Den senaste veckan har varit fullkomligt kaotisk och ändå pinsamt välbekant på nåt sätt. En av mina assistenter, en person som visserligen jobbat förhållandevis kort tid hos mig, har helt utan förvarning och på ett helt förkastligt sätt sagt upp sig. Hon skickade ett SMS! Vad än bakgrunden till uppsägningen bottnar i, så gör man inte på det viset! Jag blev chockad! Dessutom har hon sen dess gått under jorden, vilket bokstavligt talat tog mig på sängen igår när hon skulle jobba men aldrig dök upp!!

Sen några månader tillbaka har jag och några tjejer/kvinnor jag känner, som också lever med personlig assistans, bestämt att vi ska resa iväg en helg och ha peer support tillsammans., Peer support är en av hörnstenarna i Independent Living-filosofin och går helt enkelt ut på att ett gäng jämlikar stöttar varandra. Vi har alla helt olika liv och därmed helt olika assistansbehov och helt olika förutsättningar. Men vi har det gemensamt att vi gör det vi gör och lever som vi gör, tack vare personlig assistans.

För ett tag sen var jag på ett frukostseminarium, anordnat av tidningen Föräldrakraft, som handlade om personlig assistans och närmare bestämt den nya propositionen, som stoppats in i övriga stora budgetpropositionen och som, om den går igenom, kommer att få mycket ingående konsekvenser för oss assistansberättigade. Jag har skrivit om det i denna bloggen innan.

Den politiskt sakkunniga på socialdepartementet var inbjuden för att besvara de frågor vi hade. Han spenderade i princip all sin tid med att bagatellisera konsekvenserna av de förslag som nu lagts fram. Det kändes verkligen som om han försökte dumförklara oss allihop som är rädda och oroliga!

Så denna helg som jag nu har framför mig, kommer verkligen som en skänk från ovan eller nåt. Det ska bli så skönt att få kasta av sig ur sig en massa och få klokskap tillbaka och att kunna få vara den personen för andra!