I dagarna fyller CH Hermansson 95 år. Många skulle säga att just CH har betytt mest för Vänsterpartiet, då han med sina bevingade ord på en kongress ville ena partiet och komma bort från inre stridigheter.

 

I helgen var jag på partistyrelsemöte och jag kan inte hjälpa att jag återkommer till CH:s ord. Jag har suttit i den styrelsen sen jag blev invald på kongressen i januari, alltså snart ett år. För det allra mesta har det varit bra diskussioner, "högt i tak" som man brukar säga och en schysst och respektfull ton, även om vi inte alltid varit helt överens i alla sammanhang eller i alla frågor. Men så har de poppat upp: De där härskar-teknikerna. Det kan vara att någon har blivit avbruten när hen har fört fram en åsikt som gått på tvärs mot en annans. Det kan vara himlande med ögonen, suckar och sneda elaka leenden. Det är illa nog. Men när det kommer upp argument där man(inte jag specifikt) anklagas för att vara dum i huvudet, om man inte förstår och/eller håller med om att det är såhär eller såhär det ligger till - då har i alla fall min gräns gått. 

 

Jag älskar mitt parti och min partistyrelse, men jag vill att vi ska vara trevligare, snällare och definitivt mer respektfulla mot varandra än vad jag upplever nu är fallet. 

 

 

Vi pratar ofta i partiet om härskartekniker och hur dåligt det är - underförstått att vi inte sysslar med sånt och per definition är bättre än andra. Det är vi inte, som jag ser det, men vi kan bli, om vi tillsammans jobbar för det. Om vi tittar på vårt eget beteende och hur vi säger det vi säger till varandra. Om vi gör varandra uppmärksamma på det.

 

Själv hann jag inte med det senare på mötet, eftersom mötet löstes upp snabbt och alla sprang iväg till sitt med tåg kaos och annat i tankarna. 

 

Jag pekar inte ut någon specifikt, det skulle jag aldrig drömma om att göra. Detta är allas vårt gemensamma ansvar!

 

Jag ska jobba på en förändring och en förbättring - och det hoppas jag fler gör. Vi har mycket viktigare saker att göra än att gnabbas internt!