Igår marscherade jag, tillsammans med drygt 500 andra genom Stockholm, med kravet på att otillgänglighet ska klassas som diskriminering. Samma sak gjorde flera hundra andra, på 18 orter runtom i landet.

Marschen för tillgänglighet att funnits som företeelse och med samma krav i sex år nu och ändå har vi inte kommit speciellt långt på det området.

Fortfarande kan jag inte åka buss ensam till exempel, trots att lag om tillgänglig kollektivtrafik har funnits sen 1979, men så länge inte lagstiftningen är sammankopplad med kännbara böter, så länge kommer det att se ut som det gör i Sverige och länder som USA, Storbrittanien, Frankrike och Sydafrika har sprungit om oss, medan vi fortfarande slår oss för bröstet och tror att vi är bäst i världen!

Samma dag som några och tusen "funkisar "alltså marscherade runtom i landet - något som aldrig tidigare hänt - så var det Melodifestival i Belgrad, Serbien.

Vi kunde läsa spaltmeter efter spaltmeter om Charlotte Perellis klänning, smink, hår, röst, uppladdning, påstådda fusk, m.m, m.m. Varenda nyhetssändning i TV hade Perellis uppladdning i sina rapporteringar.

Från samma media var bevakningen och rapporteringen från Marschen lika med noll!!

Med undantag från Sveriges Radio och Göteborgsposten, så var det ingen riksnyhet överhuvudtaget! Jag tycker att det är för jävligt!

Undrar hur länge det dröjer innan allas rätt att själv få välja hur man vill resa, var man vill äta, var man vill handla, var man vill jobba, osv, blir en sak värd att uppmärksamma?

Jag är 36 år nu och har kämpat för att få vara vanlig i hela mitt liv.