Det spelar ingen som helst roll att jag snart ska fylla 37 år.

Det spelar ingen som helst roll att jag är maka och partner.

Det spelar ingen som helst roll att jag är styvmamma till två tonåringar.

Det spelar ingen som helst roll att jag är både intressepolitiskt och partipolitiskt aktiv och börjar göra mig ett namn i vår lilla stad.

Ingenting av det där spelar roll när jag har så ont som jag har och när jag mår som jag gör!

Nej, då vill jag bara krypa ihop i en liten hög i ett hörn och låta någon annan ta över.

Bara bli smekt över håret och få lugnande ord viskade i mitt öra.

Helgen var för jävlig och idag har det inte varit mycket bättre. Jag skulle dessutom få prata med Smärtkliniken om ett mer långsiktigt tänk kring min värk och vad som ska göras åt den. Men av det blev intet. Istället fick jag bara upplysningsvis veta att nu var injektionerna indragna och långtidsverkande piller skulle sättas in i stället.

Jorå, tjenare liksom. I det läget som jag befann mig just då var det som att sätta plåster på en hjärtinfarkt!

Jag fick trots allt smärtlindring så nu hoppas jag natten blir bra.

Jag är bara så jävla rädd för att Conny ska sluta se på mig som hustru, vän och älskarinna
och bara se mig som ett litet Knytte som behöver tröst......