Kunskap är makt sägs det. Men ibland känns det jobbigt med kunskap, speciellt när man ändå inte känner att man har medel att förändra det man ser ske. Jag tänker på situationen i Sverige i stort och mer specifikt på den personliga assistansen - min egen och alla andras, som nyttjar den för att kunna leva ett liv som andra.

Frihetsreformen från 1994 har varit under lupp länge. Kostnaderna har skenat iväg och det var väl ändå inte tänkt att personer med behov av assistans skulle få det så bra?! Hur annars ska man tolka alla de signaler som kommer från Försäkringskassan, från enmansutredare utsedda av regeringen, av domstolsväsendet, m.m??

Den senaste propån från Försäkringskassan är att man ämnar titta närmare på fler grundläggande behov. Redan nu har det grundläggande behovet "assistans vid matsituationen" reducerats till att kan man själv föra maten till munnen så är ingen annan del kring matsituationen att betrakta som ett grundläggande behov. Nu tittar man alltså på fler sådana grundläggande behov, för att se om man kan föra över det till s.k övriga behov och på så sätt minska ner timmarna för grundläggande behov. Kommer man under 20 timmar i veckan grundläggande behov så får man överhuvudtaget inte personlig assistans, utan puttas över i hemtjänst betald av kommunen.

Försäkringskassan har också lovat titta över vad som kan konstitueras som övriga behov. Man vill se en likformighet över landet och också någon slags basic bedömning av vad som är "goda levnadsvillkor"(som det står i lagen att vi som har LSS ska ha).

Hade jag inte varit så engagerad i olika föreningar och i samhällsdebatten som jag är, så hade jag kunnat leva i ovisshet. Det hade ju i och för sig såklart inte heller varit bra, men just nu känner jag att det är så maktlöst att veta men vara ytterst begränsad i att göra något åt saken!

Snart är det min tur igen att bli granskad in på bara skinnet, bokstavligt talat och jag är uppriktigt rädd! Förra gången gick det riktigt bra, men det är absolut ingen som helst garanti för mitt fortsatta liv. Ingen vet såklart vad som ska hända dem i framtiden, men jag vet att vartannat år kan mitt liv, såsom jag känner det, totalt ställas på ända och den kunskapen förlamar ibland mer än mitt ryggmärgsbråck!