Återvinning

Det är populärt med återvinning. Vissa gånger med mer lyckat resultat än andra gånger.
En av alla saker som på senare tid har kommit fram från sina gömmor är hemmafrun. En nyligen genomförd undersökning(www.hemmaliv.se) visar att strax under hälften av de som svarat mycket väl kunde tänka sig att bli hemmafru. Störst var andelen tjejer 18-24 år. Vad är grejen?
Grejen är Anna Anka och The Kardashians och Maria Montazami, som på bästa sändningstid för fram budskapet om hur otroligt sköööönt och glamourööööst det är att ha eeeegen tiiiiiid, kunna göra det man vill och kunna ta hand om maken när han kommer hem från väl förrättat värv.
Igår var det en svensk kvinna i min egen ålder som på nyheterna sa sig mycket väl kunna tänka sig att vara hemmafru och när reportern frågade om det där med att vara beroende av mannen för sin försörjning svarade hon: "Jamen, vi har ändå delad ekonomi så det går ju bra, vi är ju gifta!" Ja, NU ja! Men om det skulle ändra sig - vill man verkligen hänga upp sitt liv och sin existens på en annan människa?! Jag vill inte, men måste just nu eftersom jag inte får något jobb.
Utan jobb och med en skitdålig inkomst skulle jag bokstavligen gå under om jag inte hade varit gift.
Den känslan skrev jag om 2008 och den är fortfarande idag precis lika sann:

Jävla tur jag är gift!! Jag älskar Conny mer än allt annat, det är inte det. Men att överhuvudtaget ha känslan av att jag sitter fast med honom, för min försörjnings skull - det är en helt sjuk känsla hos en 36-årig, högutbildad kvinna år 2008!!!!

Jag borde fan vara mitt i karriären, med högavlönat jobb som jag dessutom trivs med och är bra på. Istället sitter jag här, med en  universtitetsutbildning, som jag inte verkar få nån användning för och söker jobb som jag antingen anses under- eller överkvalificerad för.

Jag borde leva ett jämlikt liv med min man, där både han och jag känner att vi bidrar till vårt gemensamma liv, precis lika mycket - fast kanske inte nödvändigtvis på likadant sätt. Istället sitter jag här, som en annan hemmafru från 1950-talet och väntar på att mannen ska komma hem med lönechecken så att jag kan åka och handla mat. 

Det är absolut inte Connys fel på något sätt och jag klandrar honom inte heller, men.............tja, jag vet inte....det känns bara allmänt pissigt just nu.

De två jobb som jag senast var på intervju för, valde att gå vidare med andra sökanden....the story of my life!!

Jag har fortfarande över 100.000 i studieskulder och mina ATP-poäng står väl på minus vid det här laget.

Men jag är ju gift! Bra det då! Synd bara att min försörjning ens ska behöva finnas med som en faktor.....

Med hjälp av den regering som nu sitter vid makten så har jag hamnat i kvinnofällan, handikappfällan, "fan-och-hans-moster"fällan - och det ser inte ut som jag skulle kunna komma loss heller! 

Jag vill verkligen ha ett jobb - jag är inte arbetslös och hemma för att jag är för lat för att arbeta, utan för att jag inte blir anställd!!
Ska jag bestraffas för det?? 
Ska Conny behöva bryta ryggen på nåt av sina två jobb, som han är tvungen att ha, för att vi ska ha råd att bo och leva överhuvudtaget?!

Stand By Your Man - Javisst, men bara för att jag vill - inte för att jag måste!!!!!





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback