Igår var vi, som sagt, på Ulla Winbladh och åt jättegod middag! För första gången i mitt snart 37-åriga liv fick jag dessutom känna på hur det kändes att vara typ Angelina Jolie, Victoria Beckham eller nån annan dignitet.

Vi hade nämligen hela restaurangen för oss själva! Tydligen är det så att hela Stockholm emigrerar norrut när det är sportlov och då avfolkas bland annat Djurgården och restaurangerna där gapar tomma.

Oss gjorde det dock ingenting, det var lugnt och skönt och vi fick tid att både småprata med personalen och också sitta som Lady och Lufsen och titta varandra djupt i ögonen!

Notering till mig själv: Nästa gång ska jag beställa barnportioner till mig - Conny åt upp all sin egen mat och så gav jag honom halva mina portioner också. Folk som ser oss tror förmodligen att det är jag som käkar upp hans mat, men det är faktiskt tvärtom! *S*

Nåväl, här kommer bilderna från igår:


Helt ensamma var vi

Skum belysning, jag vet, men fin var han maken, i nya stassen!


Frun i egen hög person! *S*

Nu ska jag och min käre make åka ut till favvo-restaurangen, Ulla Winbladh, på Djurgården.

Vi ska äntligen något försenat fira vår 5-årsdag.

Detta ska göra ståndsmässigt, med champagne och lyxmiddag.

Både jag och Conny har kvällen till ära nya stasser på oss och jag är sminkad för första gången på evigheter.

 Bildbevis kommer! =)

Fridens liljor!

Jag måste ringa syrran - det var längesen nu!

Finns tyvärr inga foton på syrran-hon hatar kameror!

Igår kom jag hem!

Katterna anföll mig direkt i dörren och sen släppte de mig knappt med blicken -  eller nosen heller för den delen!

Sen kom Conny hem från jobbet, vi åt och pratade och gick igenom posten. Inget märkvärdigt alls, sånt gör tusentals människor varenda dag - men jag älskade det! Och jag var hela tiden medveten om att jag hade inte ont!! En helt enorm känsla för en som levt med ständig smärta i över en månads tid.

Idag har jag haft storhandling på Citygross inbokat och senare också möte med KHR. Så obeskrivligt underbart att få lov att vara helt vanlig!!

Jag känner livet i mig, som farbror Nilsson brukar säga!

Maud Olofsson har de senaste veckorna med en dåres envishet mässat fram sitt budskap: Det blir inga pengar till Saab - sånt ska inte svenskarnas skattepengar gå till!

Idag eklateras förlovning mellan Kronprinsessan Victoria och hennes Daniel. De har "äntligen" efter typ 7 år ihop fått tillåtelse av pappa Kungen att gifta sig.

Gissa om det kommer att finnas pengar från oss skattebetalare till den grejen!!

Fy fan säger jag! Visst, gift er gärna, men jag som skattebetalare i Sverige har inte gett borgarna mandat att betala Vickans brudklänning - speciellt inte samma vecka som man så tydligt från regeringens håll sagt sig veta vad exakt vi skattebetalare vill att våra pengar ska användas till!!!

.....får jag komma hem!

När min doktorn rondade imorse så frågade hon hur det var. -Tröstlöst, blev mitt svar. Det blir inte bättre med värken i sidan och det kommer inte att bli bättre så länge slangen är kvar.

Något uppgiven konstaterade fru doktorn då att nu får det vara bra. Jag ska göra en datortomagrafi förhoppningsvis idag och efter det ska de dra slangen och jag är fri att gå hem!!

Jag kan knappt tro att det är sant, förrän jag ligger i min älskades famn med mina underbara katter runt mig!

På grund av den här världsfrånvända bubblan som jag har levt i en lång tid nu så glömmer jag saker.
Bland annat glömde jag bort Petras fyrtioandra födelsedag igår. Förlåt och stort grattis i efterskott!



Petra och sötnöten Carmen. Bilden kärleksfullt lånad av Artificiellblond

Det spelar ingen som helst roll att jag snart ska fylla 37 år.

Det spelar ingen som helst roll att jag är maka och partner.

Det spelar ingen som helst roll att jag är styvmamma till två tonåringar.

Det spelar ingen som helst roll att jag är både intressepolitiskt och partipolitiskt aktiv och börjar göra mig ett namn i vår lilla stad.

Ingenting av det där spelar roll när jag har så ont som jag har och när jag mår som jag gör!

Nej, då vill jag bara krypa ihop i en liten hög i ett hörn och låta någon annan ta över.

Bara bli smekt över håret och få lugnande ord viskade i mitt öra.

Helgen var för jävlig och idag har det inte varit mycket bättre. Jag skulle dessutom få prata med Smärtkliniken om ett mer långsiktigt tänk kring min värk och vad som ska göras åt den. Men av det blev intet. Istället fick jag bara upplysningsvis veta att nu var injektionerna indragna och långtidsverkande piller skulle sättas in i stället.

Jorå, tjenare liksom. I det läget som jag befann mig just då var det som att sätta plåster på en hjärtinfarkt!

Jag fick trots allt smärtlindring så nu hoppas jag natten blir bra.

Jag är bara så jävla rädd för att Conny ska sluta se på mig som hustru, vän och älskarinna
och bara se mig som ett litet Knytte som behöver tröst......

Jag gjorde en boknörds-test:

Min storebror Christer fyller år idag.

För långt bort för en Grattis-kram så får det bli såhär istället!!

Genomförde precis en anställningsintervju i telefon, liggande i min sjuksäng. Det gick det också!

Annars ligger jag här mest och funderar på tokigheterna som händer:

* Karolinska sjukhuset hämtar mat från andra sidan stan till sina patienter - Varför??
* En kvinna aborterar två foster för att hon ville ha en son och bara fick döttrar - Varför??
* En familj i norra Sverige har tio barn och jag kan inte ens få ett - Varför??


Ja det var väl de tokigheter jag kom på just nu...det kommer garanterat fler!

Fridens liljor!

Nu är jag äntligen opererad!

Tyvärr innebär inte det att jag nu är slangfri.

Tvärtom, nu har jag två slangar i mig istället för en. Visserligen är nu stenarna borttagna men tydligen finns det risk för att fragment från stenarna fortfarande kan finnas kvar i njuren så därför ska jag nu kopplas upp till ett dropp som ska spola igenom njuren; in genom ena slangen och ut genom den andra.

Sköterskan har precis kopplat in droppet men det strular såklart!(som vanligt när det gäller mig och sjukdomar). Jag kommer att ligga kvar på sjukhuset veckan ut är det sagt, sen får jag se vad som händer.

Saken är ju den att jag har stenar i höger njure också så så småningom kommer jag att bli tvungen att gå igenom samma procedur med den njuren! "Ett krig i taget" som min läkare uttryckte sig idag på ronden.

Man missar en massa när man ligger såhär. Till exempel missade jag pappas och Lenas födelsedag. Jag ringde i alla fall pappa igår efter operationen, lite omtöcknad, men ändå. Lena fick blommor till dörren.

En anställningsintervju som var inbokad till torsdag missar jag också. Så jävla typiskt!

En massa intressant möten har jag redan gått miste om och fler lär det bli.

Jag önskar att livet utanför också kunde frysas med en stoppknapp, när mitt liv nu har måst ta en lång paus. Jag känner mig som en gäst i mitt eget liv, lite sådär utomkroppsligt nästan. Skum känsla!

Jag vill förresten tacka för alla uppmuntrande ord - de värmer ända in i hjärteroten!

Om 4 timmar är jag inlagd på KS. Där hoppas jag att jag får ordentlig hjälp nu.

Natten var ett rent helvete och värktabletterna har tagit slut!

Imorgon ska jag opereras och min högsta önskan just nu är att jag vaknar upp efter operationen och genast känner att trycket över vänster njure är borta.

Jag behöver alla hållna tummar ni kan uppbringa just nu så sätt igång!

När jag var singel var Alla hjärtans dag typ den viktigaste högtiden på året.

Ingen annan dag fick mig att frossa i ensamhet och självömkan såsom den dagen.

Alla andra verkade lyckliga - naturligtvis på min bekostnad, så kändes det i alla fall. När jag sen träffade Conny tänkte jag att nu ska det bli annorlunda! Nu skulle jag också få rosor och kärleksbetygelser den 14 februari, precis som alla andra!

Det jag upptäckte var hur jäkla lite själva datumet den 14 februari har att göra med kärlek. Jag får lika mycket uppskattning och kärlek den 11 november eller den 23 mars!

I vår familj betyder den 14 februari visserligen kärlek, men kärlek på ett annorlunda vis.

Det är nämligen mamma/svärmor/farmor Ingers födelsedag! I år blir det tyvärr inget firande, i alla fall inte idag på själva födelsedagen. Jag ligger fortfarande tämligen orörlig i sängen.

Tur att det finns blomsterbud!

Traditionellt sett är ju fredagen den 13:e otursdagen nummer ett.

Personligen känner ju jag att de allra flesta dagarna de senaste månaderna har varit mina otursdagar. Så därför har jag bestämt mig för att nu vänder det!

Fredagen den 13 februari 2009 blir härmed dagen då de mörka slöjorna lyftes från mitt ansikte, den tunga blöta filten som omslutit mig så länge har torkat och lyfts bort. Luften som varit tung att andas, blir från och med idag lätt, frisk och fräsch.

Jag tror stenhårt på tankens makt och från och med idag har mitt fokus skiftat. Jag har varit nere i skiten länge nog. Dags att se ljuset. Det måste ju vända nångång - varför inte idag?

Ofta när jag tittar på katterna här hemma så undrar jag vad de egentligen tänker. Nu kanske jag kan sluta fundera:


KATTENS DAGBOK

783:e dagen i fångenskap...
Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt.

Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna.

I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Kom ihåg: lägg en på deras säng.
Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.

På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi'. Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.

De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven.

Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet.
Men jag kan vänta.

Det är bara en tidsfråga innan mina planer slår i verket...

Som vanligt när jag mår skit, så måste jag ha nåt kul att se fram emot.

Därför har jag och maken börjat prata semester. Vi har sen innan bestämt att vi ska bila tvärsöver Amerika om tre år - när jag fyller 40 år, Conny fyller 45 och vi firar 5-årig bröllopsdag.

Men tre år är en ganska lång tid, så därför planerar vi nu att åka på en två-veckors semester till New York nästa sommar. Jag har ju redan varit i New York, men har flera gånger sagt att jag vill åka dit igen med min själs älskade.

Nu ser det alltså ut som om det skulle kunna bli verklighet.

Just nu ligger jag och kollar runt lite på resor och hotell. En sak vet jag i alla fall: Vi kommer aldrig att åka med Air France igen!!

Det tog 30 år innan kärnkraftspendeln helt svängde över till de positivas skara. Nu ska vi inte bara behålla de kärnkraftsverk vi redan har, nä nu vill 70% lättledda svenskar att vi ska bygga ut skiten!

Maudan fick ge sig för Fredde. Och vad är välan en liten detalj såsom kärnavfall eller härdsmälta?
Bara jag kan ligga i sängen och se på tv, surfa på nätet och ha mys-belysning på samtidigt.

Och dessutom har ju olyckan redan varit framme - 2 gånger till och med.
Så hur sannolikt är det då att det ska hända igen - i Ringhals, Forsmark eller Oskarshamn?

Vad är grejen med alla unga doktorer på akuten på KS?! Alla ser ju ut som om de gick ut gymnasiet igår och alla verkar skrämda och osäkra när de pratar med mig, av nån anledning.

Idag var det dags för en ambulanstur igen. Jag orkade bara inte med smärtan längre! När vi kom in till KS fick jag vänta nån timme innan doktorn kom.

Han, liksom många andra underläkare vi mött på akuten de senaste månaderna påminde starkt om Doogie Howser. För den som inte minns Doogie så kan jag säga att han var en 14-årig läkare i en amerikansk serie från början av 80-talet.

Hursomhelst fick jag ett par sprutor sen fick vi vänta nästan 2 timmar på att transporten kom och körde oss hem igen.
Vi åkte specialfordon eftersom jag måste ligga nästan hela tiden.

Nu har vi ätit middag(om man kan kalla 3 tuggor mat för middag?) och jag ligger återigen i sängen, nyduschad och fräsch.

Imorgon ska jag in till KS igen och skrivas in för operationen nästa måndag. Varför man skrivs in en hel vecka innan själva operationen har jag aldrig fattat riktigt, men det finn säkert nån logisk förklaring på det också.

Trots att jag är sängliggande det mesta av tiden, så försökte jag verkligen mitt yttersta för att vi skulle få fira vår 5-årsdag på ett så bra sätt som möjligt.

Det gjorde Conny också!

Mitt på dagen ringde det på dörren och utanför stod ett blomsterbud med en bukett av de längsta och rödaste rosorna jag nånsin har sett!

Innan Conny kom hem, gick jag upp ur sängen och Pia och jag dukade fint i köket och la champagnen på kylning.

Just den flaskan fick vi av hotellet där vi tillbringade bröllopsnatten, men vi hade redan druckit så mycket den kvällen så vi tog med flaskan hem för att spara till ett speciellt tillfälle - och det var det ju verkligen igår!

Conny hämtade mat på Elektra innan han kom hem från jobbet.

Trots att min hjärna och mitt hjärta så gärna ville vara uppe, ville sitta med min älskade vid bordet, dricka skumpa och äta romantisk middag, så pallade inte min kropp mer än 20 minuter!

Jag grät som ett barn för att jag inte orkade vara uppe mer!

Conny bara la armarna om mig, ledde in mig till sängen, la mig tillrätta och sen hämtade han in all mat och dricka till sängen och så hade vi picknick där istället.

Det är inte särskilt svårt att förstå varför jag älskar honom så mycket!




Mot okända hav - Marie Fredriksson. En av mina absoluta favoriter, spelades på vårt bröllop.

Såhär fin blev dukningen:

Vid den här tidpunkten för exakt fem år sen, satt jag som på nålar och väntade.

Väntade på mitt öde. Så kändes det faktiskt.

 Innan jag träffade Conny, så hade jag nätdejtat ganska friskt och faktiskt inte alltid varit så nogräknad eller snäll mot mig själv heller för den delen. Jag tog det jag fick och var nöjd med det.

När jag träffade på Conny i cyberrymden, kändes det på en gång att detta var annorlunda.
Jag kunde inte då och kan fortfarande inte sätta fingret på vad det var som rörde sig inom mig, men ganska snart efter den där första dejten i Strömstad, skrev jag såhär:

KÄRLEKEN HAR HITTAT HEM

Aldrig trodde jag väl att jag skulle få lov att vara såhär lycklig
som jag är nu!
Visst; att kärleken finner sin väg till oss alla visste jag ju....
rent teoretiskt alltså! Men fram till nu har jag inte haft anledning
att tro att detta påstående även gick att applicera på mitt liv
i praktiken!

Men så träffade jag alltså HONOM!
Och här på Vilda av alla ställen på jorden!
Han var inte en sån förälskelse som man kunde uppleva i tonåren;
-En förälskelse som hotade att riva med sig allt i sin väg!
Nej, han kom i stillhet och tog en alldeles självklar plats i mitt liv.
Det kändes som att allt jag dittills gjort och alla jag dittills mött,
varit en förberedelse för det som nu finns hos mig,
i skepnad av min älskade Conny!

Många har säkert tvivlat på oss, jag var en tid en av dessa tvivlare,
men hans kärlek till mig har visat sig stå pall för de stormar
vi hittills råkat på och absolut ingenting tyder på att vi inte
kommer att klara av framtida prövningar!
Jag måste citera Lisa Ekdahl; min husgudinna i såna här sammanhang:
"Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå!"

Jag har flera gånger hört väninnor tala om den enda kärleken
och jag har aldrig fattat vad de har menat,
utan mest suttit och nickat och lett lite menande
för att inte verka bakom.
Men nu vet jag vad det är de har pratat om hela tiden!
Jag har hittat hem och här stannar jag!
Jag älskar dig, Conny och ser med tillförsikt, tillit, respekt och kärlek fram emot vårt liv tillsammans!

Några storslagna plander för 5-årsdagen har vi inte. Jag ligger fortfarande till sängs 23 timmar om dygnet, så det får liksom bli som det blir ikväll. Men som Conny sa; Vi får ta igen det senare.


Fields of Gold med Eva Cassidy - Vår låt

Lyssna på texten - den är underbar!

Imorgon firar jag och min Stora Kärlek fem år tillsammans!

Jag har inte lovat Conny eller mig själv så mycket, därför att jag tror mer på handlingar än ord, men ett löfte har jag gett både mig själv och Conny och det är att aldrig, aldrig, aldrig ta honom för givet!

Med allt jobbigt som händer vår familj just nu så blir det löftet än viktigare.

Conny är mitt liv och mitt allt, men jag får aldrig någonsin slå mig till ro i den känslan - jag måste slå vakt om den och om honom varje dag.

När man, som jag, tvingas stanna upp mitt i allt och liksom sätta livet på paus, så blir småsaker, som jag annars tar helt för givet, jättestora och viktiga!

Idag efter att ha sovit större delen av förmiddagen, tog jag mig upp för att duscha.

Ingen större grej kan tyckas - sånt gör man ju varje dag! För mig tog det en bra stund att ta mig upp ur sängen och in i duschen. Väl där lät jag vattnet rinna och liksom skölja av mig allt jobbigt!

Jag skrubbade kroppen med havssaltet jag köpte i USA - skrubba, skrubba, skrubba bort all frustration som byggts upp inom mig.
Sen skölja med varmt härligt vatten - länge!

Nu är jag tillbaka i den nybäddade, fräscha sängen igen.

Jag är glad mitt i allt.

Glad att jag kan uppskatta det lilla i livet. Det är bara på det sättet jag kan se det stora!

Nu börjar jag bli SÅ less på att bara ligga härinne, när hela världen är vaken och lever vidare utanför fönstret!