Jo jag sa just att det är måndag morgon - och mitt huvud känns så tungt.

Går idag in på min fjärde vecka som arbetslös. När jag var arbetslös förra omgången, en period som sträckte sig i fyra år, så sa jag att jag var allt annat än arbetslös. Jag var "mellan två jobb"(den roliga varianten), jag var "arbetssökande"(den aktiva varianten), jag "såg över mina karriärmöjligheter"(den ambitiösa varianten). Än så länge har jag inte kommit på nåt annat epitet än just "arbetslös". Visserligen så sägs det ju att det är lättare att få ett jobb när man har ett jobb eller när man precis har haft ett och CV:t därmed har fått en välbehövlig uppfräschning, men det hjälper inte i min för tillfället molokna inställning till mina chanser att få ett jobb.
Arbetsförmedlingen hjälper knappast till heller. Kampanjen "Se kraften" som Arbetsförmedlingen körde för ett tag sen,  gick förbi som en fis i vinden. Jag antar att det viktigaste där var att ge Jan Björklunds fru pengar - 15 miljoner närmare bestämt - istället för att använda de pengarna till verkliga insatser för att personer med funktionsnedsättning ska få ett jobb.
I maj kom den s.k FunkA-utredningen. Inte med ett ord nämnde den tillgänglighet som en förutsättning för arbete. Inte med ett ord nämnde den rätten till personlig assistans som en förutsättning för arbete.
Underrubriken till utredningen var "Sänkta trösklar, högt i tak". Jag blir skitprovocerad! Och ledsen och uppgiven samtidigt.
Jag ska vara det ett tag till. Sen ska jag inte vara det längre. "Låt inte de jävlarna ta dig!", som jag sa till en vän häromdagen.
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback