå vara dödsstöten för festivalen, så som vi lärt känna och älska den!

I lördags var det då dags att se när denna erbarmligt dåliga låten äntligen fick vad den förtjänade - trodde jag!

Det som istället hände under de två framträdanden som Caroline gjorde med sin låt, var att jag sakta men säkert började ändra åsikt - både om henne och om hennes låt.

Lyssna bara på den, blunda och ta in varenda ord. Jag ryser och gråter, den är så så vacker.

Så snälla snälla snälla......om du inte gillade den från början, ge den en chans till - den är värd det! En andra och ibland tredje chans kan vi alla förresten ibland vara värda, så det så!

Som tur är så är jag uppvuxen under 1970-talet - en tid då vi alla fick veta att vi minsann kunde! Allt verkade möjligt och kamp lönade sig!

Sen dess verkar mycket ha gått framåt, men mycket har avstannat och en del har till och med gått baklänges!

Idag år 2009 är det fortfarande helt ok att betala kvinnor 20% mindre än män, för exakt samma jobb! Det är fortfarande idag helt ok att ge män mer insatser, typ hemtjänst, rehabiliteringsinsatser och personlig assistans, medan kvinnor i motsvarande situation blir ifrågasatta som just kvinnor och får passiviserande insatser.

Jag tillhör väl den skaran människor som tycker att det är lika viktigt att uppmärksamma dessa uppenbara orättvisor även andra dagar på året än 8 mars.

Och för att det ska bli så, så räcker det inte att kvinnor slåss för "kvinnosaker" - det handlar om mänskliga rättigheter, inte manligt vs. kvinnligt. Alla måste med i den kampen! Kvinnor och män.

Inom "mitt" område är det precis lika viktigt att inte se "funktionshinder-frågor" som en säregen art av frågor. Självklart handlar även det om mänskliga rättigheter, som alla måste kämpa för - inte enbart de som för tillfället råkar vara direkt drabbade.

Solidariteten måste tillbaka in i oss alla, med själ och hjärta - om vi så ska skrika lungorna ur kroppen för att nå dit!
Lyssna färdigt - det är det värt!

Häromkvällen diskuterade jag och maken huruvida vår lilla stad tillhör Norrort eller Västerort. Han har ju vuxit upp här och borde veta, han säger Norrort. Jag som bara bott i vår lilla stad i fem år, jag hävdar Västerort för det har jag minsann hört! *S* Nån som vet säkert? Hojta till i så fall och ge mig bevis! *S*

I fredags kväll var Adde och Jossan över på middag. Jag hade fått i skallen att jag skulle göra plankstek med riktig bearnaise! Det gjorde jag också - och gott som f*n blev det!







Efter middagen gick ungdomarna hem till Jossan och jag och Conny la oss och mös vid tv:n till Så ska det låta.

Jag känner mig fortfarande jättebra efter allt sjukdoms-tjafs som har varit den senaste tiden. Därför blev det en aning skrämmande när jag vaknade kl. 5 igår morse av att jag hade jätteont i magen! Det gick inte över utan ökade bara så till slut ringde vi våra kompisar på SOS Alarm och de skickade hit en plinplong-taxi. Min värk tilltog i ambulansen och plötsligt hörde jag sirener och tänkte: "ojdå det är fler som mår dåligt, undrar vad som hänt?". När vi kom fram till KS insåg jag att det var min ambulans som låtit!!
Nåväl, det var ingen fara med mig och några timmar senare var jag smärtlindrad och vi kunde åka hem och sova en stund.

Conny körde världens lobbying igår för att få mig att titta på Andra chansen med honom inne i soffan i vardagsrummet. Jag vann dock och vi tittade från sängen istället. Jag vet inte varför, men jag gillar verkligen inte vårt vardagsrum. Hoppas vi kan få napp på en bättre och billigare lägenhet snart!

Förra veckan satt jag på tunneln och beklagade mig för Pia. Min klagan gällde att jag inte själv tycker jag har åstadkommit nåt som helst i livet! Jag drog upp allt som jag inte har i livet: jobb, inflytande, barn.

Samtidigt berättade jag om Anna som alltid talar om för mig hur stolt hon är över mig och min slutsats den här dagen i samtalet med Pia var att jag inte kunde förstå varför Anna är så stolt över mig - jag har ju inte åstadkommit nåt!

Pia tyckte jag bara var dum som sa sådär. Så plötsligt sken hon upp i hela ansiktet och så sa hon:
Du finns ju på Google!!

När Pia sökte jobb hos mig för nåt år sen så fick hon rådet att googla på mitt namn och där fanns jag!

I brist på annat att göra nu på morgonen så bestämde jag mig för att kolla hur många träffar jag fick på mitt namn på Google. Lite över 2000 träffar - alla handlade dock inte om mig, men fyra sidor på Google handlar bara om mig!

Den ulitmata egotrippen för ett sargat självförtroenden! *S*

Morgonens nyheter domineras av det historiska avtalet som fackföreningen Metall tvingats sluta med sin arbetsgivar-motpart. Avtalet är frivilligt för de lokala organisationerna och går ut på att man istället för att riskera sin anställning, gå ner i arbetstid.

Regeringens företrädare gömmer sig undan både ansvar och kommentarer, man skickar fram en sekreterare som tar dagens uppgörelse som nån slags kvitto på att industrin klarar sig själv.

"Man har skrikit ett halvår nu, men vi måste prioritera de som inte har nån organisation som skriker högt".
Vilka är dessa undrar jag då? Jag brukar ibland bli placerad i det fack av människor som "står längst ifrån arbetsmarknaden", som "inte har nån röst", som är "svag".

Jag vill inte säga mig tillhöra någon av dem kategorierna och förresten; det spelar ingen som helst roll om det är högkonjunktur eller kristider i Sverige. Statistiskt sett så är den grupp jag placeras i helt opåverkad av sådana trender - vi får sällan break på arbetsmarknaden hur som helst.

I helgen har vi haft det jättemysigt. Jag har både sniffat bebis och gosat med katterna - maken har förresten också fått sin beskärda del av gosandet! *S*

Jag befinner mig fortfarande i ett euforiskt tillstånd över alltings underbara vanlighet.

Idag vid frukosten t ex så hittade jag Pyret liggande mitt i min stora Benjaminfikus. Hur gulligt som helst!


Gose-Tindra i farbror Connys knä. Pappa Roger tittar på.


Mmmmm...mobiltelefoner smakar gott - speciellt Nokias modeller! *S*


Pyret mitt i grönskan