Enligt LSS-Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, så finns det ett antal kriterier som ansetts som grundläggande behov - på- och avklädning, hygien, kommunikation, förflyttningar och/eller måltider.

De olika kriterierna i sig ansågs, när lagen arbetades fram, var såpass integritetskänsliga att de skulle berättiga mig och andra att själv få välja vem som skulle hjälpa oss med det.

Vartannat år utätts vi som har assistans för omprövning. Detta moment skulle egentligen vara mer av ett uppföljningsmöte, där Försäkringskassan kollar av att de timmar man fått är tillräckliga eller om de är för många. Detta har istället blivit regelrätta omprövningar av assistansbehovet som sådant. Så från en fullt fungerande vardag, kan man hamna utanför.

I de allra flesta fall vill vi  inte ha fler timmar än vad som är absolut nödvändigt för att vi ska kunna leva våra liv. Visst, det finns ruttna äpplen i gruppen assistansanvändare också, som fuskar sig till timmar och pengar de inte ska ha, men vi andra ska inte bara därför få vårt assistansbehov beskuret och våra berättelser om vilka behov vi har ska inte per automatik misstros, så som jag upplever att det är nu.

I mars månad är det min tur. Jag vågar knappt andas när jag tänker på det. Allt skulle mycket väl kunna slås i spillror - och det drabbar inte bara mig - det drabbar i allra högsta grad även Conny!

Tänker i mitt still sinne: Undrar om det räcker att jag behöver hjälp att torka mig där bak?!