Nyheten om att Annika Östberg nu äntligen skulle få komma hem till Sverige slog ner som en fullständig överraskning häromdagen.

Efter snart 28 år i maximum security fängelse i USA får hon komma hem!

Imorse landade hon på svensk mark och glädjen man ser på bilderna går inte att ta miste på.



Vad som händer med Annika nu är fortfarande för allmänheten döljt i diplomatiskt dunkel, men en gissning är ju att hon mycket snart släpps och kan titulera sig fri kvinna.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur det kommer att gå. Att gå ifrån att i nästan 30 år ha blivit fråntagen rätten att göra precis allt. Att behöva be om lov för att ens få gå på muggen, äta, sova, att inte kunna gå ut och njuta solen när man vill, till att nu ha total frihet att göra precis det man vill, när man vill.

Vad blir det första Annika gör? Vad skulle jag ha gjort? Omöjligt att ens spekulera i känns det som.

Samtidigt kan jag känna att Annika kommer att befinna sig i ett guldläge. Ett läge som de allra flesta av oss aldrig ens reflekterar över. Att uppskatta det stora liksom det lilla.

Att tycka att lukten av våren på långpromenaden är det underbaraste som finns just nu, till exempel.

Vad än Annika tar sig för vidare i livet så är jag säker på att hon tänker på och uppskattar hela livet och allt som sker och att det lilla blir det stora!