Sisyfos

Nu är hösten här, även om man inte kan tro det eftersom vädret är mycket bättre och varmare nu än under hela sommaren. Men det märks i min möteskalender att det är höst. Politiker-säsongen. Hittills har jag redan hunnit vara på höstens första äldrenämnd, partistyrelsemöte, funktionshinderråd och partigruppsmöte.
 
Som de flesta vet så är mitt mantra att alltid ha ett funktionshinderperspektiv på vilken politisk fråga jag än diskuterar eller tycker till om. För mig är det ett helt självklart förhållningssätt och ingen skulle väl egentligen säga emot mig heller. Ändå känner jag mig ofta väldigt ensam när jag hela tiden är den som för in funktionshinderperspektivet i debatten.

Igår på funktionshinderrådet fick jag möjlighet att låna Bengt Lindqvists nyutkomna memoarer "Blindstyre". När jag la mig igår kväll och började läsa så kunde jag inte sluta! En helt underbar bok, av Sveriges och Europas första blinda minister, socialminister under Olof Palme och innan dess en nationellt och internationellt erkänd förkämpe för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
 
När jag läste boken stod det fullständigt klart för mig att jag är inte ensam! Jag är inte ensam om att ha ett funktionshinderperspektiv i mitt politiska arbete och jag är sannerligen inte ensam om att föra den kamp som jag för!
 
Åtskilliga har gjort i många år före mig.
 
Det som slår mig i sammanhanget är något min mamma sa till mig en gång, när vi diskuterade just mitt funktionhinderpolitiska engagemang: "Du driver och tjatar om samma saker som jag gjorde när du var liten". Varför är det så kan man undra?
 
Inom funktionshinderrörelsen har vi absolut nått framgång och "våra" frågor är politicerade och det är jättebra. Men samtidigt så råder det fortfarande en förlamande enighet kring allas rätt att få vara medborgare på lika villkor - fastän verkligheten inte alls pekar på det när vi ser nybyggnationer som görs otillgängliga, när barn med särskilda behov stängs ute från valmöjligheter som ges andra barn, när arbetsmarknaden är segregerad och diskriminerande och när den framgång vi kunde räkna hem i början av 90-talet i form av personlig assistans nu alltmer kommit att naggas på och omformas till något som den inte alls var menad att bli!
 
Ja, det finns mycket mycket mycket kvar att göra och ibland kan jag känna mig som Sisyfos - ni vet han som skulle rulle en sten uppför en slänt för att komma ur Dödsriket och så fort han var nästan uppe så åkte stenen ner igen och han fick börja om.
 
Men jag har vassa armbågar och vass tunga - så kom igen!
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback