Jag vill inte låta som en bitter kärring, men ibland är det lätt att falla i den gropen.

När jag var yngre var jag oerhört aktiv, rörlig och frisk.
Jag är född med min funktionsnedsättning så självklart behövde jag gå igenom en hel del operationer.
Dessa såg jag då bara som rekontruktiva, dvs när de var färdiggjorda så skulle min kropp vara klar och jag skulle kunna leva mitt liv.

Jag minns när jag kom på att det nog inte skulle bli så. Jag var runt 20 år och hade fått extremt ont i magen.
Detta visade sig vara en sten i urinblåsan, stor som en köttbulle.
Man var tvungen att plocka ut den genom öppen kirurgi och läkeprocessen stötte på komplikationer och jag blev liggande på sjukhus i flera månader.
Sen har det liksom bara fortsatt. Är det inte det ena så är det det andra.

Jag har blivit mer orörlig på äldre dar därför att träning och habilitering i unga år har gjort att armar och axlar fått förslitningar. Så nu är jag överviktig, ganska orörlig och därmed tydligen mottaglig för en massa småkrämpor i spåren av detta.

Det senaste upptäckte jag igår kväll - ett skavsår i knävecket som en konsekvens av att jag inte kan sträcka ut mitt ben ordentligt och dessutom inte känner när det skaver. Det är mycket sällan jag beklagar mig.

Idag gör jag det.