Idag har jag faktiskt ingen lust att skriva nåt.
Igår hann jag inte - och hade inte orkat även om jag hade hunnit.

En av vår tids bäste ishockeymålvakter, Stefan Liv, dog igår. Flygplanet, han och hans ryska klubblag färdades i, störtade.

Jag kände inte Stefan Liv. Har bara, som så många andra, följt hans karriär, i HV71 och i landslaget.
Jag har alltid upplevt honom som varm, snäll, spjuveraktig, full i fan och ärlig - mot sig själv och omgivningen.

Jag saknar honom.

Det känns ovanligt att gråta över någon man inte känner. Jag tänker mycket på hans två barn och på hans fru.

Fy fan att kyssa sin Kärlek hejdå på morgonen, för att sen aldrig se honom igen!! Jag har tänkt på döden, eller rättare sagt på att någon i min familj ska dö och jag blir ensam, i hela mitt liv.

Kanske har det att göra med att jag blev lämnad på sjukhus jättemycket när jag var liten. Jag tror det.

Conny brukar tycka att jag är jobbig när jag pratar om att jag är rädd att han ska dö ifrån mig.
Jag förstår att det är jobbigt att höra kanske, men min rädsla, hur irrationell den än må vara, är verklig, för mig.

30 år gammal blev Stefan. Jag hoppas att han rockar fett i himlen och att han får träffa sin idol, Pelle Lindberg!