Kämpar i motvind

....både bildligt och bokstavligt just nu. Samma dag som vi fick det oerhört jobbiga och tragiska beskedet att Hanna har lämnat oss nu, så damp det ner ett tunt kuvert i brevlådan. Innehållet i det kuvertet kan komma att ställa hela mitt liv fullständigt på öronen.

Det var besked om att min assistansersättning nu är uppe för omprövning.

Omprövning kallar de det faktiskt och det är det det har blivit också, trots att min funktionsnedsättning knappast har försvunnit - snarare tvärtom i så fall. Det borde heta och vara uppföljning av tidigare beslut.

Försäkringskassan har dessutom tightat upp begreppen såpass mycket i sina bedömningar att många som tidigare hade personlig assistans inte längre har fått rätt till det.

Jag är skiträdd att det ska bli jag.

Det skulle drabba mig personligen på ett fruktansvärt hårt sätt och det skulle drabba Conny som lever med mig.

Man blir så jävla liten och ynklig när motgångar drabbar en. I alla fall blir jag det.

Vad jag har försökt göra nu är att se nyktert på det.

Att finnas som ett stöd för Niklas och Kicki så gott det nu går med 50 mil emellan.

Och att börja kämpa för mig själv och för mina rättigheter.

Det måste anses grundläggande att ta med vem man vill att hjälpa en torka rumpan efter toalettbesöket!
Det måste anses grundläggande att få vara den som avgör på vilket sätt och av vem jag ska bli tvättad i duschen och avtorkad efteråt.

För er som inte vet, så går en ansökan om assistansersättning ut på att jag ska påvisa att jag har extremt integritetskrävande behov, som ingen annan, än nån jag väljer själv, kan utföra.

Jag ska bryta ner mitt dygn och ta tid på varje moment i mitt liv som jag behöver assistans för att kunna utföra. Mina behov ska sen bedömas av en handläggare på Försäkringskassan, som i allt väsentligt väger hela mitt liv i sin hand.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller, kanske konstiga såna, till diskussionen om de apatiska flyktingbarnen. Jag vill vara mycket tydlig med att jag på inga villkors vis tror mig veta hur dessa barn har haft det för att hamna i det tillstånd de befinner sig, men jag kan bara ana, efter hur jag själv mår just nu.

Bara vetskapen om att det är någon annan som styr över mitt liv, mitt öde och jag kan inte påverka detta.
Jag känner inte denna någon och han känner inte mig. Han har bara ett jobb att sköta och konsekvensen av vad det än blir måste jag leva med.

Det är så ångestladdat och nervöst så det går knappt att beskriva!


Jag lämnar bloggen idag med följande:




Hanna; Jag kommer alltid, alltid att älska dig!
Kommentarer
Postat av: Jennie Målarkludda

Jag vet vad du går igenom Veronica, angående assistansen och det suger hästskit! Jag hatar Fuck-kassan av hela mitt hjärta!!

Du vet var jag finns, inte om utan när, du behöver stöd! Kram!!

2009-10-16 @ 17:00:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback