Så...nu är vi tillbaka hemma i Sumpan igen efter en lite längre helg i Halmstad. Jag märker nu hur lätt jag kommer in i dialekten, så fort jag pratar med nån hemifrån. Conny tittar konstigt på mig när jag börjar bräka och ingen häruppe fattar nånting. Så för er alla, som ännu inte begripit att Halmstad-dialekten är den vackraste på jorden *S*, följer här ett litet axplock av typiska ord och deras betydelse:

E´ du go i huet ello = Är du inte klok
Koav= Korv
Änni= Ivrig, rastlös
Schoata= Skjorta
Ao meen= Javisst
Spoathallen= Sporthallen

Så, där var en liten hjälp i alla fall, nästa gång du träffar på en äkta Halmstadbo, så vet du vad h*n pratar om! *L*


Helgen i Halmstad var helt underbar! Vi umgicks mycket med min familj och då speciellt min bror och hans fru och barnen, eftersom det var hos dem vi bodde! Ungarna växer så det knakar och de behandlar oss nästan kungligt när vi kommer ner, så man blir bortskämd av all denna kärlek.

I övrigt i helgen gjorde vi som alla andra som kommer ner till de där breddgraderna; Vi åkte till Ullared för att handla på GeKås! För den som inte vet vad fan GeKås är så kan jag meddela att det är den fjärde största turistattraktionen i Sverige! Det är tusentals kvadratmeter av billiga varor-alltifrån skruvar till skinnjackor!
Nånting händer med en när man kommer dit - som speldjävulen när man går in i en tobaksaffär ungefär! Vi bara lassade på grejor i vår vagn, så när vi slutligen kom till kassan, kunde man nästan inte se Conny bakom berget av kläder! Vi fick med oss en hel del i alla fall, både till oss och till ungarna.

Det traditionella sjukhusbesöket hanns också med! Det mest skämmiga med detta besök var ju att i stort sett alla på akuten i Halmstad kände igen mig sen gammalt - man har nog lämnat permanenta avtryck i den där stan, trots allt *S*

Här nedan följer lite foto på min älskade syskonbarn:


Från vänster: Albin, Thimmy, Moa och Linus



Hela familjen Johansson, från vänster: Odette, Carola, Linus(tror jag), Thimmy, Moa, Emma, Christer, Albin(om det inte är Linus)

...eller inte. I vilket fall som helst så ska vi till födelsestaden Halmstad idag. Halmstad, där jag växte upp, gick i skolan, hängde med polare, fick första kyssen, festade loss under hela 90-talet, dejtade både grodor och prinsar. Halmstad som vände mig ryggen med sina fördomar när jag sökte jobb och som slutligen tvingade mig därifrån.

Under jättelång tid efter att jag hade flyttade sa jag "hem" när jag pratade om Halmstad och kände jättestarkt att en dag ska jag tillbaka dit, där rötterna är så starka. Men sen jag träffade Conny, flyttade till Sumpan och fann mig tillrätta här så känns längtan till Halmstad alltmer avlägsen. Jag har ju fortfarande hela min familj och stora delar av vänkretsen kvar i Halmstad och jag längtar dit när det är dags att resa ner, men jag har inte alls samma längtan att stanna kvar utan tycker tvärtom det är rätt skönt att vända bilen norrut, när syskonbarnen har skrikit, bråkat, tjatat och klängt på oss en hel helg - då är man ganska trött kan jag meddela!

När Conny friade i februari och vi började planera bröllopet så diskuterade vi vart vi skulle hålla bröllopet, eftersom halva sidan bor i Halmstad och andra halvan bor i Stockholms-området. Vi diskuterade att vara i Halmstad, i Sundbyberg eller nånstans mitt emellan. Jag tror nog att Conny var ganska ödmjuk inför min vilja där. Jag trodde alltid att jag skulle vilja gifta mig "hemma" dvs i Halmstad, men när det blev verklighet för mig kände jag jättestarkt att jag ville gifta mig med Conny här hemma - i Sundbyberg. Det är ju här vi har vårt liv och våra rötter nu och det är här vi vill vara, båda två.

Halmstad kommer dock alltid att finnas kvar i mitt hjärta, som en gammal kärlek, som det inte riktigt funkade med, men som man minns med ett leende på läpparna i alla fall.


Du kan ta flickan ur Halmstad, men aldrig Halmstad ur flickan!!

Efter några dagars sängliggande med TV:n och plasthinken som sällskap, samt likaledes sjuk make, är det skönt att konstatera att det nu börjar ljusna igen! Trots gråväder och rugg utanför fönstret. så har vi det sådär söndagsmysigt så man nästan storknar, maken och jag och katterna. Att se Pyret ligga i Connys knä och med all sin kärlek titta upp på sin "pappa" och spinna sådär varmt och mysigt som bara hon kan - det är det bästa som finns!


Snacka om äkta kärlek!



Jag gav mig förresten ut idag för att handla mjölk och skam till sägandes, jag fastnade i reklamfällan och var bara tvungen att köpa Kalles Randiga med banansmak! Undrar hur fan diskussionerna gick när denna produkt såg dagens ljus. Antingen var det en redigt bakfull kille eller en höggravid kvinna med extrema "cravings" som kom på denna närmast osannolika produkt! Smakar urkonstigt, kan meddelas!


Kalles randiga med banansmak

Efter 2 dagar nu med kräkningar och näsblod så kan jag säga att jag mår mycket bättre nu! Jag ser jättemycket fram emot ikväll och hela helgen också för den delen! Helena kommer hit - 13.40 kommer tåget in. Det är en av sorgerna i mitt liv-jag saknar mina tjejer!! Jag har funnit min kärlek, fått ett fint hem, har (för tillfället) ett jobb, jag är aktiv i föreningslivet, men....jag har inget umgänge! Hemma har jag Henrietta, Åsa, Anna, Helena, Marie, Anne-Sofie, m.fl...
Här har jag inte någon. Ingen som man naturligt ringer upp en torsdag kväll och bestämmer helgplaner med. Ingen som man naturligt fikar med på söndagar. Och det är en stor sorg för mig och därför längtar jag så förbannat efter Helena nu! Vi ska äta gott, jag har bunkrat vin och vi ska sitta uppe hela nätterna och prata, prata, prata....Jag längtar efter dig vännen!!



Helena håller tal på vårt bröllop i somras

Så var hon då född! Lilla Carmen föddes i lördags och även om jag inte haft nöjet än att träffa henne så kan jag ju av fotona se att hon är en ängel, en skönhet, ett mirakel - den sötate babyn som fötts, om man får tro mormor! *S*

Jag har ju följt Michelles graviditet i och med Petra hela tiden och verkligen glatts och sett fram emot lilla Carmens ankomst.
Samtidigt så får det ju mig såklart att tänka på min egna barnlöshet. Jag har så länge jag kan minnas alltid haft barn i mina framtidsplaner och när jag träffade Conny hoppades jag ju och trodde att det skulle bli så också. Vi använde av olika anledningar inte skydd från allra första början och har alltså haft chansen att bli gravida 44 gånger vid det här laget, men än har ingenting hänt. Däremot så ser jag tjejer/kvinnor med magar i luften och "barnvagns-maffior" varthän jag tittar känns det som.
Anledningen till att vi inte har fått barn än har jag klurat på många gånger. Conny har ju 2 barn sen tidigare, men det är 15 år sen sist så mycket kan ju hända. Jag är opererad i magen fler gånger än jag orkat räkna så det är inte omöjligt att fertiliteten påverkats av det. Jag har också funderat i filosofiska termer - kanske det inte är meningen att jag och Conny ska få barn ihop, för hade det varit meningen så hade det ju redan hänt - eller?!

Hursomhelst, så vill jag inte låta gnällig eller avundsjuk på någon som fått barn - det är en gåva och ett mirakel, verkligen!

Jag och Conny har idag fått tid till Octavia-kliniken för fertilitetsutredning. Vi ska dit den 19 februari och under tiden har vi ju faktiskt 4 chanser till på oss att bli gravida. Och det måste ju medges att försöken är jättesköna! *S*