Igår innan vi åkte tillbaka hem till Sumpan, så ringde vi Niklas och Kicki för att höra hur läget var och om vi kunde komma förbi och säga hej innan vi skulle åka hem.

Kicki blev jätteglad!

När vi kommit dit och satt oss i trädgården med fikat så berättade Niklas om hur otroligt många av deras "vänner" som vänt dem ryggen sen Hanna blev sjuk. De sa båda två hur glada de var för att jag och Conny bryr oss som vi gör.

För oss är det en fullständig självklarhet! Frustrationen finns såklart där hela tiden hos oss.
Vi önskar vi kunde göra mer, vi önskar vi kunde förändra och förbättra situationen för Hanna.

Men det kan vi inte.

Inte ens läkarna är överens om vad som bäst kan hjälpa henne, så hur kan vi då tro att vi kan göra underverk?
Det vi däremot kan och ska göra så mycket det bara är möjligt, det är att finnas till för familjen.

Att ringa, mejla, vad som helst. Hade vi varit närmare rent geografiskt så hade det funnits tusen saker vi kunde gjort för familjen, men nu får vi göra så gott vi kan och det gör vi!

Har du någon i din närhet som du vet går igenom något svårt, vänd inte ryggen! Gå inte över på andra sidan gatan om ni skulle råka mötas på stan. Ring, skriv brev, visa att du finns.

Tro inte att det krävs av dig att du ska ha en lösning på problemet! Att du går vid sidan om och ibland bakom och stöttar upp, det hjälper oerhört mycket.

Och själv mår du mycket bättre när du vet att du gjort vad du kan istället för att vara en feg liten lort och göra inget.