PERSONLIG ASSISTANS HANDLAR INTE OM MAKTKAMP, ANNELIE NORDSTRÖM!

Nära 90.000 personer arbetar idag som personliga assistenter.

Många av dem är killar och tjejer, yngre och 50+are, som har det svårt att slå sig fram på arbetsmarknaden. Det är personer utan gymnasieutbildning, personer med invandrarbakgrund, unga tjejer och äldre kvinnor. En hel del av dessa är också organiserade i Kommunal.

Lek med tanken vad som skulle hända om assistansreformen försvann.

Jag tror förvisso inte det är det som är dina intentioner eller ens önskan, Anneli Nordström, när du ger dig på assistansen som företeelse, ”brukarna”; dvs oss assistansanvändare och assistansföretag. Men det är ännu ett i raden av påhopp på hela assistansreformen som kommit fram i olika sammanhang.

Fördomsfullt, ensidigt och urskillningslöst radar du i ditt blogginlägg upp flera exempel på personliga assistenter som berättar om arbetssituationer, ibland rena lagbrott, som i din värld, Annelie, tas som intäkt för att det är ”något fel i systemet” – alltså assistansreformen.

Jag blir ledsen och arg på flera plan över det du skriver!

Som vänsterpartist är jag en varm vän och förespråkare för facklig organisering. Det är en självklarhet för mig att arbetstagare ska ha en trygg, säker och bra arbetsmiljö!

Som assistansanvändare själv, är det lika självklart att det är jag som ska ha bestämmanderätt i mitt eget liv och jag blir verkligen upprörd när ordföranden för Sveriges största fackförening uppmanar sina medlemmar att ”gadda ihop sig” mot ”brukaren”!

”Just här finns en av Kommunals viktigaste uppgifter: Att peppa personliga assistenter att våga gadda ihop sig. Om alla som jobbar hos samma brukare ställer rimliga krav på var gränsen går för deras jobb ­– begär lyfthjälpmedel, vettig sovplats och annat – så kommer inte brukare att kunna styra och ställa på samma vis”

Du, Annelie Nordström, låter påskina att hela yrkeskåren personliga assistenter består av livegna människor som arbetar under slavliknande förhållanden. Det finns säkert tyvärr exempel där så är fallet – precis som i alla andra yrkeskategorier. Men att ställa två grupper, i det här fallet assistenter och assistansanvändare, mot varandra och felaktigt påstå att hela makten ligger hos assistansanvändaren och ingen hos assistenten, det förbättrar inte något.

Jag skulle kunna räkna upp ett antal incidenter i mitt eget liv, där makten över assistansen och därmed över mitt liv, absolut inte har legat hos mig, utan hos den enskilda assistenten.

Men precis som Rasmus Isaksson, förbundsordförande i DHR skriver, som ett svar på ditt blogginlägg, så gagnar det inte saken att splittra två grupper som i grunden har samma intressen.

Jag har själv min assistans i ett medlemsägt kooperativ och upplever att vi de senaste åren haft mycket goda relationer mellan kooperativet som arbetsgivare och Kommunal som arbetstagarpart. Den typen av svepande generaliseringar, antaganden och ibland rent felaktiga påståenden, som ges uttryck för i bloggen, upplever jag, riskerar det båda parter under flera år faktiskt jobbat hårt för att bygga upp.

Självklart ska våra personliga assistenter ha kollektivavtal, arbetshjälpmedel och förutsättningar att kunna utföra sitt arbete på ett säkert, tryggt och lagligt sätt! Jag upplever dock att du, Annelie Nordström, vill gå längre än så och inskränka min och andra assistansanvändares rätt att bestämma över våra egna liv.

Vad menar du annars, Annelie, när du skriver ”och annat”? Vad är det för ”annat” som ”brukaren” inte ska kunna ”styra och ställa” om?

Vi som lever med assistans, lägger bokstavligt talat våra liv i assistenternas händer.

Förutsättningen för att jag ska kunna jobba politiskt, resa, ha fritidsintressen, vara en jämlik partner till min man, vara en stödjande dotter till mina föräldrar som börjar uppnå aktningsvärda åldrar, vara en aktiv bonusmamma och en bra faster åt mina syskonbarn, stavas Personlig Assistans.

Jag gynnas inte av att jag har assistenter som mår dåligt på jobbet eller som inte har fysiska möjligheter att klara av att sköta sitt jobb, dvs assistera mig. Tvärtom – jag riskerar själv både liv och hälsa om jag har en assistans som av olika anledningar inte fungerar.

Jag och mina assistenter har därmed samma utgångspunkt och våra intressen bör och ska inte ställas mot varandra!

 

Veronica Kallander,

Assistansanvändare, heltidspolitiker, styrelseledamot i STIL(Stiftarna av Independent Living i Sverige)

 

 

 

 

 

 

Kommentarer
Postat av: Jenny Dunberg

Utmärkt replik! 👍

2015-02-04 @ 19:21:43
Postat av: Maria Ennefors

Jag håller helt med dig Veronica. Jag blev väldigt upprörd och ledsen när jag läste Annelie Nordströms inlägg. Som mamma till en ung kille med assistans dygnet runt så vet jag verkligen hur det är på riktigt.

2015-02-05 @ 08:37:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback