Morgonens nyheter domineras av det historiska avtalet som fackföreningen Metall tvingats sluta med sin arbetsgivar-motpart. Avtalet är frivilligt för de lokala organisationerna och går ut på att man istället för att riskera sin anställning, gå ner i arbetstid.

Regeringens företrädare gömmer sig undan både ansvar och kommentarer, man skickar fram en sekreterare som tar dagens uppgörelse som nån slags kvitto på att industrin klarar sig själv.

"Man har skrikit ett halvår nu, men vi måste prioritera de som inte har nån organisation som skriker högt".
Vilka är dessa undrar jag då? Jag brukar ibland bli placerad i det fack av människor som "står längst ifrån arbetsmarknaden", som "inte har nån röst", som är "svag".

Jag vill inte säga mig tillhöra någon av dem kategorierna och förresten; det spelar ingen som helst roll om det är högkonjunktur eller kristider i Sverige. Statistiskt sett så är den grupp jag placeras i helt opåverkad av sådana trender - vi får sällan break på arbetsmarknaden hur som helst.