Att jag inte är som de flesta andra upptäckte jag i lågstadiet. Det var när vi skulle hoppa twist på skolgården och jag sitter ju i rullstol, så hur skulle det gå? Jag fick göra min variant av det där. Så har mitt liv fortsatt för det mesta. Jag kan eller får inte göra saker på samma sätt som andra. Ibland finns det (sär)lösningar för mig - ibland inte.
Det senaste exemplet är ifrån imorse. Ticnet släppte biljetter till Bruce Springsteens konsert på Ullevi i juli nästa år.
Kl. 9 satt jag beredd med telefonen för att komma åt de åtråvärda biljetterna. Över en timme med upptaget-ton kom jag på att jag har konto på Ticnet så jag gick in på nätet också. Ingenstans kunde jag läsa något om rullstolsplatser. När jag väl kom fram och kunde boka, på nätet, så fanns inte alternativet "rullstolsplats", så jag fick ta plats på planen, typ ståplats. Efteråt fick jag veta att jag skulle ringa direkt till Ullevi för att boka rullstolsplatser. Särlösningar av det här slaget provocerar mig ganska mycket. Varför måste det vara såpass mycket skillnad på dig och mig att jag måste ha särkunskap om att jag ska ringa ett speciellt nummer för att kunna boka tillgängliga platser?!
Nu har jag i alla fall biljetter och nåde den som på plats försöker säga till mig att jag inte kan komma in om jag inte har rullstolsplatsbiljett!
Du vet kanske att jag sitter i Äldrenämnden i min kommun.
Dessutom har jag förärats en plats i Kommunfullmäktige.
Igår hölls budgetfullmäktige. Mitt första eftersom jag var bortrest förra året.
I min kommun är vårt största äldreboende utlagt på entreprenad och nu är dessutom hemtjänsten hotad av att styret vill införa LOV - Lagen om valfrihetssystem.
Detta är vad jag skrev till lokaltidningen(som de inte tog in), om just LOV:
LOV:en lovar runt, men håller tunt.
Inom kort införs LOV – Lagen om valfrihetssystem, inom hemtjänsten i Sundbybergs stad. Förespråkare av LOV:en menar att det är en lag som ger valfrihet åt den enskilde att välja vilken utförare man själv vill ha och på så sätt genom konsumentmakt kunna styra sin vardag.
Nu fungerar det ju tyvärr inte riktigt så i verkligheten.
Hemtjänst får man efter ett myndighetsbeslut, där en handläggare utifrån Socialtjänstlagen bedömer behov och omfattning. Det privata utförare kan göra utöver detta myndighetsbeslut är att sälja tilläggstjänster.
Det kan inte kommunen göra enligt reglerna i LOV.
Det blir i praktiken ett A och ett B-lag, där den resursstarka kan köpa olika tilläggstjänster, medan de mindre bemedlade inte kan det.
Dessutom visar nyligen presenterad forskning att det är väldigt få av dem som behöver vård och omsorg som har en reell möjlighet att göra ett val.
De som framhäver LOV brukar måla upp en bild av att det blir möjligt för små företag och personalkooperativ att komma in på marknaden. Möjligheten finns säkert, men verkligheten visar en annan bild.
I själva verket är det Attendo och Carema – stora företag som ägs av riskkapitalbolag, med konton i skatteparadis – som är de i särklass största aktörerna inom äldreomsorg i Stockholmsregionen.
På senare tid har dessa bolags jakt på vinster lett till den ena skandalen efter den andra. Kvaliteten i omsorgen offras för ökade vinster.
Det är dags att stänga dörren för vinster i omsorgen och istället satsa på verklig valfrihet för de
äldre.
Biståndsbedömningen måste bli mer flexibel så att det ges utrymme för brukare och personal att komma överens om vad som ska göras och hur. Personalen måste ges mer tid till var och en av brukarna och erbjudas den utbildning som krävs för att göra ett bra jobb. Så ökar vi både valfrihet och värdighet i hemtjänsten.
Här är det tal jag höll igår på budgetfullmäktige, när "min" nämnd behandlades:
Vänsterpartiet vill öka de äldres frihet och självbestämmande. Istället för att reducera människor till kunder som har att välja mellan olika företag vill vi att det ska handla om verklig valfrihet. Verklig valfrihet i vardagen handlar om att faktiskt ha inflytande över vad man får hjälp med, hur och när hjälpen utförs.
Vi ska jobba med att utveckla tjänster och erbjudanden till alla som behöver det för att passa den enskildes behov.
Den nu sänkta timtaxan inom hemtjänsten var från början ett förslag från Vänsterpartiet. Det är en rättvise- och jämställdhetsfråga. Vi har sett att det ofta är kvinnor med låga pensioner som tvingas avstå hemtjänst av ekonomiska skäl. Inte minst därför är vi glada att vi varit med och drivit igenom detta förslag. Vi vill att detta låga pris även ska gälla i fortsättningen.
Nu aviserar ”den styrande minoriteten” att man ska införa LOV (lag om valfrihetssystem) inom äldreomsorgen i Sundbyberg. Vänsterpartiet anser att den verkliga valfriheten snarare kan byggas i en utvecklad kommunal verksamhet utan privata vinster.
Den senaste tiden mediala uppmärksamhet kring riskkapitalbolagens inblandning i äldreomsorgen bekräftar den tes som Vänsterpartiet drivit konsekvent – Det blir fel fokus när ekonomisk vinning blir en parameter i omsorgen om våra äldre!
Vänsterpartiet anser inte att Ekbackens äldreboende ska upphandlas på nytt, utan återtas i kommunal regi. Samtidigt ska byggandet av ett flertal mindre äldreboenden göra att staden på sikt kan fasa ut Ekbacken som äldreboende. Mindre boenden gör det lättare att skapa en hemtrevlig boendemiljö och en positiv matmiljö. De äldres matupplevelse ska också förbättras genom en större andel ekologiska råvaror, och en bättre social samvaro som gör ätandet mer rofyllt. Maten ska vara näringsrik och närlagad.
Att bygga en friskvårdsplats för äldre är ett sätt att skapa en mötesplats och ett medel för att öka balans och styrka och därmed hälsan för de äldre.
Kultur som riktar sig till äldre behöver utvecklas.
Även om Sundbyberg idag erbjuder ett omfattande program både genom kultur i vården, kulturcentrum och biblioteken så finns det mycket kvar att göra. Inte minst för äldre med annat modersmål än svenska kan verksamheten utvecklas.
Äldre personer med utländsk bakgrund får generellt sett mindre offentlig vård och omsorg än svenskfödda äldre. Därför anslår vi i detta budgetförslag ett utökat verksamhetsbidrag till särskilda träffpunktsverksamheter riktade till äldre med annat modersmål.
Många kommuner brister i att erbjuda en äldreomsorg anpassad till äldre med utländsk bakgrund.
Att man lägger över ansvaret på anhöriga riskerar att leda till en diskriminerande kommunal praxis där yngre kvinnor i familjen förväntas vårda de äldre istället för att förvärvsarbeta, studera eller ha en annan sysselsättning utanför hemmet och familjen. Detta försvårar kvinnornas egen integration i samhället.
Forskning visar att det finns stor risk att man förlorar kunskaperna i det sist inlärda språket när man blir äldre. Omsorg på modersmålet betyder trygghet och ger också möjlighet till bättre vård då brukaren bättre kan uttrycka sina önskemål och behov.
Förutom det jag räknat upp i detta anförande vill Vänsterpartiet att Äldrenämnden får i uppdrag att
- Fortsätta kompetensutveckla personalen, bland annat i bemötande samt kunskaper om HBT- och genusfrågor.
Sist och slutligen: Bifall Vänsterpartiets budgetförslag!
eller bort eller.....Ju längre jag har varit ifrån Halmstad desto svårare blir det att vara kvar här jag är men också att åka tillbaka. Jag känner mig liksom inte riktigt helt hemma någonstans.
Hur det nu än är med den saken så ska vi till Halmstad på en förlängd helgvistelse. Det ska bli jätteskönt och kul att träffa familj och vänner igen. Det är ett halvår sen sist och eftersom vi ska vara kvar i Sumpan över jul och nyår och sen fara till New York till våren, så vet jag inte när det blir av att vi åker till Halmstad nästa gång.
Jag har varit krasslig också de senaste dagarna så det är skönt att få fokusera på nåt bra igen.
Nu är jag faktiskt heligt förbannad! Jag är förbannad på att socialdemokraterna nu går ut på bred front i riksmedia och ojar sig över hur det ser ut inom den svenska äldreomsorgen, där skandalerna med de stora vårdbolagen avlöser varandra i stort sett dagligen!
Juholt vill se breda blocköverskridande politiska lösningar på detta och tycker att riskkapitalbolag inte alls hör hemma i offentligt finansierade verksamheter. Hallå!! Sopa gärna rent framför den egna dörren först! Det var Perssons regering som satte igång privatiseringsvågen på 90-talet och sossar har fortsatt på den inslagna vägen.
I min egen kommun styrde Moderaterna ett kort tag efter valet 2006. Då beslöt man sälja ut stadens största äldreboende, till tre olika aktörer - alla ägda av riskkapitalbolag med kontor i skatteparadis.
När nu kontrakten löper ut och socialdemokraterna styr kommunen, med hjälp av miljöpartister, centerpartister och kristdemokrater(som också ojat sig, på riksplanet) - vad gör man då? Jo, då väljer man att återigen lägga ut driften på entreprenad och återigen är det stora vårdbolag med kontor i skatteparadis som ska driva kommunens största äldreboende under de närmaste åren.
Socialdemokraterna har ett ansvar här. Man har ett ansvar i de kommuner där man faktiskt är i majoritet. Vill man inte ha riskkapitalbolag i skola, vård och omsorg så behöver man inte.
För en vänsterpartist är det faktiskt närmast stötande att sossarna vill ha breda politiska uppgörelser för att tränga undan riskkapitalister från den offentliga vården, när man inte gör vad man kan på kommunal nivå utan upphandlar äldreboenden och inför LOV helt frivilligt.
Räcker det att jag behöver hjälp att torka mig där bak??
Som du vet har jag personlig assistans. Det har jag för att jag befunnits behöva assistens med integritetskänsliga saker minst 20 timmar i veckan.
Enligt LSS-Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, så finns det ett antal kriterier som ansetts som grundläggande behov - på- och avklädning, hygien, kommunikation, förflyttningar och/eller måltider.
De olika kriterierna i sig ansågs, när lagen arbetades fram, var såpass integritetskänsliga att de skulle berättiga mig och andra att själv få välja vem som skulle hjälpa oss med det.
Nu har Försäkringskassan sen en tid tillbaka vridit på begreppen på ett sånt sätt att om man t ex kan klä på sig allt utom skor och ytterkläder, så ska inte hjälp med detta anses vara ett grundläggande behov.
Eller om jag kan tvätta kroppen men inte kan lyfta armarna och schamponera håret, då är inte det momentet ett grundläggande behov. Med mera i den vägen.
Vartannat år utätts vi som har assistans för omprövning. Detta moment skulle egentligen vara mer av ett uppföljningsmöte, där Försäkringskassan kollar av att de timmar man fått är tillräckliga eller om de är för många. Detta har istället blivit regelrätta omprövningar av assistansbehovet som sådant. Så från en fullt fungerande vardag, kan man hamna utanför.
I de allra flesta fall vill vi inte ha fler timmar än vad som är absolut nödvändigt för att vi ska kunna leva våra liv. Visst, det finns ruttna äpplen i gruppen assistansanvändare också, som fuskar sig till timmar och pengar de inte ska ha, men vi andra ska inte bara därför få vårt assistansbehov beskuret och våra berättelser om vilka behov vi har ska inte per automatik misstros, så som jag upplever att det är nu.
I mars månad är det min tur. Jag vågar knappt andas när jag tänker på det. Allt skulle mycket väl kunna slås i spillror - och det drabbar inte bara mig - det drabbar i allra högsta grad även Conny!
Tänker i mitt still sinne: Undrar om det räcker att jag behöver hjälp att torka mig där bak?!
Simningen har det varit sisådär med sen förra veckan.
Njuren börjar göra sig påmind på riktigt nu och allt blir tråkigare och går långsammare.
Därför har jag heller inte kommit ur sängen som jag ska och hittar inte motivationen att gå iväg och simma.
Mina naglar behöver fixas och det hade jag tid för idag. Inte heller det blev av, det blev avbokat pga sjukdom. Uppskjutet till nästa vecka så jag får väl odla lite till då och tejpa de naglar som riskerar ramla av.
Ingen stor grej, men grus i maskineriet likväl.
Istället får det bli tvättstugan här hemma. Alltid något.
Ikväll är det kongressnomineringsmöte för Vänsterpartiet. Jag ska dit och försvara min nominering. Jag vill verkligen åka!
Det är verkligen inte meningen att försumma bloggen och er som läser, men nånting händer med veckorna och plötsligt är dagarna bara borta!
Efter det extrema assistent-strulet och oron som följer på det så har nu ett visst lugn lagt sig. Men än kan jag inte pusta ut och kommande vecka lär jag få börja rekrytera och hoppas på att jag hittar några guldkorn där ute.
Pressen med assistansen slutar förvisso inte där heller.
I mars månad är det återigen dags för min 2-årsomprövning. Det är alltid lika jävla nervöst, men nu mer än nånsin med hela fuskdebatten och åtstramningar på Försäkringskassan.
Enormt pressande är det att inte kunna leva mer än 2 år i taget. Jag fattar inte hur folk med assistans vågar köpa lägenheter och hus och annat. Vi brukar hamstra pengar ett halvår innan omprävningen så vi inte ska hamna i finansiell kris uppå min livskris ifall beslutet inte skulle bli gynnande.
Nåväl....
Idag jobbar Kärleken kortare dag och när han kommer hem är det god mat, vin och mys som gäller.
