Fyra-tusen-nio-hundra-trettio-fyra.......
Jävla tur jag är gift!! Jag älskar Conny mer än allt annat, det är inte det. Men att överhuvudtaget ha känslan av att jag sitter fast med honom, för min försörjnings skull - det är en helt sjuk känsla hos en 36-årig, högutbildad kvinna år 2008!!!!
Jag borde fan vara mitt i karriären, med högavlönat jobb som jag dessutom trivs med och är bra på. Istället sitter jag här, med en universtitetsutbildning, som jag inte verkar få nån användning för och söker jobb som jag antingen anses under- eller överkvalificerad för.
Jag borde leva ett jämlikt liv med min man, där både han och jag känner att vi bidrar till vårt gemensamma liv, precis lika mycket - fast kanske inte nödvändigtvis på likadant sätt. Istället sitter jag här, som en annan hemmafru från 1950-talet och väntar på att mannen ska komma hem med lönechecken så att jag kan åka och handla mat.
Det är absolut inte Connys fel på något sätt och jag klandrar honom inte heller, men.............tja, jag vet inte....det känns bara allmänt pissigt just nu.
De två jobb som jag senast var på intervju för, valde att gå vidare med andra sökanden....the story of my life!!
Jag har fortfarande över 100.000 i studieskulder och mina ATP-poäng står väl på minus vid det här laget.
Men jag är ju gift! Bra det då! Synd bara att min försörjning ens ska behöva finnas med som en faktor.....
Med hjälp av den regering som nu sitter vid makten så har jag hamnat i kvinnofällan, handikappfällan, "fan-och-hans-moster"fällan - och det ser inte ut som jag skulle kunna komma loss heller!
Jag vill verkligen ha ett jobb - jag är inte arbetslös och hemma för att jag är för lat för att arbeta, utan för att jag inte blir anställd!!
Ska jag bestraffas för det??
Ska Conny behöva bryta ryggen på nåt av sina två jobb, som han är tvungen att ha, för att vi ska ha råd att bo och leva överhuvudtaget?!
Stand By Your Man - Javisst, men bara för att jag vill - inte för att jag måste!!!!!
<i>Åh, invalider, åh, invalider - vi måste höja våra röster för att höras. (tralla la, tralla la..!)</i>
Ja, du Veronica. Vad ska man göra åt alla dessa attitydfulla och bekväma människor som orkar eller vill ta reda på om en funkis kommer göra ett bra jobb som anställd. Jag tror man är rädd helt enkelt och tar det säkra före det osäkra. De vet kanske inte hur man ska agera eller bemöta någon som har en funktionsnedsättning. Beklämmande, men antagligen ligger det mycket sanning i det.
Jag har också liknande erfarenheter både från anställningsintervjuer och som egen näringsidkare där kunder tar tillbaka uppdraget när de får träffa mig. Skitsamma om det gäller antikvariat, kommuner eller andra näringsidkare. Till och med inom handikapprörelsen har det funnits gånger där de inte har valt blivande anställda efter enbart kompetens och utbildning. Tråkigt som fan - men så är det!
Hur ska man komma tillrätta med denna diskriminering?
Ha det bra!
Nalle
