Första maj. Ända sen jag var väldigt liten och långt innan 6 juni var Nationaldag har jag upplevt Första maj vara den viktigate dagen på året, jämte födelsedag och jul då kanske =)

 

Alla talen om solidaritet, kamp, medmänsklighet.

 

Hemma pratade vi mycket sällan partipolitik, men jag fattade väl ändå var min äldreomsorgsarbetande mamma och min vägarbetande pappa hörde hemma, på den politiska skalan.

 

Även om jag alltid VETAT att jag var vänster, i betydelsen socialist och vänsterpartist, så tog det många år innan jag hittade mitt hem i partiet och mycket snart därefter i dess absoluta topp; med 8 år i partistyrelsen har jag varit med och försökt göra mitt för att också föra in funktionalitetsperspektivet, tillsammans med socialism, feminism, antirasism och solidaritet.

 

Ibland har det gått trögt. Ibland bättre.

 

Corononan gjorde att den kongress vi skulle hållit på årets första halva, 2020, istället flyttades till den senare delen. När valberedningen kom med sitt förslag och jag blev uppringd och vidtalad, fick jag veta att jag inte längre stod på valberedningens förslag. Ingen mer förklaring än att "helheten är viktig".

För MIG och vädigt många andra är just funktionalitetsperspektivet en mycket viktig del av helheten! När valberedningen tillkännagav sitt förslag så sades det att förslaget omfattade folk från funkisrörelsen. När jag undrade hur funktionalitetsperspektivet var representerat (funkisvärlden är liten. Vårt parti ännu mindre - i det avseendet), så var det av en som har förgreningar i Reumatikerförbundet. JÄTTEBRA! Ärligt! Men VARFÖR skulle det betyda ANTINGEN hen ELLER mig - varför fick vi båda inte plats?! Jag tror inte samma diskussion gick om kvinnor, LO-arbetare, utom-europeiskt födda, t ex.

Mångfalden behöver ökas, inte "räcka"!

 

Varför tar jag upp detta nu då, ett halvår senare? Bitter? Nej, inte särskilt faktiskt. Mest uppgiven bara.

Det kom till mig därför att idag, första maj, denna dag som jag älskat i hela mitt liv och som jag de senaste 13 åren har gett till Vänsterpartiet med all min kärlek och kamp, var första gången jag kände att jag inte självklart bereddes plats i samhällsgemenskapen, i den socialism som partiet pratar så varmt om.

Jag undrar om denna gir åt sossarna , hade skett med någon som själv lever med en synligt normbrytande funktionalitet, i partiets absoluta topp?

 

Nooshi Dadgostars tal andades  socialdemokratin, under tillblivelsen av Folkhemmet.

 

Men VILKA var det som offrades på det folkhemmets bakgård?! Jo, den som inte kunde jobba och "bidra till samhället"

Det var mina systrar och bröder.

 

I sin bok, Gamla synsätt spökar än skriver Margareta Persson om just detta.

 

Hon skriver i slutordet: 

 

 

Jag menar inte att vi i Vänsterpartiet är där idag. Men jag blir på riktigt beklämd OM det är så att vi (också) slagit in på den väg som säger att samhället är till för dig om du bidrar. Om du jobbar och gör rätt för dig, DÅ ska du kunna lita på sjukförsäkringen och efter ett långt liv i arbete, DÅ ska du ha en pension som går att leva på.

 

Dem av oss som INTE kan jobba eller som av olika anledningen inte bjuds in i arbetslivet - vad ska det bli av oss? Har vi ingen självklar plats?