Jag sitter i mitt kök, i "slappekläder", med min dator framför mig och tittar ut genom fönstret. Första snön har kommit. Min assistent var här tidigt på morgonen och gjorde det mest mest basala, dvs såg till att jag kom upp ur sängen och fick klädpaltor på kroppen. Sen gick hon hem igen, sjuk.

Det är vid sådana här tillfällen jag ibland, egentligen inte alls medvetet eller för att jag vill, hamnar i lite självömkan.

Att min assistent är sjuk idag och att det samtidigt har kommit snö är naturligtvis en slump, såklart. Men för mig blir det symboler för att jag faktiskt, helt ärligt, lever på andras villkor. Visst kan man säga att det är mitt ansvar, i och med att jag valt den assistansutövare jag har, att fixa så jag har en vikariestab att ta till och där har jag brustit, men ändå......

Nåväl...blir inget långt inlägg idag. Lämnar bloggen med en sång och tänker att: "imorgon är det bättre"