Fredag

För en gångs skull innebär det inga planer alls!

Eftersom hissen fortfarande inte är färdigrenoverad så blir det till att stanna hemma om jag inte måste ut. Alternativet är att plocka isär halva rullstolen och formligen trycka in mig i den lilla hissen.

Så jag låter bli om det inte brinner.

Mycket troligt blir det istället en "pilla-rensa-plocka-hemma-helg".
Det behövs det också. Bland annat tänkte jag obarmhärtigt rensa ur min garderob.

Partiföreningen här i Sumpan ska snart ha loppis, så innan dess tänkte jag kolla över vad som kan säljas,
för att sen få plats med annat, ungefär lika onödigt egentligen.

Det är ju så det brukar sluta.

Osorterade tankar

I och med att jag fick hjälp med att fräscha till min blogg, så lovade jag också mig själv och dem som eventuellt läser det jag skriver här, att jag skulle skriva inlägg mer frekvent än vad som varit fallet den senaste tiden.

Idag finns det egentligen rätt mycket att skriva om: Sossarnas korta vänstersväng och Weidelich euro-svammel, mitt eget partis inställning till svenska JAS-plan i Libyen eller för den delen den pyrande diskussionen om surrogatmödraskap.

Här i min kommun är majoriteten av partierna på väg att sälja ut ännu fler av allmännyttans lägenheter.

Så nog finns det ämnen att ha åsikter om!

Problemet är att jag inte kan sortera ut den ena tanken från den andra.

Spelar en trudelutt istället:

Jisses!

Min vädjan om hjälp med att pimpa bloggen gav resultat - eller hur?! Min vän Sussie anammade mitt desperata vädjansrop och se så snyggt resultatet blev!!! TACK Sussie!!!!


Så nu kan jag kicka igång med mina små, medelstora och jättestora analyser över tillvaron. Välkommen att följa med mig, du som är ny och du som följt mig ett tag och bara väntat på att jag ska få ur mig nåt här på bloggen - Välkommen tillbaka!

Idag likt alla andra dagar har det blivit en del politik.

I eftermiddags intervjuades jag för lokaltidningen om hur vi i Sundbyberg arbetar med funktionshinderfrågor. Den sortens frågor har jag fått tusentals gånger, som representant för gruppen "personer med funktionsnedsättning", men den här gången blev jag först och främst intervjuad i min roll som politiker - och det kändes skönt på nåt vis.

Nu ikväll anordnade Vänsterpartiet i Sumpan en diskussionskväll om ungdomsarbetslöshet. Informativt och mycket peppande. Eftersom borgarna har resignerat på det området också, så har vi, som Marielle uttryckte det, straffsparksläge nu.

Det är spännande och roligt med politik - på riktigt tycker jag det!


Blaj

Har varit ohjälplig och otröstlig några dagar nu. Förkyld. Visserligen absolut ingen katastrof av större dignitet men jag blir helt sänkt, även utan feber, när jag är förkyld. Usch! Jobbigt! Så jag spenderar min tid i antingen sängen eller framför datorn - ibland "multi-taskar" jag och gör både och samtidigt. Men hey, jag är ju kvinna!

Dagens stora fråga i bloggosfären tycks annars vara om det heter ostbågar eller ostkrokar. På den punkten är jag konservstiv, men vad tycker DU?

Nej nu blir det horisontalläge igen. Lämnar bloggen med min stora kärlek, näst efter den självklara förstås!:

Snökaos och bortskämda ungar

Så kom den till slut. Den förbannade, jävliga, inte det minsta idylliska eller gulliga utan snarare förhatliga vintern!
Varje år vet jag att den kommer och varje år hatar jag den lika innerligt!

Nyheterna varnade för att överhuvudtaget gå utanför dörren idag och jag kan säga att jag tog dem på orden!
Istället har jag suttit framför datorn precis hela dagen!
Jag har precis nyanställt en assistent och idag var hennes första ensamma riktiga arbetspass och
vi har inte hittat på något alls, för att jag helt enkelt inte alls känt för det!

Men det lär ändra på sig framöver så det är egentligen skönt att ha dessa mellandagar också och ta igen sig på.




Vy från köksfönstret


Så, som sagt, dagen har tillbringats vid datorn med facebook, spel och ett och annat TV-klipp som jag brukar roa mig med att titta på.

Igår hade reality-serien Ung & Bortskämd premiär.
Jag missade det och idag har jag inte heller kollat på det.
Jag skulle förmodligen kasta ut datorn genom fönstret i ren ilska.

Mycket kan man säga om min mamma, men bortskämda ungar har hon i alla fall inte uppfostrat
och det är jag jävligt glad för!

Mörkt

Klockan är strax efter fem på eftermiddagen. Det är totalt beck-svart utanför fönstret!
Jag hatar det som komma skall!
Jag hatar kyla,
jag hatar snö,
jag hatar vinter, is, tjocka jackor, fjärrvärme som bara tillåter fisljumna element.

Just idag känns livet och världen förlorad. Då är det underbart att lyssna till Lundell, som är min husgud och som påminner mig starkt om varma sommarkvällar, i gröngräset, på Brottet i Halmstad, med bag-in-box, kyckling, sallad och underbara vänner! Sju månader kvar, sen är det juni igen!

Leva på andras villkor

Jag sitter i mitt kök, i "slappekläder", med min dator framför mig och tittar ut genom fönstret. Första snön har kommit. Min assistent var här tidigt på morgonen och gjorde det mest mest basala, dvs såg till att jag kom upp ur sängen och fick klädpaltor på kroppen. Sen gick hon hem igen, sjuk.

Det är vid sådana här tillfällen jag ibland, egentligen inte alls medvetet eller för att jag vill, hamnar i lite självömkan.

Att min assistent är sjuk idag och att det samtidigt har kommit snö är naturligtvis en slump, såklart. Men för mig blir det symboler för att jag faktiskt, helt ärligt, lever på andras villkor. Visst kan man säga att det är mitt ansvar, i och med att jag valt den assistansutövare jag har, att fixa så jag har en vikariestab att ta till och där har jag brustit, men ändå......

Nåväl...blir inget långt inlägg idag. Lämnar bloggen med en sång och tänker att: "imorgon är det bättre"

Kommunfullmäktigeledamoten

När inget annat speciellt kul har inträffat idag -
om man bortser från att jag var och skaffade mig nya, fina naglar,
så kan jag ju alltid ägna mig åt lite egen-klappar på axeln.

Igår kom nämligen brevet från Länsstyrelsen i Stockholms län,
som talar om att jag har utsetts till ledamot av kommunfullmäktige.

Min mamma har alltid tyckt att jag ska bli politiker.

Man ska lyssna på mamma!

Bot och bättring

Jag var lite nyfiken på besöksfrekvensen här på bloggen eftersom det nu är LÄNGESEN jag skrev något överhuvudtaget, undantaget då inlägget häromdagen.

Jag ser att det har varit ganska hög besöksstatistik(helt i onödan, eftersom det inte funnits nåt nytt att läsa), fram tills för några veckor sedan då det blev en jätte-dipp och den har sen bara fortsatt.

Men du som läser detta nu, ska veta att jag är tillbaka och jag kommer att skriva och bildblogga ofta, ofta, så håll utkik!

Nu ska jag åka till ortopedverkstaden och fixa med "vaggan" till min ny-amputerade fot.


Vårkänslor

Efter värsta långa uppehållet känner jag återigen för att skriva av mig lite. Det kanske är våren. Jag har alltid haft ett omåttligt behov av att börja om när våren kommer. Ta ett djupt andetag, andas in frisk, fräsch(?!) luft och blåsa ut allt gammalt, unket, vintrigt!

En hel del nytt har ju faktiskt hänt sen sist:

Jag har även på papper fått beviljat fortsatt assistans. Jag hade t om sån tur så att mitt äskande om fler timmar gick igenom, nästan helt. Jag är supernöjd, men samtidigt oerhört ödmjuk inför det faktum att jag fattar vilken jävla tur jag hade med handläggare! Det var en handläggare som jag har haft innan och som verkligen fattar vad personlig assistans går ut på och ska vara till för. Många utav mina vänner och bekanta har inte samma tur. De blir synade ut och in, precis som jag också blev, men sen ändå inte trodda när de påtalar vilka behov de faktiskt har. Jag tycker det är horribelt att det ska vara på det viset! Jag kan garantera att ingen av oss som har personlig assistans egentligen skulle vilja ha det - men vi måste och vi har rätt att leva ett liv precis som alla andra - så är det bara!

Jag har börjat jobba! Eller njae, jo, jobb är det ju men det kallas "praktik" och betalar sig heller inte som ett "riktigt" jobb. Men det är roligt! Jag jobbar med funkis-frågor inför valet kan man kort och gott säga. Jag ska tillgänglighetsinventera och skriva ett "manifest" för funktionshinderfrågor för vårt parti inför kommunvalet i höst. Jättespännande och inspirerande men också lite läskigt. Att inte ha fasta ramar kring arbetet kan ju vara både otroligt befriande men också ångestladdat, i det att man ju inte vet riktigt vad det är man ska göra. Man får bryta ny mark helt enkelt.

Vi har fixat till lite i vårt vardagsrum. Vi har, med god hjälp av Robban, satt upp stuckaturlister i vardagsrummet.


Bilden föreställer listen vi har i vardagsrummet, men vår vägg är terracottaröd

Skitsnyggt blev det och nu har jag fått för mig att jag vill ha en takrosett och en ljuskrona i vardagsrummet också. Vi får väl se var vi landar.

Och så var det det där med min hälsa. Njurarna har inte packat ihop riktigt än, men ibland känns det bara som en tidsfråga. Som tur är jobbar jag mycket hemifrån vilket gör att jag kan ligga och vila när jag behöver. Det känns skönare att ligga raklång än att sitta och pressa ihop njurarna.

Nu har jag i alla fall fått ett operationsdatum. Den 17 juni är det meningen att min doktor samt hennes kollegor från Danmark ska ta sig an mina njurar. Som vanligt när jag får konkreta besked om operation, så får jag dödsnoja. Den stiger sen alltmer i takt med att tiden för operation närmar sig. Jag försöker låta bli att tänka så, men ibland kommer det bara över mig.

Sist och slutligen idag; För att manifestera mina nyvunna vårkänslor och för att gjuta nytt liv i min garderob, så körde jag precis en raid där och fick ut en hel del i min skoninslösa sortering!

Så nu finns det plats för nytt!



Julstress?

Njae inte egentligen. Men lite hör väl till kanske. Skillnaden för mig är att jag inte våndas över julklappsbestyr eller grönkål, skinka, julegröten med nöten eller andra såna saker.

Jag har istället julstress inför resan imorgon. För första gången sen jag flyttade från Halmstad så ska vi nu fira jul därhemma i år. Och nyår också faktiskt, så det blir en lång vistelse.
Med det följer också den obligatoriska packnings-ångesten.

Tar jag med för mycket? Nä, men den tröjan bara måste med också, man vet ju aldrig....

Vid några såna där Halmstadbesök har jag ve och fasa packat för lite och det är aldrig bra.
Å andra sidan är det jävligt färglöst att först packa ner kläder, sen packa upp när jag är framme, sen inte använda allt utan tvingas packa ner det i väskan orört för att sist och slutligen packa upp och hänga tillbaka i garderoben här hemma. Skittråkigt!

Nervös inför resan är jag också. Jämte midsommar är detta årets största trafikhelg, med tyvärr ett antal döda i statistiken också. Det skulle bli fint utan mer snö hörde jag först tidigare i veckan, men nu plötsligt
är det klass 1 - varning hela den sträckan jag måste köra imorgon.

Blir att ta det lugnt med andra ord. Bättre komma fram ett par timmar senare än inte alls!

Jag har kört från Sumpan till Halmstad i extremt vinterväder en gång innan.
Det var inte kul; 40 km i timmen hela vägen. Tog 8 timmar!!

Men vi kom fram hela, så det får man vara glad för.


Mitt i julstressandet lyckades jag också få hit Petra idag, så att hon kunde göra mina naglar julfina, så nu är jag redo för julpartyn - och nyårspartyn också för den delen!



Lite svårt att se i det dåliga ljuset, men röda o fina är de i alla fall!

Ikväll kommer bonussönerna och deras flickvänner.
Vi nobbar nubbe, sill och skinka och äter istället tacos ikväll!

Rapport från en småstad

Jag trivs väldigt bra i Sundbyberg. Småstaden i Storstaden - med mycket grönområden och folk som morsar på mig när jag möter dem. Mycket har fallit på plats för mig rent socialt också här och jag har hittat arenor där folk respekterar mig, uppskattar mig och saknar mig om jag inte dyker upp som jag sagt. Det är tryggt.

Men jag saknar Halmstad också jättemycket! Speciellt mina vänner, som jag hade att luta mig mot när det var kämpigt och tufft. Och så familjen därhemma också såklart. Både vänner och familj sägs ju finnas kvar när man behöver dem och det är i viss mån sant, men samtidigt så har ju deras liv inte legat i vaccuum sen jag flyttade därifrån för sex år sedan. De precis som jag utvecklas ju.

Nåväl....

Nuförtiden tänker jag inga rediga tankar - det är så otroligt mycket som snurrar runt i skallen på mig! Jag försöker jonglera allt möjligt på samma gång och det är rätt svårt märker jag. Samtidigt är det svårt att bena upp och ta en sak i taket för allt verkar hända samtidigt.

Imorgon eftermiddag åker vi till Halmstad. På torsdag ska Hanna begravas. Vid ett tillfälle förut har jag sett föräldrar begrava sitt barn och jag lovar; det finns inget som är mer hjärtslitande!
Vi åker tillbaka till Sundbyberg i princip direkt efter begravningen. Åker hem och sover en stund, sen ett möte för mig och på fredag kväll ska vi åka Silja Galaxy. Paradoxalt kan jag tycka, men resan beställdes för jättelängesen och betaldes också då.

Det kanske samtidigt kan bli skönt att få komma iväg och mysa lite. Nästa vecka är det ju sjukhus för mig och amputation av höger fot. Fan vet hur länge jag blir borta.

Och så assistans-omprövningen ovanpå det. Nu har i alla fall alla papper kommit så jag ska försöka förbereda mig så bra jag kan och hoppas att Försäkringskassan också värderar mitt liv lika högt som jag själv gör!

I det här inlägget blandar jag lite hej vilt, men det beror mest på att det var ett tag sen jag skrev nu. Facebook i all ära, men det gör mig lat när det kommer till bloggen.

Igår när jag var på väg från STIL och skulle in i hissen blev jag lite "star-struck". Eftersom STIL har kontor i Globen nära Aftonbladet så händer det titt som tätt att man ser en och annan kändis.

Igår klev hon in i hissen samtidigt som jag. Hon log och tittade på min Vänsterpartiet-pin på kragen. Så sa hon: "Vilket fint märke. Det är mitt parti också."
- Jag vet,sa jag. Jag brukar läsa dig. Hela hon sken upp och hon sa tack vad, roligt!

Jag tror jag gjorde hennes dag, lika mycket som hon gjorde min.

Vem hon var?

Åsa Linderborg!

Den ena är bättre än den andra - eller kanske inte?

Jag sitter just nu och tittar på en dokumentär om Ingman Bergmans hushållerska. Villken mansgris och tyrann! Hur kan det någonsin vara ok att styra sin tillvaro och dess invånare med pikar, nedlåtande attityd och rena elakheter?!

Parallellen till Hollywoodfruarnas liv är inte alltför avlägsen, i just det avseendet i alla fall. Anna Anka spänner ögonen i oss och tror själv på när hon säger att hennes blotta existens räddar livhanken på massor av människor och deras familjer.

Då får de kanske ta att hon häver ur sig okvädningar och har en nedlåtande attityd.

Är det så vi vill ha det i ett civiliserat samhälle - att några ska få bete sig och säga vad som helst, i syfte att nedvärdera andra?

Vilken religion vi än tillber, eller om vi inte tillber nån alls, så vill vi i alla fall inte att folk ska göra sådant mot oss som de inte vill ha gjort mot sig själva.

En rätt enkel livsregel egentligen - men oerhört svår att leva efter!


Vuxenpoäng

Idag har jag officiellt blivit vuxen. För en person som bott hemifrån sen 18 års ålder och varit självförsörjande(nåja staten har hjälpt till lite genom åren) lika länge så känns det konstigt att plocka vuxenpoäng när man är 37 år.

Jag har börjat pensionsspara.

Det hela började för nån månad sen när jag följde med Conny som moraliskt stöd. Han skulle till en av alla de kapitalförvaltare som ringer hem titt som tätt och frågar efter honom. Mig är det aldrig nån som ringer, undrar varför?

Stället vi skulle till ligger vid Stureplan och för lantlollan i mig så räcker det som skäl för att jag ska bli byxis! Förra gången var jag helt fel klädd och kände mig verkligen tappad bakom hölasset.

Idag gick det bättre. "Vår" kapitalförvaltare är en liten söt pojke som jag är allvarligt bekymrad över. Han går där instängd på sitt kontor -  i en tajt kostym, med slirren åtsnörpt i halsen - från 8 på morgonen till 10 på kvällen, VARJE KVÄLL! Inte konstigt att killar som han hoppar från höga hus titt som tätt. Det skulle jag också göra under såna slavförhållanden. Inget alls att avundas med andra ord!

Mitt röda hjärta hade lite Ågren av att sitta där och placera pengar hit och dit. Men som Conny så riktigt påpekade: åsikterna man har sitter ju inte i plånboken.

Kalla fakta är dock att det egentligen är hans plånbok vi pratar om - ensam hade jag aldrig haft en möjlighet att se om min framtid som nu. Läskig känsla!

Lite kul var det hursomhelst när vi skulle gå därifrån efter mötet och kapitalförvaltar-killen fick syn på min Vänsterpartiet-pin. Minen log jag åt hela vägen hem genom finansghettot!



Energitjuvar

Här hade jag tänkt skriva en lång harang om människor som stjäl andra människors energi!

Människor som har så mycket tid i sina liv att de tar sig tid att ha åsikter om mina åsikter.

Visst, meningen med att blogga eller att posta inlägg publikt både här och där,
är väl att folk ska reagera och säga vad de tycker, men ibland blir jag bara så trött......

Så därför låter jag bli att låta dessa energitjuvar komma under mitt skinn och går ut i solen och mår bra istället!

Ett litet livstecken

Jag har verkligen varit dålig på att uppdatera bloggen!

Men när jag läser runt bland andra bloggare jag följer så ser jag samma tendens - vi har helt enkelt sommarlov!
 Det är så det känns.
På "terminerna" när samhällsdebatterna och händelserna duggar tätt, är det lättare att ha något att skriva om
- nu är det mer stiltje. Inte fel det heller.

Min boklista har jag hittills hunnit en tredjedel in i.
Lite stolt över mig själv där, men böckerna jag valt är jättebra så det är inte konstigt att det går fort att läsa.

Om 2 veckor åker vi till Fårö och då hoppas jag verkligen att sommarvädret har återvänt!

Nu återgår jag till min bok och lämnar er med en favorit:




Måndagslyx och tankevurpor

Igår eftermiddag när jag höll på som bäst och förbereda middagen inför makens hemkomst(är man nu hemmafru så är man), så ringde Conny och bjöd ut mig på middag istället! Det säger man ju inte nej till. En sak vi har gemensamt jag och maken är förmågan och lusten att göra vardagen lite festligare, t ex genom restaurangbesök en vanlig måndagkväll.

Vi var sugna på grekiskt och tog oss därför till Söder, där restaurang Faros ligger. Jättegod mat i mysig miljö och bra personal.




På vägen till restaurangen, stannade Micke Persbrandt för oss vid ett övergångsställe. Lantisen i mig är fortfarande fascinerad av kändisarna i huvudstaden.

Väl på restaurangen satte en tankebana igång i mig.

Vet du, sa jag till Conny, Mikael Persbrandt har en son med Ulf Lundells dotter Sanna och de ska snart få ett barn till. Och vet du, Sanna Lundell har tidigare varit ihop med Wille Craaford och har barn med honom. Och Wille Craaford har varit gift med Josefin Craaford och har barn med henne. Och Josefin Craafoord är numera sambo och har barn med Martin Aliaga, en skådis som spelade skurk i Beck-filmen Hämndens pris. Coolt va?







Conny bara skrattade åt mig och vi konstaterade nog båda att jag ibland har för mycket fritid!


Jag försöker i alla fall......

Energibortfall

All den energi jag fick i det vackra vädret igår försvann imorse när jag vaknade och kollade ut genom rutan.


Min plan var annars idag att jag skulle göra mitt för den demokratiska processen, dvs gå och förtidsrösta. Egentligen ska man väl vara traditionsenlig och rösta på själva valdagen, men då ska jag stå och dela valsedlar på motsatta sidan om byn, så det blir knalt med tiden. Jag tar det imorgon istället.....

Idag blir det kura i soffan med boken som jag började på men aldrig läste klart.



Titeln skulle ju kunna reflektera moderaternas syn på mig i vår lilla stad. De tycker nämligen att jag inte ska prata eller skriva om sånt som jag inte begriper mig på. Det stod i tidningen(Mitt i Sundbyberg) idag - så då är det nog sant!

Tryck Paus

Livet rullar på tills det av nån anledning tar paus.

Det kan vara en stor paus som varar länge, som den mitt liv tog i början av året
eller det kan vara en liten paus, som den de senaste dagarna med omväxlande först feber och nu "bara" huvudvärk.

Jag har haft grejor inbokade varje dag hur länge som helst och den senaste veckan har jag tvingats säga nej till merparten av dem. Det är aldrig roligt. Jag tycker om att vara med där det händer och i vår lilla stad händer det massor just nu. Och härinne sitter jag med sprängande huvudvärk och en falnande livsgnista.

Det där lät verkligen allvarligt!

Det är det kanske inte på det viset, men jag är liksom hängig och trött på i princip allt.
Undrar när det ska gå över?














Tidigare inlägg Nyare inlägg