De omnibus rebus et nonullis aliis - Om allting och lite till

PERSONLIG ASSISTANS HANDLAR INTE OM MAKTKAMP, ANNELIE NORDSTRÖM!

Nära 90.000 personer arbetar idag som personliga assistenter.

Många av dem är killar och tjejer, yngre och 50+are, som har det svårt att slå sig fram på arbetsmarknaden. Det är personer utan gymnasieutbildning, personer med invandrarbakgrund, unga tjejer och äldre kvinnor. En hel del av dessa är också organiserade i Kommunal.

Lek med tanken vad som skulle hända om assistansreformen försvann.

Jag tror förvisso inte det är det som är dina intentioner eller ens önskan, Anneli Nordström, när du ger dig på assistansen som företeelse, ”brukarna”; dvs oss assistansanvändare och assistansföretag. Men det är ännu ett i raden av påhopp på hela assistansreformen som kommit fram i olika sammanhang.

Fördomsfullt, ensidigt och urskillningslöst radar du i ditt blogginlägg upp flera exempel på personliga assistenter som berättar om arbetssituationer, ibland rena lagbrott, som i din värld, Annelie, tas som intäkt för att det är ”något fel i systemet” – alltså assistansreformen.

Jag blir ledsen och arg på flera plan över det du skriver!

Som vänsterpartist är jag en varm vän och förespråkare för facklig organisering. Det är en självklarhet för mig att arbetstagare ska ha en trygg, säker och bra arbetsmiljö!

Som assistansanvändare själv, är det lika självklart att det är jag som ska ha bestämmanderätt i mitt eget liv och jag blir verkligen upprörd när ordföranden för Sveriges största fackförening uppmanar sina medlemmar att ”gadda ihop sig” mot ”brukaren”!

”Just här finns en av Kommunals viktigaste uppgifter: Att peppa personliga assistenter att våga gadda ihop sig. Om alla som jobbar hos samma brukare ställer rimliga krav på var gränsen går för deras jobb ­– begär lyfthjälpmedel, vettig sovplats och annat – så kommer inte brukare att kunna styra och ställa på samma vis”

Du, Annelie Nordström, låter påskina att hela yrkeskåren personliga assistenter består av livegna människor som arbetar under slavliknande förhållanden. Det finns säkert tyvärr exempel där så är fallet – precis som i alla andra yrkeskategorier. Men att ställa två grupper, i det här fallet assistenter och assistansanvändare, mot varandra och felaktigt påstå att hela makten ligger hos assistansanvändaren och ingen hos assistenten, det förbättrar inte något.

Jag skulle kunna räkna upp ett antal incidenter i mitt eget liv, där makten över assistansen och därmed över mitt liv, absolut inte har legat hos mig, utan hos den enskilda assistenten.

Men precis som Rasmus Isaksson, förbundsordförande i DHR skriver, som ett svar på ditt blogginlägg, så gagnar det inte saken att splittra två grupper som i grunden har samma intressen.

Jag har själv min assistans i ett medlemsägt kooperativ och upplever att vi de senaste åren haft mycket goda relationer mellan kooperativet som arbetsgivare och Kommunal som arbetstagarpart. Den typen av svepande generaliseringar, antaganden och ibland rent felaktiga påståenden, som ges uttryck för i bloggen, upplever jag, riskerar det båda parter under flera år faktiskt jobbat hårt för att bygga upp.

Självklart ska våra personliga assistenter ha kollektivavtal, arbetshjälpmedel och förutsättningar att kunna utföra sitt arbete på ett säkert, tryggt och lagligt sätt! Jag upplever dock att du, Annelie Nordström, vill gå längre än så och inskränka min och andra assistansanvändares rätt att bestämma över våra egna liv.

Vad menar du annars, Annelie, när du skriver ”och annat”? Vad är det för ”annat” som ”brukaren” inte ska kunna ”styra och ställa” om?

Vi som lever med assistans, lägger bokstavligt talat våra liv i assistenternas händer.

Förutsättningen för att jag ska kunna jobba politiskt, resa, ha fritidsintressen, vara en jämlik partner till min man, vara en stödjande dotter till mina föräldrar som börjar uppnå aktningsvärda åldrar, vara en aktiv bonusmamma och en bra faster åt mina syskonbarn, stavas Personlig Assistans.

Jag gynnas inte av att jag har assistenter som mår dåligt på jobbet eller som inte har fysiska möjligheter att klara av att sköta sitt jobb, dvs assistera mig. Tvärtom – jag riskerar själv både liv och hälsa om jag har en assistans som av olika anledningar inte fungerar.

Jag och mina assistenter har därmed samma utgångspunkt och våra intressen bör och ska inte ställas mot varandra!

 

Veronica Kallander,

Assistansanvändare, heltidspolitiker, styrelseledamot i STIL(Stiftarna av Independent Living i Sverige)

 

 

 

 

 

 


Mele Kalikimaka - ÄNTLIGEN

God Jul på er allihop!! Av ren lättja och inget annat har det fram tills nu inte blivit något bloggande, Vi hade en skakig start på resan, med ofrivillig övernattning på en bänk på LAX-Los Angeles flygplats. Men sen några dagar är vi här och har det underbart! Att resa med assisistans fungerar med dessa underbara tjejer helt friktionsfritt!
 
Igår på julafton var vi allihop på Top of Waikiki, en roterande restaurang med panoramautsikt över stora delar av Waikiki. Jättemysigt! I övrigt har vi ätit, deuckit drinkar och shoppat allra mest. Vi har planerat en del utflykter men de kommer lite senare, 
 
Jag hade nu också planerat visa bilder vi hittills har tagit men hör just att kameran pep och dog, så det får bli sen när den är fulladdad igen.
 
 
Ha det underbart så länge och ha tålamod!
 
Mahalo
Aloha

Nån jävla ordning får det vara i ett parti!

I dagarna fyller CH Hermansson 95 år. Många skulle säga att just CH har betytt mest för Vänsterpartiet, då han med sina bevingade ord på en kongress ville ena partiet och komma bort från inre stridigheter.
 
I helgen var jag på partistyrelsemöte och jag kan inte hjälpa att jag återkommer till CH:s ord. Jag har suttit i den styrelsen sen jag blev invald på kongressen i januari, alltså snart ett år. För det allra mesta har det varit bra diskussioner, "högt i tak" som man brukar säga och en schysst och respektfull ton, även om vi inte alltid varit helt överens i alla sammanhang eller i alla frågor. Men så har de poppat upp: De där härskar-teknikerna. Det kan vara att någon har blivit avbruten när hen har fört fram en åsikt som gått på tvärs mot en annans. Det kan vara himlande med ögonen, suckar och sneda elaka leenden. Det är illa nog. Men när det kommer upp argument där man(inte jag specifikt) anklagas för att vara dum i huvudet, om man inte förstår och/eller håller med om att det är såhär eller såhär det ligger till - då har i alla fall min gräns gått. 
 
Jag älskar mitt parti och min partistyrelse, men jag vill att vi ska vara trevligare, snällare och definitivt mer respektfulla mot varandra än vad jag upplever nu är fallet. 
 
 
Vi pratar ofta i partiet om härskartekniker och hur dåligt det är - underförstått att vi inte sysslar med sånt och per definition är bättre än andra. Det är vi inte, som jag ser det, men vi kan bli, om vi tillsammans jobbar för det. Om vi tittar på vårt eget beteende och hur vi säger det vi säger till varandra. Om vi gör varandra uppmärksamma på det.
 
Själv hann jag inte med det senare på mötet, eftersom mötet löstes upp snabbt och alla sprang iväg till sitt med tåg kaos och annat i tankarna. 
 
Jag pekar inte ut någon specifikt, det skulle jag aldrig drömma om att göra. Detta är allas vårt gemensamma ansvar!
 
Jag ska jobba på en förändring och en förbättring - och det hoppas jag fler gör. Vi har mycket viktigare saker att göra än att gnabbas internt!

Nu är det jul här i mitt hus

Den som känner mig förstår hur omöjlig den rubriken är i samband med mig! Jag har under väldigt många år flytt julen och det mesta runt den. Med mycket motstånd har jag satt upp julgardiner och ljusstakar och adventsstjärna, men inte mycket mer. 
 
Men så i år har det hänt nåt. Jag ser galet mycket fram emot julen! Inte nog med det - allt runt julen längtar jag också efter och allt vill jag göra. Hittills har det resulterat i en omgång lussebullar, tre olika sorters sill samt rödkål. Julgardinerna är uppe, dukarna ligger på plats. Lådan med julsaker står redo och jag har redan köpt en för året ny tomte som snart ska pryda sin plats.
 
Idag vaknade jag när Conny gick upp och gav sig iväg till jobbet. Det kliade i hela mig att få komma upp och få sätta igång och baka en omgång lussebullar till! Så nu gör jag det. Skulle behöva göra lite mer saker också för att inte behöva stå med allt i sista stund. Önskar bara att jag hade haft plats för en frysbox nånstans!
 

Ingen kommer undan politiken

Rubriken snor jag, eller vänligt lånar, från ett blogginlägg som en vän gjorde igår, efter att vi båda suttit på samma budgetfullmäktige för vår stad. Jag har varit partipolitiskt aktiv i drygt 4 år, men alltid samhällsengagerad, som du vet, som följer min blogg och som känner mig. 
 
Jag har familjemedlemmar och vänner som säger sig inte alls vara intresserade av politik. Som säger sig inte bry sig. Jag kan inte föstå det. "Politiken bryr sig om dig även om inte du bryr dig om politiken" lär det finnas någon som har sagt - och det stämmer. Jag och har dels i min kommun och dels i mitt partis partistyrelse fått det stora förtroendet att bry mig. Att engagera mig för det jag tror på och tycker är viktigt och riktigt. 
 
Att jag kan vara med och göra skillnad har jag vetat teoretiskt hela tiden, men igår blev jag påmind om att det faktum att jag, just jag, fanns i fullmäktigesalen, gjorde skillnad för en stor grupp människor i vår stad. Det var en mäktig känsla som inte har lämnat mig än. Förmodligen bär jag den med mig länge, länge. 
 
Här är mitt anförande, som jag höll igår, i egenskap av ledamot i Äldrenämnden i Sundbyberg:
 
 

Det har hänt mycket bra inom Sundbybergs Äldreomsorg den senaste tiden: Staden har fastanställt en dietist, som förutom att sprida en otrolig glädje och entusiasm kring mat i allmänhet och mat till våra äldre i synnerhet också delar med sig av sina kunskaper till ombud på våra äldreboenden i staden, så att kompetensen och därmed kvalite´n kring maten och matupplevelsen ökat och fortsätter öka hela tiden. Staden har också kunnat knyta till sig en så pass unik kompetens som en musikterapeut. Något som också Sundbyberg blivit kända för, långt utanför stadens gränser. Personalen genomgår och har genomgått kompetensutveckling.

 Dessa goda exempel initierades redan när Vänsterpartiet satt med i styret.

 Vad Vänsterpartiet nu vill, är att både det arbete dietisten gör och det arbete musikterapeuten gör, också kommer våra äldre, som fortfarande bor hemma med hemtjänst, till del.

 

Det har också inom äldreomsorgen i Sundbyberg hänt saker som vi i Vänsterpartiet tycker är mycket beklagliga och som vi anser riktar resurserna helt fel!

 

Vänsterpartiet står nu ensamma som parti i kommunen om att tycka att vi borde använda våra gemensamma skattepengar till att utveckla den offentligt drivna verksamheten, istället för att prångla ut pengar till skatteparadis, som resultatet blir av att kommunen nu har infört LOV- Lagen om valfrihetssystem, i hemtjänsten i Sundbyberg. Vi i Vänsterpartiet har ingenting emot valfrihet, som vi ganska ofta anklagas för av andra partier. Men det finns ingen rejäl valfrihet med LOV. Visst, det finns ett antal fler anordnare att välja mellan, men utan ett frikostigt biståndsbeslut så får du inte mer på det ena stället än på det andra. Om du inte har en tjock plånbok eller har en familj med tjock plånbok, så att du kan köpa de tilläggstjänster som utförare inom LOV har tillstånd att sälja. Detta gör att det blir pengar och inte behov som styr och det kan vi i Vänsterpartiet aldrig ställa upp på!

 

Vi för inte kvalitetsdiskussioner på det sätt som våra debattmotståndare ofta vill få oss till. Såklart finns det exempel på jättefin privat äldreomsorg likaväl som det kan finnas exempel inom den kommunalt drivna äldreomsorgen, som lämnar en del övrigt att önska. Men lösningen är inte att föra ut pengarna ur kommunen och ner i privata fickor. Lösningen är att utveckla, mycket gärna tillsammans med personal, brukare och anhöriga, den äldreomsorg som vi själva bedriver i kommunen!

 Av den anledning anser vi, som vi har gjort hela tiden, att Ekbackens äldreboende ska drivas av kommunen och inte av vinstdrivande företag.

 

Vänsterpartiet tycker också det är viktigt att särskilt belysa de medborgare i kommunen, som är under 65 år och som har insatser enligts SoL, t ex hemtjänst. Det ÄR skillnad på att vara ungdom eller yrkesarbetande, kanske förälder, mitt i livet och att vara ålderspensionär. Därför är det oerhört viktigt att bemötande och arbetssätt anpassas efter individen och individens sociala, -familje och arbetsförhållanden.

Vänsterpartiet är positiv till den utredning som just nu tittar på möjligheten att låta insatser för personer under 65 år lyda under Individ- och omsorgsnämnden istället för som nu under Äldrenämnden. Vi får se vad den utredningen landar i.

 Vi vill bryta den ofrivilliga sociala isoleringen genom att utveckla verksamheten på våra träffpunkter. På sikt kan det även finnas behov av ytterligare en träffpunkt i staden.

 Att inrätta en friskvårdsplats för äldre är ett sätt att skapa en mötesplats och ett medel för att öka balans och styrka och därmed hälsan.

 Kultur som riktar sig till äldre behöver utvecklas. Även om Sundbyberg idag erbjuder ett omfattande program både genom kultur i vården, kulturcentrum och biblioteken så finns det mycket kvar att göra. Inte minst för äldre med annat modersmål än svenska kan verksamheten utvecklas.

 Vi i Vänsterpartiet tycker att all verksamhet inom äldreomsorgen bör anpassas för att bättre bemöta personer med annan språklig och kulturell bakgrund än svensk.

 Äldreomsorgen är i alla stycken en personalintensiv verksamhet. Förvaltningen och de anställda måste ges möjligheter att utforma tjänsterna på ett bra sätt. Vi vill avskaffa ofrivillig deltid och minimera antalet timanställda. En god arbetsmiljö, jämställdhet och kompetensutveckling är viktiga delar i en bra personalpolitik. Inom ramen för kompetensutvecklingen så vill vi att förvaltningen HBT-certifieras med början under 2013.

 Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets budget och till våra säryrkanden.

 

 


Livgivande

Den senaste veckan har varit fullkomligt kaotisk och ändå pinsamt välbekant på nåt sätt. En av mina assistenter, en person som visserligen jobbat förhållandevis kort tid hos mig, har helt utan förvarning och på ett helt förkastligt sätt sagt upp sig. Hon skickade ett SMS! Vad än bakgrunden till uppsägningen bottnar i, så gör man inte på det viset! Jag blev chockad! Dessutom har hon sen dess gått under jorden, vilket bokstavligt talat tog mig på sängen igår när hon skulle jobba men aldrig dök upp!!

Sen några månader tillbaka har jag och några tjejer/kvinnor jag känner, som också lever med personlig assistans, bestämt att vi ska resa iväg en helg och ha peer support tillsammans., Peer support är en av hörnstenarna i Independent Living-filosofin och går helt enkelt ut på att ett gäng jämlikar stöttar varandra. Vi har alla helt olika liv och därmed helt olika assistansbehov och helt olika förutsättningar. Men vi har det gemensamt att vi gör det vi gör och lever som vi gör, tack vare personlig assistans.

För ett tag sen var jag på ett frukostseminarium, anordnat av tidningen Föräldrakraft, som handlade om personlig assistans och närmare bestämt den nya propositionen, som stoppats in i övriga stora budgetpropositionen och som, om den går igenom, kommer att få mycket ingående konsekvenser för oss assistansberättigade. Jag har skrivit om det i denna bloggen innan.

Den politiskt sakkunniga på socialdepartementet var inbjuden för att besvara de frågor vi hade. Han spenderade i princip all sin tid med att bagatellisera konsekvenserna av de förslag som nu lagts fram. Det kändes verkligen som om han försökte dumförklara oss allihop som är rädda och oroliga!

Så denna helg som jag nu har framför mig, kommer verkligen som en skänk från ovan eller nåt. Det ska bli så skönt att få kasta av sig ur sig en massa och få klokskap tillbaka och att kunna få vara den personen för andra!

Makt eller vanmakt?

Som politiker tillhör jag dem som har makt. Även om jag inte ingår i styret i min kommun så sitter jag ändå på uppdrag i en nämnd, ett råd och i kommunfullmäktige. Per definition så har jag då på uppdrag av kommunens medborgare tilldelats makt att företräda dem.
 
I mitt uppdrag som nämndspolitiker, i Äldrenämnden, är jag också kontaktpolitiker på ett av kommunen drivet äldreboende. Att vara kontaktpolitiker innebär att jag hälsar på där så ofta jag kan, lyssnar in personal, boende och anhöriga och tar med mig deras synpunkter till nämnden och i mitt politiska uppdrag. Ibland händer det också att enskilda medborgare ringer och/eller mejlar sina politiker.
 
Det har hänt vid några tillfällen att jag fått massmejl, men inte inte mer än så.
Förrän idag.
En gammal dam, boende på det äldreboende där jag är kontaktpolitiker, ringde mig i förtvivlan, för att berätta om att hon känner sig övergiven och förbisedd och att hon inte får den hjälpen hon har rätt till och behöver.
 
När jag hade lyssnat klart på hennes berättelse och svalt den första ilskan, kände jag vanmakt.
 
Här sitter jag, en av medborgarna utsedd politiker, med tydligt uppdrag och makt att förändra och vad kan jag göra i den här kvinnans liv? Hur kan jag ändra på situationen för henne?
 
Jag känner mig inte direkt kaxig, så mycket är säkert......

Uppförsbacke

Det är så jäkla mycket jag skulle vilja orka skriva om! Men jag gör inte det.
 
De senaste dagarna har jag varit helt under isen. Drabbad av nån mystisk sjuka som gör mig trött och febrig och ännu mera trött. Mitt i allt har jag en krönika som hänger över mig, som alla andra dagar skulle ha skrivit sig själv nästan, men som just nu känns som ett oöverstigligt berg.
 
Jag peppar med lite musik istället och återkommer.

Bakvägen

Idag var det dags för Anders Borg att promenera med Nådiga USB-minnet, till riksdagen för överlämnandet av regeringens höstbudgetproposition. För en vänsterpartist finns där hur mycket som helst att tycka om den. Jag ska hålla mig till en sak, som fanns med i budgeten och som äldreminister Maria Larsson mycket troligt hade sett till hamnade just där, just idag. Det var förslag till åtgärder för att stävja fusk och oegentligheter i den personliga assistansen. Jag, med min cyniska läggning är helt fullständigt övertygad om att det var meningen att dessa förslag skulle försvinna i allt annat brus.
 
Det är helt givet för mig och alla andra som lever med personlig assistans att reformen måste hålla hög kvalitet, vara rättssäker och pålitlig och självklart ska fusk beivras. Men ekonomisk brottslighet ska skötas av polis och åklagarväsende. Det som nu har skett, med intäkt i de fusk som varit så uppmärksammade, är en så grov inskränkning i den personliga integriteten hos oss som har assistans och hos våra familjer, så det får FRA att blekna i jämförelse. Skillnaden här är att opinionen är totalt tyst!
 
Det föreslås i propositionen bl a att jag, som valt att ha mina assistenter anställda i ett kooperativ och som har valt att ha min make som assistent, nu ska antingen tvingas godta att han anställs inom kommunen istället eller tvingas godta att kommunen, försäkringskassan och Socialstyrelsen gör hembesök hos oss för att kontrollera om jag verkligen behöver den assistans jag säger att jag behöver och om min man verkligen gör skäl för den lön som har han som assistent! Detta är fullständigt hårresande!! Ingen annan medborgare i det här landet tvingas till inspektion av livet på det här sättet!!
 
Jag är verkligen jättearg över detta!! Men mest arg är jag för att det här har smugits in bakvägen, lite sådär "by the way". Det säger ganska mycket om hur regeringen faktiskt ser på oss som lever med personlig assistans!
 
Läs mer här: http://www.regeringen.se/sb/d/14946/a/198293
 

Skärpning!

Uppmaningen är just idag riktad mot mig själv. Jag har tappat räkningen på hur många gånger bloggen har legat nere och fått återuppstå ett tag, för att sen falla i dvala igen. Det är inte så att jag saknar saker att skriva om. Det är mest att jag inte har dator med mig när jag får lust att skriva och jag är inte ägare av någon "smartfån" så jag måste vänta med att skriva tills jag sitter vid min dator igen. Nåväl, den senaste tiden har jag slängt mig själv mellan hopp och förtvivlan när det gäller vad jag ska göra när jag blir stor. Jobbet är som sagt slut, vikariatet jag hade och a-kassan strular. Nu är jag återigen inskriven i Jobb- och utvecklingsgarantin och med fåtalet dagar kvar så räknar jag nu ner till FAS 3 - Sysselsättningsfasen, som det heter nu. Samtidigt har jag fått ett par förfrågningar om att skriva krönikor och att föreläsa. För det behöver jag nog starta företag. Det måste jag göra innan FAS 3, vad jag har förstått - efter det får jag inte, varför vet jag inte. Och om jag startar företag har jag ju inte någon säkrad inkomst, i alla fall inte innan jag har kommit igång och fått upp ett kontaktnät. Så här står jag nu och trampar vatten. Bloggen får bli ventilen och också mitt träningsvertyg i skrivandet. Feedback från er läsare mottages tacksamt!




RSS 2.0