Framtidstro
Politiskt aktiv har jag egentligen varit i hela mitt liv. Partipolitiskt bara ett år. Politik är roligt! Politik är förändring och förbättring. Politik är segdraget, tröttsamt, jobbigt men alldeles alldeles UNDERBART!
Jag har varit intressepolitiskt aktiv, med funktionshinderfrågor sen jag var 10 år och startade barndisco i RBU-Halland, eftersom jag tyckte att inget gjordes för oss som var under 15 år.
Under mina år som aktiv har jag på nära håll, främst de senaste åren, kunnat se att det som kommer ur min mun i form av åsikter om förändring faktiskt också i praktiken leder till att saker och ting ändras till det bättre! Det är en oerhörd morot och ger ett otroligt driv!
Samma sak nu med Assistansuppropet! och STIL - det vi säger lyssnas på!
Nu är det lite mer än 7 månader kvar till vad jag skulle vilja kalla vår tids viktigaste val! Vill vi fortsätta att ge marknaden makt över människan med ökade klyftor mellan dem som har och dem som inte har, som följd eller vill vi att Sverige återigen ska bli solidariskt där devisen: "Var och en efter förmåga - Var och en efter behov" blir ledstjärna?!
Mitt svar är solklart och det jobbar jag stenhårt för! Det jag gör, gör skillnad och det DU gör, gör också skillnad! Tro inget annat!
Jag har varit intressepolitiskt aktiv, med funktionshinderfrågor sen jag var 10 år och startade barndisco i RBU-Halland, eftersom jag tyckte att inget gjordes för oss som var under 15 år.
Under mina år som aktiv har jag på nära håll, främst de senaste åren, kunnat se att det som kommer ur min mun i form av åsikter om förändring faktiskt också i praktiken leder till att saker och ting ändras till det bättre! Det är en oerhörd morot och ger ett otroligt driv!
Samma sak nu med Assistansuppropet! och STIL - det vi säger lyssnas på!
Nu är det lite mer än 7 månader kvar till vad jag skulle vilja kalla vår tids viktigaste val! Vill vi fortsätta att ge marknaden makt över människan med ökade klyftor mellan dem som har och dem som inte har, som följd eller vill vi att Sverige återigen ska bli solidariskt där devisen: "Var och en efter förmåga - Var och en efter behov" blir ledstjärna?!
Mitt svar är solklart och det jobbar jag stenhårt för! Det jag gör, gör skillnad och det DU gör, gör också skillnad! Tro inget annat!
In på bara skinnet
På 91 sidor ska jag redogöra för mitt liv. Alltifrån hur välbalanserad mat jag får i mig till om mina sexvanor är säkra eller inte! Denna information rörande varenda liten detalj i mitt liv ska sedan inom varje givet område rimlighetsbedömas av en handläggare på Försäkringskassan!
Varför? Jo, regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett kompendium med frågor som ska göra det mer rättsäkert i bedömningen av behovet av personlig assistans!!
Ingen annan i det här landet tvingas genomlida denna oerhörda kränkning av den personliga integriteten!
FRA kan ju slänga sig i väggen!!
Med bestörtning och en oerhörd ilska är vi många nu som har reagerat! Assistansuppropet är bildat och sprids nu och idag är det presskonferens i Stockholm med anledning av att Försäkringskassan på försök ska börja tillämpa detta 91-sidiga helvetesverktyg på ett antal kassor rumtom i landet. Man har alltså inte ens gjort det här instrumentet klart och nu ska man köra det i skarpt läge för att se hur det tas emot!
Brukarorganisationerna, bl a STIL, har reagerat kraftigt mot det sätt på vilket referensgruppen har blivit bemötta i arbetet med instrumentet och till slut blev det för mycket och alla hoppade av.
Den gyllene regeln i de allra flesta trosuppfattningar är: Du ska inte göra mot andra det du inte vill ha gjort mot dig!
VEM vill ha sina sexualvanor och sina toalettbesök registrerade av staten?!
Inte jag i alla fall!! Stoppa vansinnet NU!
Varför? Jo, regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett kompendium med frågor som ska göra det mer rättsäkert i bedömningen av behovet av personlig assistans!!
Ingen annan i det här landet tvingas genomlida denna oerhörda kränkning av den personliga integriteten!
FRA kan ju slänga sig i väggen!!
Med bestörtning och en oerhörd ilska är vi många nu som har reagerat! Assistansuppropet är bildat och sprids nu och idag är det presskonferens i Stockholm med anledning av att Försäkringskassan på försök ska börja tillämpa detta 91-sidiga helvetesverktyg på ett antal kassor rumtom i landet. Man har alltså inte ens gjort det här instrumentet klart och nu ska man köra det i skarpt läge för att se hur det tas emot!
Brukarorganisationerna, bl a STIL, har reagerat kraftigt mot det sätt på vilket referensgruppen har blivit bemötta i arbetet med instrumentet och till slut blev det för mycket och alla hoppade av.
Den gyllene regeln i de allra flesta trosuppfattningar är: Du ska inte göra mot andra det du inte vill ha gjort mot dig!
VEM vill ha sina sexualvanor och sina toalettbesök registrerade av staten?!
Inte jag i alla fall!! Stoppa vansinnet NU!
Ropen skalla: Arbete åt alla! Eller??
I förmiddags såg jag partiledardebatten i riksdagen. Det märks att det är valår! Debattklimatet hårdnar, argumenten är mer slipade och gliringarna är fler och skarpare.
I debatten fanns det något för alla potentiella väljare: arbetsföra, arbetslösa, sjuka, pensionärer, ungdomar, klimatmedvetna.......
Det som dock lyste med sin frånvaro var personer med funktionsnedsättningar. Nu är ju inte vi någon homogen grupp, så vi faller ju in i många utav de där andra kategorierna också och borde därmed räknas med där. Men så ser ju inte verkligheten ut!
Statistik som DHR har tagit fram visar att fyra av tio personer med funktionsnedsättning har jobb - inte mer! Och att enbart 2 av 10 har jobb utan någon som helst insats( t ex lönebidrag). Siffrorna är visserligen framtagna för några år sedan men det visar sig vara samma siffror oavsett konjunkturläge.
Arbetsförmedlingen har också gjort en undersökning som säger att hälften av de offentliga arbetsgivarna kan tänka sig att anställa en person med funktionsnedsättning, medan på den privata sidan är siffran 40%. Arbetsförmedlingen verkar tycka att det här är bra!
Min egen arbetsförmedlare sa, när jag hänvisade till undersökningen: "Ja men då blir det ju en utmaning för dig att hitta de 60 som är villiga att anställa dig!" Okej, bra!!??
Visserligen så finns det ju lagar som ska motverka diskriminering på arbetsmarknaden, men hur ska man kunna bevisa att någon sådan har skett om det inte i princip sägs öppet - och det är ju arbgetsgivaren för smart för att göra såklart!
Många jobb kan jag inte ens söka eftersom jag inte kommer in i lokalen!
De rödgröna är heller inte klockrena när det gäller dem som står långt ifrån arbetsmarknaden:
• Förtida pension ska bara kunna vara ett alternativ för den som är över 58 år först när inga åtgärder återstår som kan öka en persons möjligheter till anställning på den öppna arbetsmarknaden och när det heller inte är möjligt med en anpassad arbetssituation. Det ska alltid vara möjligt att bryta en förtida pension för att arbeta.
Jag är verkligen ingen vän av att personer per automatik blir pensionärer - jag blev för övrigt pensionär när jag var 16 år - sen fick jag bevisa min arbetsförmåga!
Men jag undrar vad de här människorna, som inte får jobb, mycket pga bristande kunskap och dålig attityd hos arbetsgivarna, ska leva på, om de befinns vara för bra för att vara pensionärer(eller är under 58 år) men pga fördomar förvägras arbete?!
Vart ska jag ta vägen?! Jag är ABSOLUT inget offer, det vill jag vara väldigt tydlig med, men jag slåss mot attityder och fördomar - och mot DET hjälper inte den bästa universitetsutbildningen i världen!
För att motverka det krävs politisk vilja att se att fördomar och attityder är den stora bromsklossen som hindrar många av oss att få ett arbete. Det krävs också annat än konsensus - det krävs åtgärder.
I debatten fanns det något för alla potentiella väljare: arbetsföra, arbetslösa, sjuka, pensionärer, ungdomar, klimatmedvetna.......
Det som dock lyste med sin frånvaro var personer med funktionsnedsättningar. Nu är ju inte vi någon homogen grupp, så vi faller ju in i många utav de där andra kategorierna också och borde därmed räknas med där. Men så ser ju inte verkligheten ut!
Statistik som DHR har tagit fram visar att fyra av tio personer med funktionsnedsättning har jobb - inte mer! Och att enbart 2 av 10 har jobb utan någon som helst insats( t ex lönebidrag). Siffrorna är visserligen framtagna för några år sedan men det visar sig vara samma siffror oavsett konjunkturläge.
Arbetsförmedlingen har också gjort en undersökning som säger att hälften av de offentliga arbetsgivarna kan tänka sig att anställa en person med funktionsnedsättning, medan på den privata sidan är siffran 40%. Arbetsförmedlingen verkar tycka att det här är bra!
Min egen arbetsförmedlare sa, när jag hänvisade till undersökningen: "Ja men då blir det ju en utmaning för dig att hitta de 60 som är villiga att anställa dig!" Okej, bra!!??
Visserligen så finns det ju lagar som ska motverka diskriminering på arbetsmarknaden, men hur ska man kunna bevisa att någon sådan har skett om det inte i princip sägs öppet - och det är ju arbgetsgivaren för smart för att göra såklart!
Många jobb kan jag inte ens söka eftersom jag inte kommer in i lokalen!
De rödgröna är heller inte klockrena när det gäller dem som står långt ifrån arbetsmarknaden:
• Förtida pension ska bara kunna vara ett alternativ för den som är över 58 år först när inga åtgärder återstår som kan öka en persons möjligheter till anställning på den öppna arbetsmarknaden och när det heller inte är möjligt med en anpassad arbetssituation. Det ska alltid vara möjligt att bryta en förtida pension för att arbeta.
Jag är verkligen ingen vän av att personer per automatik blir pensionärer - jag blev för övrigt pensionär när jag var 16 år - sen fick jag bevisa min arbetsförmåga!
Men jag undrar vad de här människorna, som inte får jobb, mycket pga bristande kunskap och dålig attityd hos arbetsgivarna, ska leva på, om de befinns vara för bra för att vara pensionärer(eller är under 58 år) men pga fördomar förvägras arbete?!
Vart ska jag ta vägen?! Jag är ABSOLUT inget offer, det vill jag vara väldigt tydlig med, men jag slåss mot attityder och fördomar - och mot DET hjälper inte den bästa universitetsutbildningen i världen!
För att motverka det krävs politisk vilja att se att fördomar och attityder är den stora bromsklossen som hindrar många av oss att få ett arbete. Det krävs också annat än konsensus - det krävs åtgärder.
Nu jävlar kör vi!
Nyss satt jag och skrev ett ganska långt inlägg om hur jag nu har börjat diet och träning igen och hur bra jag mådde idag efter första träningen, trots blodsmak i munnen.
Men tekniken ville inte riktigt vara med mig, så allt försvann utan att sparas! Så jävla typiskt!! Men som sagt; kan bara konstatera att jag är igång med träningen igen och mår jättebra!
Nu jävlar kör vi!
Men tekniken ville inte riktigt vara med mig, så allt försvann utan att sparas! Så jävla typiskt!! Men som sagt; kan bara konstatera att jag är igång med träningen igen och mår jättebra!
Nu jävlar kör vi!
Familjen Annorlunda
Ikväll börjar en ny omgång av en serie som jag av någon anledning följde med stort intresse förra säsongen. Jag gillar reality-serier, bara de inte har inslag av uppdiktade intriger och just den här serien gillade jag eftersom man visade vardagen i familjer med, för Sveriges mått mätt, extremt många barn!
Efter seriens slut förra säsongen skrev jag till redaktionen på TV4 och tackade för en kul och intressant serie. Samtidigt föreslog jag att man skulle göra ytterligare en spinn på det till nästa gång.
I Sverige har vi många familjer som utifrån kan verka "annorlunda". Jag tänker närmast på familjer där ett eller flera av barnen har någon funktionsnedsättning. Jag har själv levt i en sån familj. Det finns också familjer där ena eller båda föräldrarna har någon form av funktionsnedsättning, lever med assistans, m.m.
S.k regnbågsfamiljer(föräldrarna är homosexuella) förtjänar också acceptans.
TV4 tog steget efter mycket tvekan, kan man anta, att satsa på att visa vardagen för personer med intellektuella funktionsnedsättningar, i I en annan del av Köping och vi vet ju alla utgången av det.
-Succé, större acceptans och absolut ingen "klappa på huvudet" eller lytes-komik.
Min förhoppning är att TV4 till säsong nr 3 av Familjen Annorlunda inte ska spela "safe" utan våga utvidga begreppen.
Efter seriens slut förra säsongen skrev jag till redaktionen på TV4 och tackade för en kul och intressant serie. Samtidigt föreslog jag att man skulle göra ytterligare en spinn på det till nästa gång.
I Sverige har vi många familjer som utifrån kan verka "annorlunda". Jag tänker närmast på familjer där ett eller flera av barnen har någon funktionsnedsättning. Jag har själv levt i en sån familj. Det finns också familjer där ena eller båda föräldrarna har någon form av funktionsnedsättning, lever med assistans, m.m.
S.k regnbågsfamiljer(föräldrarna är homosexuella) förtjänar också acceptans.
TV4 tog steget efter mycket tvekan, kan man anta, att satsa på att visa vardagen för personer med intellektuella funktionsnedsättningar, i I en annan del av Köping och vi vet ju alla utgången av det.
-Succé, större acceptans och absolut ingen "klappa på huvudet" eller lytes-komik.
Min förhoppning är att TV4 till säsong nr 3 av Familjen Annorlunda inte ska spela "safe" utan våga utvidga begreppen.
Vinterbilder
Har inte mycket att skriva om just för tillfället. Livet levs utanför mitt fönster.
Härinne finns jag och kan bokstavligt talat inget annat.
Det vita helvetet stoppar mig, hur vackert det än ser ut på bild!
Kommunen snöröjer fortfarande uselt dåligt och gör mitt offentliga rum starkt begränsat.
Men, som sagt: Vackert är det ju - på bild åtminstone!
Härinne finns jag och kan bokstavligt talat inget annat.
Det vita helvetet stoppar mig, hur vackert det än ser ut på bild!
Kommunen snöröjer fortfarande uselt dåligt och gör mitt offentliga rum starkt begränsat.
Men, som sagt: Vackert är det ju - på bild åtminstone!
Nyårslöfta mig hit och nyårslöfta mig dit!
Årets sista dag. 2009 kommer att gå till min personliga historia som ett av de sämre åren. Mycket sjukdomar och mycket sorger och elände.
Men som tur är har det balanserats upp av en del glädjehändelser och framför allt av mycket kärlek!
Såhär på årets sista dag fylls media av krönikor över det gamla och löften inför det nya. Frågan för dagen: Vad har du för nyårslöfte?
Bara genom att se på mig torde mitt självklaraste löfte ha med vikten att göra...om att tappa den då, alltså.
Nåja, just den grejen får jag väl se om jag klarar av, jag säger inget så har jag ingenting sagt.
Däremot så tänker jag avge löftet att leva livet fullt ut inspirerat av KÄRLEKEN. Det blir mitt löfte och mitt mantra inför 2010.
GOTT NYTT ÅR!
SKÅL!
Men som tur är har det balanserats upp av en del glädjehändelser och framför allt av mycket kärlek!
Såhär på årets sista dag fylls media av krönikor över det gamla och löften inför det nya. Frågan för dagen: Vad har du för nyårslöfte?
Bara genom att se på mig torde mitt självklaraste löfte ha med vikten att göra...om att tappa den då, alltså.
Nåja, just den grejen får jag väl se om jag klarar av, jag säger inget så har jag ingenting sagt.
Däremot så tänker jag avge löftet att leva livet fullt ut inspirerat av KÄRLEKEN. Det blir mitt löfte och mitt mantra inför 2010.
GOTT NYTT ÅR!
SKÅL!
Julstress?
Njae inte egentligen. Men lite hör väl till kanske. Skillnaden för mig är att jag inte våndas över julklappsbestyr eller grönkål, skinka, julegröten med nöten eller andra såna saker.
Jag har istället julstress inför resan imorgon. För första gången sen jag flyttade från Halmstad så ska vi nu fira jul därhemma i år. Och nyår också faktiskt, så det blir en lång vistelse.
Med det följer också den obligatoriska packnings-ångesten.
Tar jag med för mycket? Nä, men den tröjan bara måste med också, man vet ju aldrig....
Vid några såna där Halmstadbesök har jag ve och fasa packat för lite och det är aldrig bra.
Å andra sidan är det jävligt färglöst att först packa ner kläder, sen packa upp när jag är framme, sen inte använda allt utan tvingas packa ner det i väskan orört för att sist och slutligen packa upp och hänga tillbaka i garderoben här hemma. Skittråkigt!
Nervös inför resan är jag också. Jämte midsommar är detta årets största trafikhelg, med tyvärr ett antal döda i statistiken också. Det skulle bli fint utan mer snö hörde jag först tidigare i veckan, men nu plötsligt
är det klass 1 - varning hela den sträckan jag måste köra imorgon.
Blir att ta det lugnt med andra ord. Bättre komma fram ett par timmar senare än inte alls!
Jag har kört från Sumpan till Halmstad i extremt vinterväder en gång innan.
Det var inte kul; 40 km i timmen hela vägen. Tog 8 timmar!!
Men vi kom fram hela, så det får man vara glad för.
Mitt i julstressandet lyckades jag också få hit Petra idag, så att hon kunde göra mina naglar julfina, så nu är jag redo för julpartyn - och nyårspartyn också för den delen!
Lite svårt att se i det dåliga ljuset, men röda o fina är de i alla fall!
Ikväll kommer bonussönerna och deras flickvänner.
Vi nobbar nubbe, sill och skinka och äter istället tacos ikväll!
Jag har istället julstress inför resan imorgon. För första gången sen jag flyttade från Halmstad så ska vi nu fira jul därhemma i år. Och nyår också faktiskt, så det blir en lång vistelse.
Med det följer också den obligatoriska packnings-ångesten.
Tar jag med för mycket? Nä, men den tröjan bara måste med också, man vet ju aldrig....
Vid några såna där Halmstadbesök har jag ve och fasa packat för lite och det är aldrig bra.
Å andra sidan är det jävligt färglöst att först packa ner kläder, sen packa upp när jag är framme, sen inte använda allt utan tvingas packa ner det i väskan orört för att sist och slutligen packa upp och hänga tillbaka i garderoben här hemma. Skittråkigt!
Nervös inför resan är jag också. Jämte midsommar är detta årets största trafikhelg, med tyvärr ett antal döda i statistiken också. Det skulle bli fint utan mer snö hörde jag först tidigare i veckan, men nu plötsligt
är det klass 1 - varning hela den sträckan jag måste köra imorgon.
Blir att ta det lugnt med andra ord. Bättre komma fram ett par timmar senare än inte alls!
Jag har kört från Sumpan till Halmstad i extremt vinterväder en gång innan.
Det var inte kul; 40 km i timmen hela vägen. Tog 8 timmar!!
Men vi kom fram hela, så det får man vara glad för.
Mitt i julstressandet lyckades jag också få hit Petra idag, så att hon kunde göra mina naglar julfina, så nu är jag redo för julpartyn - och nyårspartyn också för den delen!
Lite svårt att se i det dåliga ljuset, men röda o fina är de i alla fall!
Ikväll kommer bonussönerna och deras flickvänner.
Vi nobbar nubbe, sill och skinka och äter istället tacos ikväll!
Så VITT jag vet
Jag är fortfarande i princip fast i lägenheten. När Conny drar omkring på mig ute kommer jag nånstans - annars inte.
Därför var det tur att han var med igår, när vi hade bokat in julbord med assistenterna på Grand Hotel i Stockholm. Grand Hotel är typ det finaste hotellet i stan där alla stjärnor bor när de spelar i Sverige.
Tyvärr kunde inte alla mina tjejer förlja med men vi andra roade oss kunligt minst sagt! Redan ute på gatan mötte hotellpersonal upp oss och sen var det service rakt igenom hela kvällen. Underbart! Maten var galet god och drickan likaså.
Skönt att kunna göra såna saker för de personer i mitt liv som faktiskt är en förutsättning för att jag ska kunna leva det liv jag vill.
Idag har jag fått lida för att jag var ute igår antar jag. Jag har i alla fall legat i sängen hela dagen och tabletter hjälper inte nåt vidare....
Tur att Sara är här så jag kan få nåt gjort i alla fall.
Jag har börjat packa nu och tror nog att jag är klar. Mitt stora problem när jag packar är att jag antingen tar för mycket med mig som jag måste hänga upp och lägga in igen när vi kommer hem eller så packar jag med mig för lite och saknar nåt jag lämnade hemma.
Jag följer numera väderrapporten slaviskt för att veta vilka förutsättningar vi har när vi ger oss iväg söderut på onsdag. Nåja, tar vi det bara lugnt så löser det sig och enligt uppgift är det inte jättemycket snö i Halmstad, vilket jag tycker ska bli underbart!
Det var allt för nu - senare idag eller kanske imorgon lägger ja in lite foto från vår lyxutflykt till Grand Hotel.
Därför var det tur att han var med igår, när vi hade bokat in julbord med assistenterna på Grand Hotel i Stockholm. Grand Hotel är typ det finaste hotellet i stan där alla stjärnor bor när de spelar i Sverige.
Tyvärr kunde inte alla mina tjejer förlja med men vi andra roade oss kunligt minst sagt! Redan ute på gatan mötte hotellpersonal upp oss och sen var det service rakt igenom hela kvällen. Underbart! Maten var galet god och drickan likaså.
Skönt att kunna göra såna saker för de personer i mitt liv som faktiskt är en förutsättning för att jag ska kunna leva det liv jag vill.
Idag har jag fått lida för att jag var ute igår antar jag. Jag har i alla fall legat i sängen hela dagen och tabletter hjälper inte nåt vidare....
Tur att Sara är här så jag kan få nåt gjort i alla fall.
Jag har börjat packa nu och tror nog att jag är klar. Mitt stora problem när jag packar är att jag antingen tar för mycket med mig som jag måste hänga upp och lägga in igen när vi kommer hem eller så packar jag med mig för lite och saknar nåt jag lämnade hemma.
Jag följer numera väderrapporten slaviskt för att veta vilka förutsättningar vi har när vi ger oss iväg söderut på onsdag. Nåja, tar vi det bara lugnt så löser det sig och enligt uppgift är det inte jättemycket snö i Halmstad, vilket jag tycker ska bli underbart!
Det var allt för nu - senare idag eller kanske imorgon lägger ja in lite foto från vår lyxutflykt till Grand Hotel.
Insnöad
Bokstavligt talat är jag insnöad! Kommunen däremot är mer bildligt talat insnöad. Undrar egentligen vilket som är värst.....
Nåja, jag kan bara återigen konstatera att alla de vackra orden om tillgängäglighet, som både politiker och tjänstemän svänger sig med, är oerhört lite värda så fort den där förhatliga vita massan kommer uppifrån!
Vi går in i det nya milleniets andra 10-årsperiod alldeles snart.
Hur länge ska det dröja innan beslutsfattare BÖRJAR TÄNKA?!
Min port, sedd utifrån
Bilen är också instängd
Nåja, jag kan bara återigen konstatera att alla de vackra orden om tillgängäglighet, som både politiker och tjänstemän svänger sig med, är oerhört lite värda så fort den där förhatliga vita massan kommer uppifrån!
Vi går in i det nya milleniets andra 10-årsperiod alldeles snart.
Hur länge ska det dröja innan beslutsfattare BÖRJAR TÄNKA?!
Min port, sedd utifrån
Bilen är också instängd
Re-boot
I datavärlden, när man vill starta om, när inget fungerar och när man håller på att bli tokig så "re-bootar" man, dvs man startar om och börjar på nytt.
Samma sak med den här bloggen. Inte mycket har fungerat för mig under senhösten och därför har bloggen blivit lämnad därhän också. Men nu såhär i årets sista skälvande timmar(nåja lite väl dramatiskt kanske?!) tänkte jag, som jag i och för sig ofta brukar, göra en re-boot i mitt liv och med det också min blogg.
Nu är det nya(friska??) krafter som gäller!!
Idag sitter jag på möte hela dagen och avslutar styrelseåret. Jag kan summera mitt första år i kommunalpolitiken i och med kvällens nämndsmöte. Jättekul, spännande och inspirerande är orden som poppar upp allra först! Visst har det varit lite tufft också, men absolut inte avskräckande - tvärtom!
Nästa år är det valår - min första aktiva valkampanj och det ska bli så ofantligt roligt att få vara en aktiv del i att se till att få Sverige tillbaka på den solidariska banan igen! På något underligt sätt så har både ordet och begreppet "soldaritet" i den nyliberala debatten blivit bespottat och använt som skällsord. Det är för mig helt obegripligt!!
Det krävs alltså en re-boot även här!
Om några veckor är deceniet slut och vi ska summera 00-talet.
På TV pratar de just nu om och med "modebloggarna" - ett gäng mer eller mindre korkade brudar som inte har någonting alls att säga egentligen men som följs av 90.000 läsare om dagen! Jag fattar ärligt talat inte nånting! Varför älskar vi yta så förbannat mycket?!
Re-boot här också! Snälla låt det sagda och det skrivna ordet betyda något!!!
Samma sak med den här bloggen. Inte mycket har fungerat för mig under senhösten och därför har bloggen blivit lämnad därhän också. Men nu såhär i årets sista skälvande timmar(nåja lite väl dramatiskt kanske?!) tänkte jag, som jag i och för sig ofta brukar, göra en re-boot i mitt liv och med det också min blogg.
Nu är det nya(friska??) krafter som gäller!!
Idag sitter jag på möte hela dagen och avslutar styrelseåret. Jag kan summera mitt första år i kommunalpolitiken i och med kvällens nämndsmöte. Jättekul, spännande och inspirerande är orden som poppar upp allra först! Visst har det varit lite tufft också, men absolut inte avskräckande - tvärtom!
Nästa år är det valår - min första aktiva valkampanj och det ska bli så ofantligt roligt att få vara en aktiv del i att se till att få Sverige tillbaka på den solidariska banan igen! På något underligt sätt så har både ordet och begreppet "soldaritet" i den nyliberala debatten blivit bespottat och använt som skällsord. Det är för mig helt obegripligt!!
Det krävs alltså en re-boot även här!
Om några veckor är deceniet slut och vi ska summera 00-talet.
På TV pratar de just nu om och med "modebloggarna" - ett gäng mer eller mindre korkade brudar som inte har någonting alls att säga egentligen men som följs av 90.000 läsare om dagen! Jag fattar ärligt talat inte nånting! Varför älskar vi yta så förbannat mycket?!
Re-boot här också! Snälla låt det sagda och det skrivna ordet betyda något!!!
Rapport från en småstad
Jag trivs väldigt bra i Sundbyberg. Småstaden i Storstaden - med mycket grönområden och folk som morsar på mig när jag möter dem. Mycket har fallit på plats för mig rent socialt också här och jag har hittat arenor där folk respekterar mig, uppskattar mig och saknar mig om jag inte dyker upp som jag sagt. Det är tryggt.
Men jag saknar Halmstad också jättemycket! Speciellt mina vänner, som jag hade att luta mig mot när det var kämpigt och tufft. Och så familjen därhemma också såklart. Både vänner och familj sägs ju finnas kvar när man behöver dem och det är i viss mån sant, men samtidigt så har ju deras liv inte legat i vaccuum sen jag flyttade därifrån för sex år sedan. De precis som jag utvecklas ju.
Nåväl....
Nuförtiden tänker jag inga rediga tankar - det är så otroligt mycket som snurrar runt i skallen på mig! Jag försöker jonglera allt möjligt på samma gång och det är rätt svårt märker jag. Samtidigt är det svårt att bena upp och ta en sak i taket för allt verkar hända samtidigt.
Imorgon eftermiddag åker vi till Halmstad. På torsdag ska Hanna begravas. Vid ett tillfälle förut har jag sett föräldrar begrava sitt barn och jag lovar; det finns inget som är mer hjärtslitande!
Vi åker tillbaka till Sundbyberg i princip direkt efter begravningen. Åker hem och sover en stund, sen ett möte för mig och på fredag kväll ska vi åka Silja Galaxy. Paradoxalt kan jag tycka, men resan beställdes för jättelängesen och betaldes också då.
Det kanske samtidigt kan bli skönt att få komma iväg och mysa lite. Nästa vecka är det ju sjukhus för mig och amputation av höger fot. Fan vet hur länge jag blir borta.
Och så assistans-omprövningen ovanpå det. Nu har i alla fall alla papper kommit så jag ska försöka förbereda mig så bra jag kan och hoppas att Försäkringskassan också värderar mitt liv lika högt som jag själv gör!
I det här inlägget blandar jag lite hej vilt, men det beror mest på att det var ett tag sen jag skrev nu. Facebook i all ära, men det gör mig lat när det kommer till bloggen.
Igår när jag var på väg från STIL och skulle in i hissen blev jag lite "star-struck". Eftersom STIL har kontor i Globen nära Aftonbladet så händer det titt som tätt att man ser en och annan kändis.
Igår klev hon in i hissen samtidigt som jag. Hon log och tittade på min Vänsterpartiet-pin på kragen. Så sa hon: "Vilket fint märke. Det är mitt parti också."
- Jag vet,sa jag. Jag brukar läsa dig. Hela hon sken upp och hon sa tack vad, roligt!
Jag tror jag gjorde hennes dag, lika mycket som hon gjorde min.
Vem hon var?
Åsa Linderborg!
Men jag saknar Halmstad också jättemycket! Speciellt mina vänner, som jag hade att luta mig mot när det var kämpigt och tufft. Och så familjen därhemma också såklart. Både vänner och familj sägs ju finnas kvar när man behöver dem och det är i viss mån sant, men samtidigt så har ju deras liv inte legat i vaccuum sen jag flyttade därifrån för sex år sedan. De precis som jag utvecklas ju.
Nåväl....
Nuförtiden tänker jag inga rediga tankar - det är så otroligt mycket som snurrar runt i skallen på mig! Jag försöker jonglera allt möjligt på samma gång och det är rätt svårt märker jag. Samtidigt är det svårt att bena upp och ta en sak i taket för allt verkar hända samtidigt.
Imorgon eftermiddag åker vi till Halmstad. På torsdag ska Hanna begravas. Vid ett tillfälle förut har jag sett föräldrar begrava sitt barn och jag lovar; det finns inget som är mer hjärtslitande!
Vi åker tillbaka till Sundbyberg i princip direkt efter begravningen. Åker hem och sover en stund, sen ett möte för mig och på fredag kväll ska vi åka Silja Galaxy. Paradoxalt kan jag tycka, men resan beställdes för jättelängesen och betaldes också då.
Det kanske samtidigt kan bli skönt att få komma iväg och mysa lite. Nästa vecka är det ju sjukhus för mig och amputation av höger fot. Fan vet hur länge jag blir borta.
Och så assistans-omprövningen ovanpå det. Nu har i alla fall alla papper kommit så jag ska försöka förbereda mig så bra jag kan och hoppas att Försäkringskassan också värderar mitt liv lika högt som jag själv gör!
I det här inlägget blandar jag lite hej vilt, men det beror mest på att det var ett tag sen jag skrev nu. Facebook i all ära, men det gör mig lat när det kommer till bloggen.
Igår när jag var på väg från STIL och skulle in i hissen blev jag lite "star-struck". Eftersom STIL har kontor i Globen nära Aftonbladet så händer det titt som tätt att man ser en och annan kändis.
Igår klev hon in i hissen samtidigt som jag. Hon log och tittade på min Vänsterpartiet-pin på kragen. Så sa hon: "Vilket fint märke. Det är mitt parti också."
- Jag vet,sa jag. Jag brukar läsa dig. Hela hon sken upp och hon sa tack vad, roligt!
Jag tror jag gjorde hennes dag, lika mycket som hon gjorde min.
Vem hon var?
Åsa Linderborg!
Kämpar i motvind
....både bildligt och bokstavligt just nu. Samma dag som vi fick det oerhört jobbiga och tragiska beskedet att Hanna har lämnat oss nu, så damp det ner ett tunt kuvert i brevlådan. Innehållet i det kuvertet kan komma att ställa hela mitt liv fullständigt på öronen.
Det var besked om att min assistansersättning nu är uppe för omprövning.
Omprövning kallar de det faktiskt och det är det det har blivit också, trots att min funktionsnedsättning knappast har försvunnit - snarare tvärtom i så fall. Det borde heta och vara uppföljning av tidigare beslut.
Försäkringskassan har dessutom tightat upp begreppen såpass mycket i sina bedömningar att många som tidigare hade personlig assistans inte längre har fått rätt till det.
Jag är skiträdd att det ska bli jag.
Det skulle drabba mig personligen på ett fruktansvärt hårt sätt och det skulle drabba Conny som lever med mig.
Man blir så jävla liten och ynklig när motgångar drabbar en. I alla fall blir jag det.
Vad jag har försökt göra nu är att se nyktert på det.
Att finnas som ett stöd för Niklas och Kicki så gott det nu går med 50 mil emellan.
Och att börja kämpa för mig själv och för mina rättigheter.
Det måste anses grundläggande att ta med vem man vill att hjälpa en torka rumpan efter toalettbesöket!
Det måste anses grundläggande att få vara den som avgör på vilket sätt och av vem jag ska bli tvättad i duschen och avtorkad efteråt.
För er som inte vet, så går en ansökan om assistansersättning ut på att jag ska påvisa att jag har extremt integritetskrävande behov, som ingen annan, än nån jag väljer själv, kan utföra.
Jag ska bryta ner mitt dygn och ta tid på varje moment i mitt liv som jag behöver assistans för att kunna utföra. Mina behov ska sen bedömas av en handläggare på Försäkringskassan, som i allt väsentligt väger hela mitt liv i sin hand.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller, kanske konstiga såna, till diskussionen om de apatiska flyktingbarnen. Jag vill vara mycket tydlig med att jag på inga villkors vis tror mig veta hur dessa barn har haft det för att hamna i det tillstånd de befinner sig, men jag kan bara ana, efter hur jag själv mår just nu.
Bara vetskapen om att det är någon annan som styr över mitt liv, mitt öde och jag kan inte påverka detta.
Jag känner inte denna någon och han känner inte mig. Han har bara ett jobb att sköta och konsekvensen av vad det än blir måste jag leva med.
Det är så ångestladdat och nervöst så det går knappt att beskriva!
Jag lämnar bloggen idag med följande:
Hanna; Jag kommer alltid, alltid att älska dig!
Det var besked om att min assistansersättning nu är uppe för omprövning.
Omprövning kallar de det faktiskt och det är det det har blivit också, trots att min funktionsnedsättning knappast har försvunnit - snarare tvärtom i så fall. Det borde heta och vara uppföljning av tidigare beslut.
Försäkringskassan har dessutom tightat upp begreppen såpass mycket i sina bedömningar att många som tidigare hade personlig assistans inte längre har fått rätt till det.
Jag är skiträdd att det ska bli jag.
Det skulle drabba mig personligen på ett fruktansvärt hårt sätt och det skulle drabba Conny som lever med mig.
Man blir så jävla liten och ynklig när motgångar drabbar en. I alla fall blir jag det.
Vad jag har försökt göra nu är att se nyktert på det.
Att finnas som ett stöd för Niklas och Kicki så gott det nu går med 50 mil emellan.
Och att börja kämpa för mig själv och för mina rättigheter.
Det måste anses grundläggande att ta med vem man vill att hjälpa en torka rumpan efter toalettbesöket!
Det måste anses grundläggande att få vara den som avgör på vilket sätt och av vem jag ska bli tvättad i duschen och avtorkad efteråt.
För er som inte vet, så går en ansökan om assistansersättning ut på att jag ska påvisa att jag har extremt integritetskrävande behov, som ingen annan, än nån jag väljer själv, kan utföra.
Jag ska bryta ner mitt dygn och ta tid på varje moment i mitt liv som jag behöver assistans för att kunna utföra. Mina behov ska sen bedömas av en handläggare på Försäkringskassan, som i allt väsentligt väger hela mitt liv i sin hand.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller, kanske konstiga såna, till diskussionen om de apatiska flyktingbarnen. Jag vill vara mycket tydlig med att jag på inga villkors vis tror mig veta hur dessa barn har haft det för att hamna i det tillstånd de befinner sig, men jag kan bara ana, efter hur jag själv mår just nu.
Bara vetskapen om att det är någon annan som styr över mitt liv, mitt öde och jag kan inte påverka detta.
Jag känner inte denna någon och han känner inte mig. Han har bara ett jobb att sköta och konsekvensen av vad det än blir måste jag leva med.
Det är så ångestladdat och nervöst så det går knappt att beskriva!
Jag lämnar bloggen idag med följande:
Hanna; Jag kommer alltid, alltid att älska dig!
Bara ledsen
Idag gråter jag floder.
Hanna, älskade unge, har förlorat sin 2 år långa kamp.
Hon lämnade oss idag och är ängel nu.
Hon har inte ont mer och det känns skönt, men hon fattas oss alla som har fått äran att ha henne i våra liv.
Ta hand om er alla!
Vilse
Jag vaknade inatt helt kallsvettig.
Jag hade drömt nåt och när jag vaknade kände jag en våg av otillräcklighet skölja över mig.
I vårt samhälle definieras kvinnor ganska tydligt på två sätt: karriärkvinna eller mamma.
Många vill vara både och - med varierat resultat.
Min känsla av otillräcklighet bottnar i att jag inte finns i nån av de två kategorierna.
Jag är inte, som de flesta av min jämnåriga, mitt i karriären. Jag är arbetslös, en av dem som är utanför.
Mamma har jag heller inte blivit. Många frågar mig varför jag inte skaffat barn. Som Marcus Birro sa i TV i helgen; Man skaffar inte barn, man får barn.
Om jag nu inte platsar i någon av dessa två tydliga definitionskategorier; var platsar jag då?
Just idag har jag inga svar, bara frågor......
Jag hade drömt nåt och när jag vaknade kände jag en våg av otillräcklighet skölja över mig.
I vårt samhälle definieras kvinnor ganska tydligt på två sätt: karriärkvinna eller mamma.
Många vill vara både och - med varierat resultat.
Min känsla av otillräcklighet bottnar i att jag inte finns i nån av de två kategorierna.
Jag är inte, som de flesta av min jämnåriga, mitt i karriären. Jag är arbetslös, en av dem som är utanför.
Mamma har jag heller inte blivit. Många frågar mig varför jag inte skaffat barn. Som Marcus Birro sa i TV i helgen; Man skaffar inte barn, man får barn.
Om jag nu inte platsar i någon av dessa två tydliga definitionskategorier; var platsar jag då?
Just idag har jag inga svar, bara frågor......
