Ikväll har Stockholmsdistriktet i mitt parti hållit partiledarkandidat-utfrågning.
Det skedde i en biosalong i stan dit det är omöjligt att ta sig med rullstol eftersom det är en svängd trappa ner till salongen.

Jag fick veta att stället var otillgängligt för tre veckor sen och har jobbat frenetiskt på nån slags lösning tillsammans med arrangörerna från distriktet. Det bästa som framkom var en ramp av nåt slag, som skulle finnas på plats idag. Alternativet var att ställa in allt. Jag fick det valet i mitt knä.
Jag värjde mig och tyckte att det alls inte var mitt beslut att ta - det ansvaret vilar på distriktet eftersom de stod som anordnare.

Jag fick hursomhelst löfte om att ramp skulle finnas och som lite plåster på såren skulle jag få ställa en fråga till kandidaterna - något som annars skulle vara förbehållet moderatorn för kvällen.

Jag gick med på detta, även om det inte kändes helt klockrent i magen.

Så idag på eftermiddagen fick jag veta att något hade skitit sig - det fanns ingen fungerande ramp och ingen trappklättrare kunde ta den typen av trappa.

Vad göra?

Jag tog Conny med mig och gick dit. Han fixade såklart ner mig i biosalongen - stark som han är!
Och jag fick ställa min fråga - som naturligtvis hade med medborgerliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning att göra.

Tre av fyra kandidater fick svara på min fråga, sen bröt moderatorn in.

Jag kände när vi gick hem att såhär i efterhand skulle jag nog ha gjort mest nytta om jag hade stannat hemma......