...eller inte. I vilket fall som helst så ska vi till födelsestaden Halmstad idag. Halmstad, där jag växte upp, gick i skolan, hängde med polare, fick första kyssen, festade loss under hela 90-talet, dejtade både grodor och prinsar. Halmstad som vände mig ryggen med sina fördomar när jag sökte jobb och som slutligen tvingade mig därifrån.

Under jättelång tid efter att jag hade flyttade sa jag "hem" när jag pratade om Halmstad och kände jättestarkt att en dag ska jag tillbaka dit, där rötterna är så starka. Men sen jag träffade Conny, flyttade till Sumpan och fann mig tillrätta här så känns längtan till Halmstad alltmer avlägsen. Jag har ju fortfarande hela min familj och stora delar av vänkretsen kvar i Halmstad och jag längtar dit när det är dags att resa ner, men jag har inte alls samma längtan att stanna kvar utan tycker tvärtom det är rätt skönt att vända bilen norrut, när syskonbarnen har skrikit, bråkat, tjatat och klängt på oss en hel helg - då är man ganska trött kan jag meddela!

När Conny friade i februari och vi började planera bröllopet så diskuterade vi vart vi skulle hålla bröllopet, eftersom halva sidan bor i Halmstad och andra halvan bor i Stockholms-området. Vi diskuterade att vara i Halmstad, i Sundbyberg eller nånstans mitt emellan. Jag tror nog att Conny var ganska ödmjuk inför min vilja där. Jag trodde alltid att jag skulle vilja gifta mig "hemma" dvs i Halmstad, men när det blev verklighet för mig kände jag jättestarkt att jag ville gifta mig med Conny här hemma - i Sundbyberg. Det är ju här vi har vårt liv och våra rötter nu och det är här vi vill vara, båda två.

Halmstad kommer dock alltid att finnas kvar i mitt hjärta, som en gammal kärlek, som det inte riktigt funkade med, men som man minns med ett leende på läpparna i alla fall.


Du kan ta flickan ur Halmstad, men aldrig Halmstad ur flickan!!